Härifrån och framåt

Jag gläntar på den här gamla dörren och kikar in lite försiktigt så att ögonen vänjer sig vid dunklet innan jag sakta sticker in ena foten, öppnar lite till och resten av kroppen följer vant med medan handen håller sig kvar i karmen. Men läget verkar vara lugnt så jag tar ett steg till, står och blinkar in i något som känns både bekant och främmande på en och samma gång.

Min första tanke när jag klev in var att här behöver städas, kanske till och med kasta ut all skit och börja om från noll. Jepp, så gör vi! Ut med det gamla och in med nåt nytt.

Men jag bestämmer mig för att gå ett varv innan jag börjar, drar med fingret längs dammiga kanter, vänder på något som glömts bort i ett hörn och viftar bort lite gammal spindelväv. En solstrimma letar sig in genom en glipa i väggen och får enstaka dammkorn att glittra till som små stjärnor och jag kommer på mig själv med att småle. Gamla bortglömda minnen väcks till liv och jag stannar upp för en stund, får en känsla av skuld, att det skulle vara som ett svek att städa bort allt det som en gång samlats här, så jag bestämmer mig för att lämna det orört. Istället ska jag försöka titta in här lite oftare, vädra lite och kanske lämna några nya små dammkorn som får virvla runt här i mitt lilla hörn av cyberrymden.

Postat 2025-12-13 17:29 | Läst 158 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

När det inte längre finns, är det tur att någon tog en bild...

Det är sommar i slutet av sjuttiotalet. Den mossgröna Volvon har skumpat fram på traktorvägen genom tät skog. Står parkerad i skogsbrynet, i skuggan bland dom jävla myggen. Där får den vila ett tag.

Kläder hänger på tork och i det höga gräset ligger farsan och jag. Morsan knäpper en bild, lägger undan kameran och sätter sig i gräset. Det är sommar och semester, vi är på torpet.

Han gillade att ligga där i gräset, min farsa. Det berättade han för mig, att han gillade att ligga där med ett strå i munnen och titta på svalorna. Låter fint tycker jag, tänker ofta på det när jag ser svalor.

Av oss tre är det bara jag kvar sedan många år tillbaka, 142:an är skrotad, torpet rivet och skogsvägen igenväxt sedan länge.

Men när jag sitter här vid mitt skrivbord och vrider huvet åt vänster så ser jag den gamla Zeiss Ikonen stå där i bokhyllan, och om jag reser på mig och går ut i vardagsrummet så kan jag se och hålla i det där hastiga lilla ögonblicket som utspelade sig en sommar i slutet på 70-talet, när det var semester och ledigt.

Jag tog en bild på tavlan, då och då fladdrar den förbi när jag bläddrar i arkivet. Den får mig att stanna upp…

Postat 2019-02-24 18:48 | Läst 863 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Mot ljusare tider, eller?

Idag är en sån där grå dag som aldrig kom igång på riktigt. Jag läser om vintersolståndet 2018, den 21 december klockan 23:23 vänder det och vi går mot ljusare tider. Och det kan ju kännas som en liten tröst för den som behöver det. Annars så är det ju ett välkänt faktum, och vi som bor i den här delen av världen är vana vid det. Det är ju liksom så det funkar här.

Något som däremot får mig att höja på ögonbrynen och oroas över är det jag ser på mina löprundor. Eller egentligen inte av det jag ser, mer av att man börjar vänja sig...