Kameran från Ukraina
Klockan tre på natten den den 22 oktober 1946 bankade det på dörren hemma hos Dr Wolfgang Hahn i Jena.
Utanför befann sig Sovjetiska transportfordon och soldater med påskruvade bajonetter. Det var bara att klä på sig själv och familjen, och hastigt samla ihop det nödvändigaste - sedan bar det av.
Det stod klart att förflyttningen gällde någon ort i Sovjetunionen, och Hahn försökte förmå befälet att stanna vid Zeiss huvudanläggning i centrala staden för att han skulle kunna hämta tekniska underlag och annat viktigt arbetsmaterial - men detta avvisades. Efter en lång tågresa anlände familjen och en handfull tyska tekniker och administratörer till staden Kiev i Ukraina.
____________________________________
Det jag nu skall berätta har jag varit inne på tidigare, men då helt kortfattat. Eftersom det utan vidare är den märkligaste historien inom kameratekniken, är det nog på sin plats med en fylligare beskrivning av vad som egentligen hände - det saknas inte poänger och sedelärande inslag.
Efter krigsslutet var Tyskland skyldiga, enligt Jaltaavtalet, att betala krigsskadestånd till Sovjetunionen. Bland det enormt stora antalet produkter och produktionsanläggningar som Sovjetunionen krävde, befann sig världens då dyraste och finaste kamera - Zeiss Contax. Den ville ryssarna ha! Nu skulle arbetarna i den socialistiska framtidsstaten få äga det bästa som kunde frambringas - en kamera som arbetarna i de kapitalistiska länderna inte kom i närheten av.
Man skulle alltså sätta igång med att massproducera denna komplicerade, högkvalitativa, och i det närmaste handgjorda produkt. När man begrundar Zeiss presentation här nedanför, så verkar det vara en omöjlig uppgift.
Om vi gör en analogi med fina bilar, så blir det som om en aktuell modell av Rolls Royce plötsligt av en oväntad part tas upp till masstillverkning - för att bjudas ut på en nationell marknad till ett lågt pris. Då skulle nog ett och annat ögonbryn höjas - men det är precis vad som hände i kameravärlden.
Under sommaren 1946 stod det klart att produktionen skulle sättas upp vid någon ort i Sovjetunionen, och kamerans namn angavs till "Volga". Efter hand så bestämde man sig för staden Kiev i Ukraina som produktionsort, där det ansedda företaget Zavod Arsenal verkade ha goda förutsättningar. Kameranamnet blev då fastställt till "Kiev".
Den sovjetiska kontrollkommissionen vid Zeiss under ledning av den fruktade och med diktatoriska befogenheter försedde majoren Turygin, bestämde nu att Dr Wolfgang Hahn med omedelbar verkan skulle ta ledningen för den grupp av tekniker, administratörer, och ingenjörer från Zeiss som skulle ansvara för produktionsstarten av kameraprojektet i Sovjetunionen.
Wolfgang Hahn 90 år gammal under intervju för Zeiss Historica Society i september 2004. I handen håller han sin personliga Contax II - en kamera ur den första serien test och övningskameror som sattes samman vid Zavod Arsenal i Kiev.
Problemet var att det inte fanns någon fungerande anläggning - det mesta hade förstörts i de massiva terrorbombningarna av Dresden under krigets sista veckor. Zeiss Ikon AG vid Schandauerstrasse 74 där Contax producerades, fick så svåra träffar att huvudkassaskåpet i källarplanet sprack. Det som fanns kvar av Contax produktionsband beslagtogs av ryssarna och sändes österut.
Nu igångsatte man en rekonstruktion av ett inkomplett produktionsband som hade förvarats i Werk Reik utanför Dresden. Då Dresden var i det närmaste jämnat med marken, förlades arbetet till Jena och Werk Saalfeld. Projektet avsåg uppbyggandet av tre produktionsband för Contaxkameran och en längre tids provproduktion - före den slutliga avtransporten till Ukraina.
Den första mera betydande produktionsserien som färdigställdes vid Zavod Arsenal i Kiev var KIEV II året 1949 - och det första västland som fick leveranser var Sverige, där Konsum hade lyckats förhandla sig till en liten serie.
Det som för våra västerländska ögon ser ut som ett bakvänt "N" i kamerans namn, är ett dubbelt "I" - viket ger en antydan om hur namnet KIEV uttalas i ryska språket.
Objektivet heter Sorkij SK 1:2/5 cm - där "SK" står för Sonnar Krasnogorsk. Det handlar om ett original Zeiss Sonnarobjektiv i halvfabrikat, som har försetts med en rysk fattning och namnring av KMZ i Krasnogorsk utanför Moskva.
_____________________________________
Här hamnar vi mitt i en spännande tid. Det finns nog hur mycket som helst att berätta av intressanta omständigheter när det gäller åren strax efter det andra världskriget. Inom Zeiss Historica Society drev vi i början av 2000-talet ett forskningsprojekt om den saken. Arkiven i öst hade börjat öppnas, och förvånande många nyckelpersoner var ännu i livet. Jag satt i ledningsgruppen.
Wolfgang Hahn redogjorde i det sammanhanget för sina äventyr i Sovjet, och berättade om ryskt livsstil och tankementalitet - liksom naturligtvis alla fakta runt projektet i Kiev. Han var då 90 år gammal, vänlig och verbal - och mentalt kristallklar. Här kan jag bara saxa ett kort smakprov av detaljrikedomen i berättelserna:
Under en inspektionsronda tillsammans med företagsledningen för Zavod Arsenal i den helt ryska produktionsdelen av företaget, noterade Hahn att vissa arbetare hade en liten röd flagga på sin maskin - ibland till och med två sådana. På förfrågan fick han veta att det innebar att arbetaren låg ett år före i estimerad produktion, eller rent av två år före! Wolfgang Hahn baxnade, och framhöll för den ryska företagsledningen att något sådant var fullständigt oförenligt med Zeiss kvalitetsnormer. Ryssarna fattade ingenting ... :-)
Över huvud taget så var det ibland lite svårt att komma på goda "termes of trade" gentemot värdfolkets åsikter och föreställningsvärld. Hahn konstaterade att i matsalen, här i den sanna socialismens högborg, avgjorde tjänsteställningen storleken på portionerna. Personer med doktorsgrad och/eller forskarställning samt ledande administratörer, fick mest. Sedan kom ingenjörerna och teknikerna - och sist dom vanliga arbetarna och montörerna, som fick påfallande små portioner. Wolfgang Hahn kände sig illa berörd - men som utlänning och tysk kunde han inte komma med kritiska synpunkter.
Problemen, stora som små, staplade sig på hög - och nog var det en brant uppförsbacke i hela den här saken. Ändå lyckades man sätta upp anläggningen, och man lyckades få den ryska Contaxkameran i produktion. Första åren 1947 och 1948 i små serier, sedan i ökande volymer.
Det hör nog till saken - ja kanske är det helt avgörande, att det utvecklades en mycket god personkemi över lag. När Wolfgang Hahn och hans gäng anlände, fanns det ingen personal. Den hade kriget farit iväg med. Nu skulle ny sådan rekryteras och utbildas - och det som fanns till hands var lantortsbefolkningen runt staden Kiev. Det handlade om jordnära, enkla och positiva människor, som var villig att arbeta och lära - och som höll sina tyska chefer högt i anseende.
Alla gjorde sitt bästa - och då blir det resultat.
Under 1950-talet stabiliseras produktionen vid Zavod Arsenal till hyggliga serier som håller en god standard. Men ännu är gapet mycket stort till att alla arbetare skulle kunna köpa en Kievkamera.
Produktionen under 1950-talet lyckades väl, och är förvillande lik originalet - både till utseende och till funktion. Det handlar fortfarande om ganska måttliga produktionsserier. Här en Kiev 3A i någon av de rätt vanliga jubileumsutgåvorna.
Kiev 4A från 1960-talet är en kamera som fortfarande ligger mycket nära originalet i sitt utförande. Vänner av Contaxkameran brukar känna sig helt komfortabla med att hålla en Kiev 4A i handen
Fram emot mitten av 1960-talet började det i allt högre utsträckning bli möjligt för premierade arbetare att få köpa en Kievkamera - då efter en viss tid i kö. När den tiden var avklarad såg det kanske ut ungefär så här, när den lycklige kom hem med sin nya Kiev 4.
Notera den eleganta väskan i kraftigt oxläder. I Sovjetunionen hade man en framstående läderindustri som inte lät sig flörtas av plastens inträde.
________________________________________
Objektiven till den nya kameran var, en om möjligt ännu svårare nöt än kamerahusen. Det var frågan om alla dom kända Zeissobjektiven till Contax. Från början levererade Zeiss färdiga objektiv, därefter halvfabrikat, och slutligen bara det optiska glaset. Den första egna ryska glassmältan av högbrytande optiskt glas, svalnade långsamt vid KMZ i Krasnogorsk året 1954.
Vid den här tiden skulle varje kamerahus vid försäljningen ha sitt normalobjektiv. Det leder till att Sonnarkopian Jupiter 8 1:2/5 cm tillverkades i jätteserier - där det nog kunde vara lite svajigt ibland med kvalitén. Risken för ett "måndagsexemplar" kunde man inte bortse ifrån.
Specialobjektiv som sattes upp i små serier däremot, som kopian av det berömda Sonnar 1:1,5/5 cm - alltså Jupiter 3 1:1,5/5 cm, höll en mycket god standard - men krävde å andra sidan för det mesta en rekvisition för att överhuvudtaget få köpas av en privatperson i Sovjetunionen.
Sådana situationer lurade hela tiden i kulisserna, eftersom man laborerade med oförenliga målbilder. Några Jupiter 3 för arbetarkollektivet blev det nog aldrig tal om.
Eftersom produktionen skedde i en socialistisk planekonomi, så hade företaget lite att säga till om när det gällde övergripande produktionsmål. Det var betongrumporna i Moskva som fastställde femårsplanerna.
Företagets strävan låg naturligtvis i måttliga serier, så att man kunde hålla kvalitén uppe. De planerande myndigheternas intresse å andra sidan låg i att få fram så stora produktionsvolymer som möjligt - så att alla arbetare kunde få sin kamera. Sist och slutligen var det Gosplan i Moskva som bestämde.
Det logistiska problemet, är att i en produktion av det här slaget - manuell och med många kontrollrutiner, så kan det vara möjligt att öka produktiviteten hyggligt vid första tillfället om man ökar antalet involverade i verksamheten. Vid förnyade försök i den riktningen sjunker produktivitetsökningen sedan exponentiellt varje gång, oavsett hur många nya personer man stoppar in - och man sitter i rävsaxen. Det är alltså frågan om "tratteffekten" - hur mycket man än häller i tratten, kan det inte rinna snabbare än vad som får plats genom pipen.
Trots dessa minst sagt ogynnsamma produktionsvillkor lyckades man vid Zavod Arsenal hålla en god standard, och man levererade en väl så Contaxliknande kamera 1960-talet ut.
Året 1975 var det klackarna i taket i Kiev, Ukraina - företaget Zavod Arsenal hade tillverkat sin miljonte Kievkamera.
Jubileumskameran är en Kiev 4 modell 2:
När man betänker förutsättningarna, så är det nog en betydande bedrift att tillverka en miljon exemplar av denna komplicerade och till stor del handgjorda produkt. När det gäller produktionen fram till 1975, alltså fram till det här remarkabla jubiléet, föreligger det en god kompatibilitet av ingående delar mellan Contax och Kiev. Slutarmodulen är exempelvis bytbar åt båda hållen.
Hatten av för Ukraina!
___________________________
Hur gick det nu i arbetarstaten med den högst avancerade kameran som alla skulle kunna köpa till ett lågt pris? Det fungerade naturligtvis inte fullt ut. Man kan inte trolla med knäna och samtidigt tillfredsställa oförenliga målbilder.
Så länge som produktionsserierna var rimliga till storleken kunde ett litet antal arbetare köpa sig en hel Contax - nästan, till ett pris som var långt under vad man betalade i väst för en sådan kamera. När produktionen väl blev så omfattande att alla arbetare kunde vara med på tåget, då hade kvalitén sjunkit högst märkbart, och allt för många kameror uppvisade olika grad av felfunktion när de lämnade fabrik - beroende då på att enda sättet att komma upp till de anbefallda volymerna, var att lätta på kontrollrutinerna. Det här blir högst märkbart under åren på 1980-talet och de avslutande modellerna Kiev 4M och Kiev 4AM.
När 1980-talet gick in, kunde alla köpa sig en Kievkamera - och den förhoppningsfulle arbetaren gick alltså till fotoaffären och köpte sig en sådan till ett lågt socialistiskt pris.
Väl hemma igen kunde han konstatera att kameran inte fungerade som den skulle. Det blev alltså att gå raka vägen till kamerareparatören och få saken åtgärdad. Nu hamnade han i situationen att han först hade betalt det socialistiska priset i fotoaffären, och sedan även reparatörens räkning - och då blev slutsumman ungefär vad en sådan kamera kostade i väst.
Tydligare kan saken inte sägas, och slutomdömet blir det väntade. Det gick inte att tillverka en sådan produkt så att alla kan få köpa den billigt. Oförenliga mål är och förblir oförenliga mål.
Men - och det är en viktig notation: Med hjälp av den totalitära statens stora resurser och möjligheter att peka med hela handen och ovillkorligen bli åtlydd, kunde man inkasserade vissa delsegrar.
Under åren på 1950 och 1960-talen när man arbetade med måttliga serier, lyckades man tillverka en snygg och prydlig Contax-replika. En kamera som upp till 95% motsvarar originalet, och det i volymer som vida överstiger - ja rent enormt överstiger det man levererade vid Zeiss Ikon AG. Det är en både en märklig och aktningsvärd framgång, en prestation som kan tillgodoräknas dom som utförde jobbet i Ukraina - inte dom som gav order i Moskva.
Contax II debuterade på Leipzigmässan våren 1936 - och den sista Kievkameran löpte av produktionsbandet 1987. Då närmade man sig två miljoner tillverkade enheter. Eftersom en Kievkamera är en Contax II i allt väsentligt - oavsett modell, så tillverkades denna konstruktion i ett halvt sekel.
Inget dåligt rekord.
Kiev 4 M och Kiev 4 AM - det sista utförandet av Kievkameran perioden 1979 - 1987. Varje modell levererades i två varianter - med eller utan påbyggd exponeringsmätare.
Det som tillkommit är ett bredare frammatningsvred, en returspolningsvev, och en mittkontakt. Annars är det samma gamla vanliga Contax II.
Med M-modellerna levereras ett helt nytt normalobjektiv. Man lämnar Sonnar-konceptet, och går in för en mycket symmetrisk Gauss-variant: Helios 103 1:1,8/53 som är en kopia av Leica Summicron 1:2/50 av andra formulan.
Mannen bakom Contax II, Zeiss Ikon AG:s chefkonstruktör Hubert Nerwin, lämnade Zeiss 1948 och emigrerade till USA till följd av ett väl så lockande erbjudande från operation Paperclip. Där designade han avancerade kameror åt den amerikanska armén - men även lite enklare produkter som Instamatic-systemet åt Kodak. Det är oklart om han någon gång fick höra om sitt svårslagbara rekord med Contax II.
Av den långa raden Zeisskameror som bär Hubert Nerwins signum, intar Contax II en särställning genom sin succession in i Kievkamerans långa tillverkningshistoria med de enorma produktionsvolymerna.
Hubert Nerwin med familj anländer till USA
En Contax II ur provproduktionen i Jena 1947 och en Kiev II från det tidiga 1950-talet från Ukraina - tvillingar med olika namn och hemvist.
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
- Maj 2026
- April 2026
- Mars 2026
- Februari 2026
- Januari 2026
- December 2025
- November 2025
- Oktober 2025
- September 2025
- Augusti 2025
- Juni 2025
- Maj 2025
- April 2025
- Mars 2025
- Februari 2025
- Januari 2025
- December 2024
- November 2024
- Oktober 2024
- September 2024
- Augusti 2024
- Maj 2024
- April 2024
- Mars 2024
- Februari 2024
- Januari 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- Januari 2023
- December 2022
- November 2022
- Oktober 2022
- September 2022
- Augusti 2022
Du har ju lockat in mig i ämnet, både vad gäller Contax och Kiev!
Tack för det Peter!
/B
Så är det ju Bengan - och du kan ju det mesta i saken. Jag hoppas ändå att min rätt långa text innehöll något nytt även för dig.
Det fanns nyheter, tack! :)
/B
WOW vilket inlägg.
Även om jag är helt utan aning om Kiev och Contax, blev jag helt fängslad och (blev suget) sögs in i din berättelse. Det blir inte värre av att du själv har varit personligt involverad och nära några av personerna.
Jag förstorade min skärm till 125 % så att jag kunde läsa hela texten medan jag åt lunch. Det var mycket bättra än att sitta och läsa de tråkiga historierna i lokaltidningen.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Tack för dina vänliga ord Erik!
Det handlar ju inte bara om teknik, utan historien är ganska allmänmänsklig - och den är politisk i den bemärkelsen att den visar att vissa socialistiska tankegångar inte fungerar i verklighetens värld.
Det tar ju en viss möda att få ihop en sådan text - då blir det dess roligare när man får läsa ditt fina beröm!
Tack för den kommentaren Nils!
Contax-replikan var ju den första kameran som tillverkades av Zavod Arsenal. Sedan har det ju varit en hel del annat - speciellt efter det att Kiev 4M och 4 AM lades ner 1987.
Objektiv är väl en nisch som kan vara framkomlig för ett sådant företag - men det måst vara svårt.
Jo, jag kommer ihåg när du var hemma hos mig och köpte din AM. När det gäller den serien, är det ofta lite handpåläggning som gör susen... :-)
Roligt att höra att den funka bra.
Tack för din trevliga kommentar.
Tack för den kommentaren Wolfgang!
Det är då det känns roligt att skriva, när man kan fylla på lite om det som inte är så känt.
När man läser på i ämnet så får man ju också en hel del europeisk efterkrigshistoria på köpet. Inte ointressant den heller.
Inget fel att trilla dit i sådana sammanhang. Skruvmejselnöje för en måttlig slant.
Såg du den här bloggposten? Lite småkul:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fotografi-filateli.htm
Tack för kommentaren Olle!
Mvh
Fredrik
Jag kanske har åkt på en skröna? Rysk lingvistik är inte min hemmaplan. Men faktum är att det är två "I" förbundna med en synligt smalare förbindelsestapel.
I den ingående bilden av Kiev 3A med den rödbruna boxen, är det Ukrainskt alfabet på både kamera och box i denna jubileumsmodell. Här skrivs bokstaven "I" som ett sådant, men med två prickar ovanför, både på kamera och box. Namnet Kiev skall här uttalas Kyiv - enligt rådfrågad sagesman. Det bakvända "N" är alltså här bokstaven "Y".
Man kan bli snurrig för mindre, och detta vågar jag inte alls peta i vidare - men tack för din kommentar Fredrik.
Det där med 'två "I" förbundna med en synligt smalare förbindelsestapel' har bara med typografi och hur bokstaven råkar se ut att göra. Lika lite som att vårt H (med sina två staplar) inte har nåt med vårt "i"-ljud att göra så har det bakvända N:et med "i"-ljud att göra.
Kände mig dock tvungen att efterforska litet själv och lärde mig att det finns tre stycken bokstäver i det ukrainska alfabetet för ljudet "i". Bakvända N är kort "i"-ljud, i är ett längre "i"-ljud och slutligen ï, med ett litet "j"-ljud innan i:et. Så, om jag förstår det rätt så uttalas Kiev på ukrainska som "ki-jev" ("eller kanske också "ky-jev"?) – ungefär. Det verkar också florera en massa oriktiga uttalsformer när folk i väst försöker att skilja mellan ukrainskt uttal och ryskt för att så att säga välja rätt sida för att visa sitt stöd för Ukraina i kriget.
Måste tillstå till slut att det snurrar lite för mig med då det förutom olika bokstäver också verkar finnas nyanser av "i"-uttal som skiljer sig mellan de två nämnda språken.
Tack för grävandet Fredrik - men detta var ju en liten passus i dignitet av en fotnot. Har liten kontakt med huvudtexten - så jag lämnar saken här.
Mina egna erfarenheter av märket ifråga är en Saljut 66, en Kiev 66, men marknadsfördes som Saljut på vissa marknader. Samt en Arax 66, i princip samma kamera men aningen moderniserad, bl.a uppfällbar spegel. Men vad gäller kvalitén på dem har de nog inga släktband till Contax… Gjorde mig snabbt av med båda.
Tommy S.
Jo - det är mycket speciellt. Den kvalité man nådde i produktionen vid Zavod Arsenal under tidiga år av Kiev/Contax-produktionen, har man sedan inte varit i närheten av. De sista modellerna Kiev 4M och Kiev 4AM på 1980-talet var även katastrofala bitvis.
Det går ett obekräftat rykte om att inrikesdepartementet i Moskva år 1982 sände en bestraffningsdelegation som underkände en hel månadsproduktion - och alltså sände den till destruktion. Det förtar dock inte dom rätt remarkabla framgångar som man ändå nådde under tidigare år. Men som sagt, det är ett obekräftat rykte.
Tack för kommentaren Tommy.
Ja, hur vet jag det kan någon säga. Ja, jag köpte ett 50/0.95 kinesiskt objektiv till Leica och jag kan inte säga annat än att det är fantastiskt. Kostade 10 papp. Leitz motsvarighet kostar 135 papp!!
1 papp=1000 ;-)
/Tomas
Kul att du gillade inlägget Tomas.
Jag håller med om att man numera får se upp för kineserna.
Roligt att du hittade min långa text Sten.
Sensmoralen är just precis den du har uppfattat. Jag försökte presentera den i en mjuk men verklighetsanknuten kontext. Det är ju ännu mycket kontroversiellt.