Storhögar och stora män
Ett av dom riktigt roliga inslagen i att vara doktorand i Kulturgeografi, är att vara med på exkursioner ute i kulturlandskapet när sommaren är som vackrast. Det är som en jättepicknick, där man förenar nytta med nöje.
Här skriver vi maj 1988, och jag skall på egen hand ta mig ut till exkursionsområdet i Roslagen - då jag hade hakat på saken lite väl sent. Till detta ändamål tog jag mig till Östra station och dom hiskeligt fula gamla tågen på Roslagsbanan.
Men vänta nu - något ljusare skymtar fram lite längre bort på perrongen:
En gammal elegant vagn i fernissad träpanel!!
Tänk att sådana fortfarande rullade så långt fram i tiden. Lyckan var gjord. Jag kunde på ett högst nobelt sätt förflytta mig ut till mina kolleger.
En underbar resa blev det, sittande på röd Plysch genom den så vackra roslagsnaturen i sköna maj.
_______________________________
Nu följde sålunda den stora forskarpickniken.
Man studerar kulturlandskapet ur alla dess aspekter, stöter och blöter kunskaper och erfarenheter. Lyssnar på sin kunnige professor - och äter lunch och tar fikapauser ute i det gröna. Det här skall jag inte trötta läsaren med, det kan nämligen bli för mycket bilder - även på en fotosida.
Jag går direkt på det där med storhögar, och börjar med riktigt mystiska sådana:
Mannen i gul jacka är vår exkursionsledare professor Ulf Sporrong. Han hade tidigare blivit varse en nyligen gjord skogsavverkning, som gav fri sikt över ett gammalt mysterium.
I Roslagens skogar, långt från bebyggda trakter och utanför både odlingar och betesmark - detta i både gamla tider såväl som nu, ligger det jättestora stenhögar, många sådana. Det verkar finnas vissa distansmässiga samband mellan högarna - men det är högst oklart. Analys av material under en sådan hög har gjorts. Ett förslag är att dom kan vara så gamla som från järnåldern. Man har stött och blött den här saken under stora delar av 1900-talet, men ingen har kommit med någon rimlig förklaring.
Vet inte Ulf vad det handlar om - då vet ingen.
Här kommer vi in på en stor svaghet med ämnet Historia:
Vi kan inte dra dom döda ur gravarna för att fråga hur det förhåller sig, och om vi inte hittar förklaringar med hjälp av vår rätt avancerade vetenskapliga metodik - då står vi där vi står. Vi tvingas medge att vi inte vet vad det handlar om, vi förstår inte vad det är vi ser. I det läget duger det inte alls med svävande snack om "kultplatser" - vi vet helt enkelt inte.
I det här fallet förhåller det sig just så.
_______________________________
Efter att ha studerat många landskapsvarianter och sett många kulturlämningar, och åkt kors och tvärs genom bygden i vår inhyrda buss - stötte vi på arkeologerna. Då blev det högst intressant. Dom höll nämligen på med att gräva ut en storhög; Björns hög.
Det finns många Björns högar, det var ett vanligt namn under järnåldern. Den här Björn var en lokal storman, och han fick en storståtlig sista viloplats.
Redan högens imposanta mått förmedlar budskapet genom årtusendena:
Här vilar stor man.
Att Björns närmaste, och säkert många runtomkring, ville hedra honom så mycket som möjligt, det är en sak som står helt klart. Högen är uppkastad av de omgivna åkrarnas jord. Man tog alltså av sin egen försörjningsbas till sin döde hövdings ära. Än i dag har åkrarna runt Björns hög mycket klen bördighet.
Den tuffa arkeologiprofessorn (vars namn jag skam till sägandes har glömt), hade alls inget emot att det ramlade in en grupp människor av en anständig utbildningsnivå. Hon berättade fullödigt och intressant om utgrävningen. Vi stod alla som "tända ljus" - det är kanske en gång i livet som man får uppleva utgrävningen av en storhög från järnåldern.
I en ring runt högens topp, på runt en meters djup, har man lagt en krans av noga utvalda och buntade vidjor. Detta trämaterial har man sedan täckt med olika uppbyggda skikt - och sedan har man bringat materialet i syrefattig glöd. Under lång tid - kanske flera år, har det stigit en svag rökplym ur högen, symboliserande Björns ande och till Björns heder och minne.
Alla kulturer har sina seder och sina egna bruk. Det här tyckte vi var riktigt raffinerat.
Här har vi en stark sida i historisk forskning. Vi får ibland veta sådant som annars för länge sedan hade varit borta i forntidens dimmor. Plötsligt går det att göra sig en riktigt bra föreställning om hur det såg ut vid Björns hög vid tiden när hans efterlevande hyllade hans minne. I andanom ser jag Björn i blå hövdingamantel hopfäst på bröstet med en prakt-fibula.
Det var bra jobbat - och framgångsrikt! Hur många av oss i dag kommer att blir ihågkomna, funderade över, undersökta och kommenterade, efter mera än 1000 år?
Att vara doktorand i Kulturgeografi i undersköna maj månad, i Roslagen, i Sverige - det är precis som det sägs vara i Saltkråkan: Roligt nästan jämt!
__________________
Bilddata: Contax RTS II och Kodachrome 25













/B
Tack Bengan.
Det var en kul tid - och Kodachrome 25 förnekar sig inte.
Du har ju eget lokalt gravröse längs vägen mot Mariefred, vid infarten vägen till Skottvångs gruva. :)
De måste jag kolla! Tack!
/B
Jag förstod ju i maj 1988 att jag färdades i en egentligen svunnen tid - och njöt därefter.
Tack för din kommentar Martin.
Jag kom nu att tänka på den här lilla filmen från tidigt 1970-tal:
https://www.youtube.com/watch?v=iehFFn0yoVY
Fantastiskt tidsdokument! Tack för det.
Endnu et interessant og læseværdigt indlæg - gillas.
Mvh. Erik.
Tack skall du ha Erik!
Det är kul för mig att veta att du sitter där nere i Roskilde och läser.
PS: Jag bor i ett område med en lång historia av utgrävningar. Roskilde är en gammal stad (över 1000 år gammal). Därför stöter man alltid på något när man bygger något nytt inom stadsgränsen. Till byggherrarnas förtret står Roskilde Museum och kommunen fast vid denna punkt.
Den utgrävning som jag var och är mest imponerad av är förstås utgrävningen av de 5 vikingaskeppen ute i fjorden. Det hände när jag flyttade till stan vid 18 års ålder.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Se evt.:
https://www.vikingeskibsmuseet.dk/besoeg/udstillinger/de-fem-vikingeskibe/udgravningen
Det måste ha varit fantastiskt att vara med om utgrävningen av de fem vikingaskeppen!
I dignitet lite som vårt Wasa-skepp. Katastroffartyget som efter många hundra år blev Musei-succén.
Jag var med lite där på ett hörn, och jag har varit ombord - överallt. Det kommer till hösten en blogg i den saken.
Det vil jeg vente spændt på at høre mere om👍
Mvh. Erik.
Hälsningar Lena
Kul att intresset blev väckt Lena - tack.
Jo - högarna ligger kvar, om inte den här avbildade tuffa professorn går och flyttar på dem... :-)
Jag kan tänka mig att du hade väldigt roligt. Som man ju har när man ägnar sig åt något man intresserar sig för.
Visst är det något speciellt med järnväg.
Att få börja dagen i en sådan vagn som denna gång, satte en god stämning från början.
Tack för din kommentar.
Tack för den kommentaren Stefan.
Det förflutna är svårtolkat många gånger, och du har helt rätt i dina notationer!
Här, med stenhögarna, vet vi dock inte ett skit - för att nu uttrycka sig folkligt... :-)
Jag har ett minne? av att mor och jag åkte tåg mellan nynäshamn och huvudstaden i en liknande vagn av trä i början på 60- talet, kan det stämma? Eller är det bara en önskedröm?
HaD/Gunte..
Tack Gunte!
Min vagn dök ju upp så sent som 1988 - så det lär nog inte vara något fel på ditt minne.
Hälsningar, Bjarne
Tack Bjarne!
Jo - vissa minnen är extra soliga.