Invasiva arter - finns det?

Här sitter jag på Hasselviks veranda för några år sedan. När jag tittar ut ner mot sjön, kan jag i juni månad se mina vackra lupiner:

Det som får mig att fatta pennan är att jag på nyheterna återigen möts av den vanliga bluffen om "invasiva arter":

"...Den invasiva blomman lupin ska nu försvinna från vägkanterna i Dalarna. Det är Trafikverket som ska rycka upp eller gräva upp blommorna längs vägkanterna för att sedan bränna upp växten, rapporterar TT. Insatsen görs för att bevara artrikedomen och gynna den biologiska mångfalden."

Det finns inga växter som inte är invasiva - utom då ett antal lavar som kom först, efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka för cirka 9000 år sedan. Alla andra arter har kommit hit som invandrare någon gång, och trängt sig in bland dom som redan var här. Om alla växter sålunda är invasiva, är ingen invasiv.

Bakom det här påhittet med "invasiva arter" står troligen ett gäng unga biologer, som för ett femtontal år sedan ville skär sina lagrar och "pinka in sitt revir" - man ville ha bort den på vissa marker framgångsrika och vackra lupinen, till förmån för ett gäng oansenliga växter som ingen utom sagda biologer kan upptäcka. Nu får folket i Dalarna inte mer njuta av den stiliga blomman längs vägarna - det blir till att stanna, gå ur bilen, och försöka upptäcka biologernas fägring.

Det är samma sak på Åland, när jag sitter på Hasselvik. Myndigheterna påstår på högst tveksamma grunder att det är markägarens ansvar att ta bort lupinerna. I helsike heller! Ingen rör mina vackra lupiner!

Längs kajerna i staden, del 2

I förra bloggen visade jag en av bilderna i en längre serie på den tvåmastade Åländska skonaren Albanus. Jag råkade nämligen stå på första parkett på Skeppsbron när den djärve och kunnige skepparen genomförde en uppvisning i hur man manövrerar ett segelfartyg - en uppvisning som man inte väntar sig att få beskåda på Stockholms trånga och trafikerade inre vatten. Faktum är att jag överhuvudtaget aldrig, vare sig tidigare eller senare, har sett ett fartyg under fulla segel manövrera mellan Skeppsbron och Skeppsholmen:

Här länsar Albanus in från Saltsjön mot Skeppsbron för fulla segel, och det med god fart för en styv bris snett akterifrån. Avsikten med att stryka kajen så här nära är att vinna svängutrymme för att i en halvloop komma  förbi af Shapman på andra sidan, och sedan ut igen. Sippa som plötsligt upptäcker saken ropar förskräckt till...

Nu börjar även jag få hjärtat i halsgropen. Storseglets och mesanseglets bommar svischar tätt förbi...

Snabb uppsträckning av riggen, rodret hårt styrbord, och upp i vind. Notera skärgårdsbåten på ingående

Waxholmsbolagets båt hinner just förbi som beräknat, och Albanus går med god styrfart styvt upp mot vinden och mot passagen av af Chapman

Stagvändning i vindögat - seglen fladdrar

Exakt timing och bedömning av den egna rörelsen ger en snabb fyllning av seglen efter stagvändningen. Det medför en omedelbart förnyad styrfart - vilket gör det möjligt att säkert passera den inkommande havskryssaren. Dom måste ha blivit lätt chockade när Albanus stagvände och sedan  fräste förbi för fulla dukar (utom Flying Jib)

På väg ut mot Saltsjön igen efter en strålande uppvisning av ett djärvt och precist sjömanskap... Det är tveksamt om jag hade vågat satsa på den manövern med full segelsättning under sådana omständigheter

                       ___________________________________________

                       ___________________________________________

Genom samtal under åren har jag ju märkt att väldigt många är intresserade av hav och segling. Jag tänkte därför säga något om segelföring i skärgårdsmiljöer, och den riggtyp som har utvecklat sig för sådan yrkessjöfart. Det gör jag genom en liten historia som leder rakt in på saken:

Under slutet av 1800-talet när välsituerade personer började röra sig med fritidsbåtar i Stockholms skärgård, fick man höra märkliga berättelser. Det handlade om den trolska nordiska försommarnatten med sitt vackra ljus - vindstilla nätter när det inte gick en kåre och vattnet var spegelblankt. Plötsligt uppenbarar sig en smäcker skonare med seglen hängande som slöjor i juninatten. Ljudlöst glider den fram med god fart, fastän det är helt vindstilla. Den ser ut som en hägring. Var det verklighet - eller såg man ett spökskepp?

Saken är den att även om det är absolut vindstilla nere vid vattnet en sådan natt, så går det i regel en nattbris i trädtoppshöjd, ovanför öarna. Skärgårdsskonaren skall därför ha en riggtyp och en segelsättning som kan nyttja detta. Albanus riggtyp kallas ofta “Galeasrigg”. Det innebär höga master och stora toppsegel. Dessa toppsegel görs ofta extra stora genom från nockarna frispelande bommar högst uppe på toppseglen.

Så kan man fånga nattbrisen ovanför öarna en stilla juninatt - och skrämma skiten ur välbärgat societetsfolk från staden.

                                                                  **********************

Längs kajerna i staden

Ännu i början av 1970-talet när man flanerade längs Stockholms kajer, kunde man i sitt svartvita bildresultat få ett intryck som låg mycket nära det man får i bilder från förra sekelskiftet - alltså skiftet 1800/1900. Det låg ålderdomliga skutor i upp till tredubbel förtöjning, påminnande om tider för länge sedan när bönderna från skärgården och Mälaren seglade in ved, livsmedel, och andra förnödenheter till storstaden.

            __________________________________

Det var populärt att bo på sin egen skuta på 1960-talet, och utbudet var stort. Det var en frestelse – och när jag tillfälligtvis råkade ha rätt stora pengar på hand, var jag runt och tittade i egenskap av seriös spekulant.

En minnesvärd dag året 1965, 21 år gammal, satt jag i kajutan till en mycket vacker tvåmastad finsk slätskonare; klipperstäv, långt bogspröt, stilfull akterspegel - och en hög riggning som kunde föra rejäla toppsegel. Stämningen var förtätad där jag satt i den trivsamma kajutan, det doftade fartyg och hav. Jag satt länge och fantiserade. Evert Taubes hesa röst i balladen om Gustaf Blom tonade fram för mitt inre:

"...Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav. Jag köpte mig en skonare - till Queensland mig begav..."

Nåväl – så småningom vaknade jag till liv, skärpte mig, och gick ner i lastrummet. Bordläggningen var misstänkt fuktig, och illaluktande slagvatten fanns det rikligt av nere vid kölsvinet. Jag tog fram min fällkniv och stack in den i en bordläggningsplanka – och bladet sjönk nästan rakt igenom utan större motstånd.

Det blev inget fartygsköp – den gången.

                 ____________________________________________

Mitt prov med fällkniven i den finska tvåmastarens bordläggning ger förklaringen till att merparten av dom här skutorna inte längre kan beskådas längs Stockholms kajer...

Den en gång så vackra tremastskonaren "Aina av Traneberg" - nu ett flytande vrak

Det går aldrig att få ordning på ett fartyg som har nått den här graden av förfall

En dyster syn som snart kom att möta mången förhoppningsfull proselyt

                                  ___________________________________

                                  ___________________________________

Och så en avslutande fundering:

Här nedanför har vi Åländska skonaren Albanus II, en nybyggd replika från 1988, av den ursprungliga Albanus från 1904. Jag visar den därför att den ser nästan precis ut som den vackra skonaren där jag satt i kajutan och drömde året 1965. Kanske inte så konstigt att jag tillät mig att låta fantasin flyga en stund...?

Bilden av Albanus tog jag från Skeppsbron. 

I nästa blogg skall jag i bild berätta om detta fartygs djärva manövrar på Stockholms inre vatten. Jag kan utlåva någonting extra...

Ryssen kommer - eller så här skulle Leica ha gjort!

Vi som är insnöade på gamla kameror har hört det ofta: "Så här skulle Leica ha gjort"!  Med den inledningen kan man förstå att detta är en text skriven för de verkligt hängivna kameraentusiasterna...

                                                ***************************

På 1950-talet gjorde man i Sovjetunionen det som Leica borde ha gjort på 1930-talet när företaget kämpade hårt med att försöka möta konkurrensen från Zeiss och Contaxkameran.

Det besvärliga i situationen var att Leica inte erbjöd sina användare en mätsökare, men det kunde man få om man köpte en Contax. Leica hade en till objektivet kopplad avståndsmätare som inte kunde ses i sökaren. Denna avståndsmätare hade mycket kort bas, vilket man försökte väga upp med hjälp av en förstoringsfaktor på själva mätinstrumentet. Smidighet och snabbhet var emellertid lösen för den nya rörliga småbildsfotografin som bröt igenom under 1930-talet. Det här med att man inte erbjöd någon mätsökare var alltså en avsevärd nackdel för Leica. Leicafolket fick vänta till 1954, då visades slutligen Leica M3 - och företaget kunde äntligen inta ledarrollen när det gällde den här kameratypen.

I Sovjetunionen tillverkade man sedan 1930-talet kopior av Leica. Man var alltså igång med detta långt före det att man efter kriget fick massiv tysk draghjälp genom krigsskadeståndet.

Efter introduktionen av Leica M3 började man i den Sovjetiska kameraindustrin nu fundera akut på vad man kunde göra åt sina Leicakopior. Någon slags modernisering var av nöden. Leicakonceptet hade man tillverkat i runt 20 år, och nu måste något göras - helst utan att man radikalt byggde nytt. Den gamla konstruktionen skulle alltså kvarstå i huvudsak oförändrad, men man måste på något vis koppla in avståndsmätaren i sökaren. Saken var nu inte alldeles oproblematiskt, eftersom den tidigare separata avståndsmätaren hade en förstoringsfaktor. Nu blev det tvärtom frågan om förminskning. Det fick man lösa genom att förlänga mätbasen kraftigt. Med rätt enkla grepp kunde man sedan förvandla den gamla konstruktionen till en helt användbar mätsökarkamera - en kamera som fyllde kraven på modernisering, och som visade en sådan mätnoggrannhet att man smidigt kunde använda systemets högsta ljusstyrka: f:1,5. Det var en sak som inte hade fungerat riktigt bra tidigare med det gamla kortbasiga instrumentet. Goda framsteg alltså, och det utan att behöva ändra något i den principiella uppbyggnaden.

Mycket begåvat får man säga. Så här skulle Leica alltså ha gjort på 1930-talet:

FED 2 från Felix Edmundovich Dzerzhinsky-werk i Charkov, Ukraina

Zorkij 5  från KMZ i Krasnogorsk utanför Moskva.

Båda kamerorna levererades med Industarobjektiv. Det handlar om den Sovjetiska varianten av Tessar - ett objektiv som när det är korrekt tillverkat, ger ett fint resultat

*********************

Det här gick hem mycket bra. Många bildmänniskor använde den här kameratypen. Pablo Picasso exempelvis ägde flera exemplar av FED 2. Spefåglarna menar naturligtvis att det är då han inspirerades till sin märkliga bilduppfattning. Jag tror ändå att Pablo gillade FED 2 därför att han tyckte att det var en bra kamera. I bilden nedan ståtar han med en tidig FED 2 på magen - dessutom är det uppenbarligen en man som vet vad klockan är slagen... :-)

Henri Cartier Bresson plåtade ibland med en Zorkij 5 - något som många av hans fans världen över blir i det närmaste chockade av att få höra. Det finns en kul filmsekvens där han småhoppande tar sig fram i en folksamling, ivrig som en liten pojke. När jag såg den sekvensen första gången tyckte jag att det inte såg ut som en Leica han hade i handen. En rad skärmdumpar med åtföljande förstoring avslöjade saken:  Det var en Zorkij 5.

Hur kan det nu komma sig att gossar av det här slaget använde Sovjettillverkade kameror? Båda var mycket drivna bildmänniskor, så det kan ju inte bero på annat än att dom tyckte att kamerorna var adekvata för sin uppgift. För min del är jag säker på att både Pablo Picasso och HCB visste att när bilden väl ligger på bordet, så är det den som gäller...

                           Ett varningens ord för den som hoppar på det här tåget...

                                                     *********************************

När jag hittade bilden av Pablo Picasso på nätet, så erinrade jag mig att jag har en FED 2 liggande i någon låda sedan uppåt 20 år. Det är just den modellen Pablo har på magen, och med likadan optik - ett Industar 2,8/5cm. Även den kraftiga läderväskan är precis den samma.

Sådant kan man ju inte motstå - inte med ett så lysande föredöme. Fram kom FED ur gömmorna, och den visade sig fungera utan anmärkning. Det blev till att ladda i film, en Agfa APX 100 - hoppa in i bilen och åka ut till Drottningholms Slott för en trevlig promenad och några provexponeringar. Jag var lite nyfiken på denna Ukrainatillverkade Tessar.

Bilderna är tagna vid  f:5,6 och resultatet är godkänt. Både kamera och objektiv är alltså klarerade för mer seriös användning.

Industar/Tessar   Räknades av Dr Paul Rudolph hos Zeiss år 1902. Det handlar om en mycket lyckad vidareutveckling av Dennis Taylros berömda objektivkonstruktion från 1893, den så kallade Cooke-Tripletten.

Troligen är Tessar världens mest tillverkade och kopierade objektiv - detta trots dagens mycket omfattande objektivproduktion. Avgörande i den saken är nog den extremt stora volym Industarobjektiv som tillverkades i dåvarande Sovjetunionen

Ur led var tiden

Om man berättar att sent i oktober 1985 var det så varmt i flera dagar att man kunde gå med sommarskjorta och uppkavlade skjortärmar, så blir reaktionen ofta; “....jaha´ru”   - men om man istället kan visa lite bilder så går saken fram bättre.

Från att ha varit runt nollan, hade vi hade här i Stockholm/Bromma uppåt 25 plusgrader. Folk var i det närmaste förfärade, snacket gick, och man verkade tro att världens undergång stod för dörren - men det var bara en vädervariation. 

_____________________________________________________________

Klädsel ena dagen - och klädsel nästa dag

En kraftig sydvind förde upp den varma luftmassan

Jag lät mig förföras, satt jättelänge i solen - och blev röd om nosen. Detta sent i oktober alltså...

                                                           ********************

Lite senare, i januari 1986 var det dags igen...  För världens undergång alltså - fast nu åt andra hållet. Vi hade i Stockholm en riktigt kall vecka. Den kallaste natten kröp kvicksilvret ner mot minus 28 grader här i Bromma - en helt exceptionell temperatur för Stockholmsförhållanden. Olyckskorparna kraxade:  Nu måste väl folk ändå begripa att det går rakt åt helsike, alltså...

Jag tog en promenad ner till Mälaren denna vackra men iskalla morgon - då hade temperaturen stigit till runt 20 grader minus.

Det hade överlag varit en mild höst,  och många småfåglar hade inte lagrat nog med näring - dom hade blivit vilseledda, speciellt av den ovan beskrivna värmeböljan i oktober. Dom klarade sedan inte den oväntade och hårda kölden, utan ramlade döda från träden och låg väl synliga som små mörka punkter här och där i det orörda snölandskapet

Det var naturligtvis frågan om en tillfällig vädervariation även denna gång, även om den nu var mer dramatisk - åtminstone för småfåglarna

Den plötsliga stränga kylan får isen att krypa utåt så att man nästan tycker sig se rörelsen. Det ryker om vattnet, fastän vattentemperaturen är nära fryspunkten

                                                              **********************

Det jag avser att påminna om med dom här bilderna, är att extrema men tillfälliga väderhändelser har inträffat tidigare - och det med regelbundenhet.

Ser man till historisk tid, med det källmaterial som ändå finns, har sådana händelser inträffat i alla tider, och under vissa perioder verkar dom ha varit mer frekventa än nu. Många av dem har även varit mycket värre och mycket mer drabbande än vår tids väderhändelser:

År 1695-1698 drabbades stora delar av östersjöregionen av en väderkris som tillfälligt lamslog hela jordbruket och ledde till svältkatastrof under ett antal år. Överdödligheten var dramatisk. Krisen som hade verkningar ända ut mot Skottland torde ha skördat tusentals, och åter tusentals dödsoffer. Perioderna 1740-1743 och 1771-1774 uteblev vissa somrar mer eller mindre - inget ville växa i kylan och regnet. Andra somrar sken solen stekhet månad efter månad - men inget regn. Prästernas förtvivlan och uppgivenhet framgår av kyrkböckerna. Massvälten som följde tog tusentals liv.

Det här är alltså långt före industrialismen och människans utsläpp av växthusgaser.

Så har det fortsatt med oväntade och dramatiska väderhändelser: I januari 1850 exempelvis drabbades mellersta Sverige av en snöstorm, en väderstörning av katastrofdimensioner - dödstalen räknades i många hundratal. Den här listan på extremt tvära kast kan göras mycket längre, för den som vill gå igenom saken i detalj.

Det förekommer ingen jämvikt i naturen, det finns ingen "naturlig balans" - annat än högst tillfälligt. Vi är alltid på väg mot förändring, i ena eller andra riktningen. Vid sidan av kortvariga väderkast, har vi även mer långvariga variationer som skulle kunna kallas för "abrupt klimatväxling". Bronsåldern (i Sverige) varade i runt 800 år, och var en påtaglig värmeperiod. Pollenanalys visar att vinrankan växte i Mälardalen. Bronsålderssamhällets behagliga klimat avlöstes abrupt av en iskall period av 500 års varaktighet. Skiftet mellan bronsålder och järnålder kan ses i ljuset av att den drastiska temperatursänkningen välte hela bronsålderns högkultur över ända. Dödstalen och lidandet kan man bara föreställa sig.

Lite närmare vår tid kan man nämna "Lilla istiden" på 1600-talet. Det var kulmen av en kall period emanerande från medeltiden, och som sträckte sig fram till mitten av 1800-talet. Det var då som kung Karl X Gustav vintern 1658 tågade på isen över Stora Bält nere i Danmark - med hela armén, kavalleriet, trossen, fanor och klingande spel. Totalt runt 7000 man. Det krävs extrema temperaturer för att lägga sådana isar i Stora Bält.

Man kan nog på goda grunder och med hyfsat källmaterial hävda att från mitten av 1500-talet till slutet av 1700-talet var det ingen ordning på vare sig väder eller klimat. Alla dessa förödande svängningar drabbade människorna som levde då mycket hårt - och turbulensens orsaker har inte haft något med mänskliga aktiviteter att göra. Inget samband med industrialismen, av oss frigjorda växthusgaser, eller liknande. Vår tid och de näraliggande generationerna har hittills haft tur.

I dag talas det mycket om att det turbulenta väder och de tvära kast i vädret som man ser, är något nytt och speciellt för vår tid. Så är det alltså inte. Att hävda något sådant saknar historiskt stöd.

                                        *******************************************

                                                            **********************