Rivningar i Klara - igen!
I slutet av andra världskriget förstördes stora delar av Centraleuropas stadsbebyggelse. I Sverige skötte vi den saken själva. I massiva rivningsvågor under 1960 och 1970-talen, och ända in på 1980-talet revs stora delar av centrala Stockholm. En kultur- och kapitalförstöring av rent pyramidala mått.
Nu, i dag, uppmärksammar Bob Bovan här på FS på att man river i Klara igen!
Jag dök snabbt ner i arkivet och fångade upp lite om hur det såg ut vid tidigare rivningar här i Stockholm - och det ser just ut som om vi förde krig här i stan. Det ser ut som när jag var med mamma och pappa i Hamburg i slutet av 1940-talet. För mig som även hade suttit i skyddsrum som nyfödd med mamma och mormor under ryska terrorbombningar i Finland under fortsättningskriget, var det rent förfärligt att vandra bland rasmassorna som visas i bilderna här:
Rivningarna 1968
Det är här man river i dag igen!
Här från rivningarna 1978:
Det blå huset i fonden är ett 1700-talpalats, troligen påbyggt med den tredje våningen under 1800-talet. Jag lirkade mig in genom det glipande skyddsstaket och vandrade genom de ödsliga paradrummen liggande i fil. Det syntes rester av gyllenlädertapeter. Jag blev väldigt beklämd, dagen var förstörd...
Rivningarna i övre Klara 1982:
Jag tycker att det är väldigt illa! varför uppför vi oss så här? Sedan länge talar man nere i Europa om oss som: "Die dumme Schweden". När man handhar sitt kulturarv på det här sättet, är det tyvärr den bild man förmedlar.










Man kan inte bli mer än beklämd. Hur kunde lokalpolitikerna få göra så här.
Gamla stan idag visar hur det kunde ha sett ut i en räddad stad.
Tack för att du visade dina skrämmande bilder.
Ha dagen
Bob
Gamla Stan var två gånger hotat av rivning. En gång i samband med Lindhagenplanen på 1860-1870-talen. Andra gången på 1930-talet. Jag har studerat båda planerna när var var verksam som antikvarie vid Stockholms stadsmuseum.
Första 1800-talsplanen var seriös och nära sitt genomförande. Man tänkte sig att bebygga stadsholmen med hus a´ la´ Strandvägen.
Den andra planen på 1930-talet verkar mera ett hugskott, och var nog aldrig i närheten av genomförande (mitt intryck). man tänkte sig att bebygga stadsholmen med funkishus i tre till fyra våningar.
I båda planerna skulle Slottet och Storkyrkan, liksom Riddarhuset få vara kvar... :-)
Såg i Glasgow hur de bevarar fasaderna på många hus och bygger nytt innanför.
Det har man gjort i enstaka fall i Stockholm, t ex Hamngatan 15 (Styrpinnen 19) och det nu pågående Biblioteksgatan 9/Jakobsbergsgatan 6 (Vildmannen 7 som förstördes i en storbrand).
Ja - det var en tragedi!
I 1982 års rivningar i övre Klara bevarade man fasader från 1700-talet mot bland annat Klara Norr Kyrkogata. Där var mycket förslummat alldeles intill City. Den gatan kallades i folkmun för: "Klara Porra Kyrkogata"
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjalmar_Mehr
Ha det gott/Stig
Tack Stig
Under striden om almarna i Kungsträdgården 1971, när stockholmarna hade fått nog, kallades Hjalmar Mehr för Almar Nehr... :-)
Det bör nog trots allt påpekas att Mehr inte var inblandad i cityplanen från 1946 ´som är grundbeslutet, av fullmäktige och inte en enskild person. T-centralen öppnade ju innan Mehr ens hade tillträtt som finansborgarråd. Debatten som sådan var ännu äldre, men det kom något emellan...
https://sv.wikipedia.org/wiki/1946_%C3%A5rs_cityplan#/media/Fil:Nedre_Norrmalm_enl_1946_%C3%A5rs_cityplan.jpg
Såg för något år sedan en dokumentär där Hjalmar Mehrs son berättade. Hjalmar var på ett uppenbart sätt mycket drivande, och hårdutnyttjade alla informella möjligheter han hade - gick på sammanträden där han formellt inte skulle vara, och så vidare. Han var alltså i högsta grad inblandad i cityplanens genomförande och utökade tillämpning.
Almar Nehr blir utmärkt!
Det är inte det enda exemplet på rivning just nu heller. Just Tegelbacken är mer utkanten av Klara, medan man nu även har dragit igång rivningen av grannhuset till NK:s utbyggnad där bl a gallerian Passagen låg tidigare. Där är det ju samma sak att det sker just nu mest som en funktion av att det tagit sådan tid att baxa det hela vägen fram till att det faktiskt går att riva. I det området på baksidan av NK och PK-huset har det pågått en hel del byggnation på senare år, men det är inte fullt så synligt som huset vid Tegelbacken.
Haken i din anmärkning är väl att det blir till att laborera med okända faktorer - det vill säga det är okänt vad rivna fastigheter skulle generera i ekonomiskt värde, om dom fått stå kvar i renoverat skick.
Rent allmänt är min åsikt den, att det alltid är mest lönsamt att nyttja gjord investering så länge som möjligt - istället för att köpa (bygga) nytt. Det är bäst för miljön, det är bäst för funktion och kontinuitet, och det är bäst för plånboken (i detta fall den allmänna samhällsplånboken).
Får väl vara passabelt. Det var bara ett snabbt nedslag i arkivet nu på förmiddagen. Tack för uppskattningen.
Att saker och ting skulle se ut som kriget var väl inte vad folk önskade sig precis. Cityplanen antogs 1946 - ett år efter världskrigets slut. Vad tänkte dom på? Den generationens makthavare i Stockholm kan inte undandra sig förödande kritik.