Krönika: Backa för bövelen!
Det är något som fascinerar mig med människor som betraktar konst. Att tillsammans med besökare vara i utställningsrummet är inget annat än en antropologisk fältstudie.
En specifik metod för att göra kulturantropologiska studier kallas ”deltagande observation”, och det är precis vad vi har att göra med här. Metoden innebär att man som observatör befinner sig i rummet med den observerade gruppen och samlar in intryck och känslor inför beteendet i en specifik situation och tolkar dessa. I det här fallet, där jag till exempel lyssnar på besökare som kommenterar bilder på en utställning, handlar det om att jag tar till mig det som sägs om bilderna och vad betraktarna gör i rummet.
I den mån jag deltar i diskussionen påverkar jag deras beteende, så jag brukar försöka undvika det. Jag får allt som oftast hålla tillbaka egna reflektioner och kommentarer, inte minst om jag själv är konstnären och tycker att betraktarna feltolkar mitt verk. Man ska inte lägga sig i.
Det som blir uppenbart när jag studerar dem är att det finns många olika sätt att se på bilder. En del – vi kan kalla dem Anknytningsbetraktare – vill gärna kommunicera att de känner igen det som är på bilden. Kanske platsen, händelsen eller objektet. De vill berätta egna historier eller befästa sina upplevelser, delge att de minsann också varit där och sett det som konstnären tagit fasta på. Andra säger ingenting, de kanske hummar tyst, rynkar pannan och tittar i tur och ordning på alla bilder i rummet utan att avslöja sina tankar. Några tar en snabb, pliktskyldig lov runt i rummet och avlägsnar sig snarast.
Besökare beter sig förstås på olika sätt på olika utställningar, beroende på intresse och kunskap, utställningens kvalitet eller yttre faktorer som stress, hunger eller eventuell nödighet.
Några vill diskutera, antingen med konstnären själv eller någon annan som befinner sig i rummet. Andra är mest upptagna av sina mobiltelefoner och att ta selfies för att deras närvaro på galleriet istället ska säga något om dem själva. Erfarna kulturkonsumenter går långsamt och tyst runt och tycks främst ha en inre dialog.
Vana besökare förstår det här med avståndet. En tumregel är att en bilds optimala betraktningsavstånd är ungefär dubbla diagonalen. Det vill säga att en bild på 70 x 100 cm sällan gagnas av att man tittar på den på närmare avstånd än dryga två meter. Det är utifrån detta vi som bildskapare beräknar upplösning och skärpning av bilder, för att de ska upplevas så bra som möjligt på en lagom distans. Storleken i sin tur kan bero på hur upplagan är gjord, men för platsspecifika verk tar man också hänsyn till lokalen och relationen till andra verk.
Jag svårt att hålla mig för skratt när jag (...) stöter på den besökartyp jag brukar kalla Absurda detaljstuderaren.
Därför har jag svårt att hålla mig för skratt när jag under mina kulturantropologiska fältstudier stöter på den besökartyp jag brukar kalla Absurda detaljstuderaren. Hen går raskt och resolut ända fram till väggen, monterar läsglasögonen på näsan (ja, vi talar främst om individer på femtio plus) och placerar sig så nära att ögonbrynen upphetsat smeker bildens yta. Det enda som hindrar ansiktet från att komma närmare är den kamera hen oftast – och helt obegripligt – bär mitt fram på magen som någon typ av medalj.
Sedan utstöts diverse små ljud och kommentarer om skärpa, korn, detaljer och brusnivåer, antingen i positiva eller negativa ordalag. Jag kväver en impuls att berätta att hen är ute i ogjort väder och att det på alla sätt vore mer intressant att backa fyra steg och ta in bilden i sin kontext. Kanske läsa lite om projektet först för att förstå konstnärens ingång.
Men det kan jag förstås inte göra, upplevelsen tillhör betraktaren och har jag som upphovsman satt upp bilderna på väggen är de så att säga flygfärdiga och får klara sig själv.
Det märkliga är att det här nagelfarandet händer nästan alla bilder, utom en specifik kategori: närbilderna.
En närbild i sin mest koncentrerade form är makrobilden, och fastän den endast i undantagsfall är annat än dokumentärt redovisande, vetenskaplig eller ytlig dekoration så är det något med den som gör att de Absurt detaljstuderande måste ta några steg bakåt. Närbilden är i sig så abstrakt och koncentrerad att den nästan är omöjlig att omsätta på något annat sätt än på avstånd.
Trots mina relativt låga tankar om närbildernas plats i konsten är det alltså kanske de som är utställningsrummets riktiga hjältar.
Lågmält tvingar de sina betraktare att backa och ta in helheten.
TEXT: SARA ARNALD
Läs mer om
Läs mer
Artikeln är publicerad i Fotosidan Magasin 3/2019
SARA ARNALD
Sara Arnald är frilansfotograf och fotolärare i Stockholm. Hon har en masters från Fotohögskolan och en ingenjörsexamen från Chalmers.
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
28 Kommentarer
Hahaha... Det värsta är att det inte är något skämt. Varför har man tele när man går på mässa eller utställning?
Man ser ju sällan folk 50 minus på fotoutställningar överhuvudtaget.
Som superläraren Anne-Marie Körling skriver: "Då man får sina generaliseringar (sitt kunnande) utsatt för nya perspektiv så gungar det under fötterna och plötsligt känner man sig mycket okunnig. Att tro att lärande är harmoniskt är lika fel som att tro att lärandet är lustfylld."
Vi, eller åtminstone jag, är numera mest van att se bild på skärm. Det känns exotiskt med utskrifter. Som att upphovsmannen verkligen är seriös med sitt budskap. Då väcks min nyfikenhet att se bilden för allt som den är. Jag är beredd att göra mer för att förstå fotografen. Jag tittar på avstånd. Jag tittar nära. Ibland gör jag då mentala kommentarer om skärpa, korn, detaljer och brusnivåer. Andra gånger hittar jag nya infallsvinklar eller detaljer, som hos Gregory Crewdsons bilder. Även Lennart Nilssons närbilder studerar jag nära för att förstå mer, som att leta efter just sina egna favoritstjärnor i ett atrofotografi.
Tydligen är det konstigt. Det är okej för mig att du tycker det. Jag tycker att det är konstigt att du går på en fotografs utställning för att studera hur jag beter mig - jag hoppas du tycker det är okej.
Nästa gång kan vi diskutera det vettlösa i att jag blundar på uställningar för att göra interna kopplingar och förståelser till konsten jag studerat, eller att jag minsann låter fingret röra vid kornet och svärtan när jag köpt en fotobok. Eller så accepteras det att vi gör olika. Och njuter av att en monotom upplevelse av tomma rum med bilder på väggarna kan berikas av de många beteenden besökarna gör för att skapa egen förståelse av rummets berättelser.
Man ska se svårmodig ut och hålla avståndet
Vad härligt då, att det var så trist.
Har diskuterat detta otaliga gånger även på gallerier där till och med fotografen i vissa fall gått fram och frågat om de vill låna ett förstoringsglas! :-)
Och ja, har själv haft utställningar där man begrundat bilderna och jag låter dem hållas, vill man göra det så visst.
Absolut roligast är att gå på fotofestivaler för där får man se mycket roligt!!
Allt gott!
Men på Hasselblad center var hennes bilder ganska stora. Få under 40x50 vad jag kommer ihåg, inte ens fotogravyrerna.
Det här var på Museum of Fine Art i Boston. Inga jätterum heller. I Göteborg såg jag inte.
Ah. Där ser man. Jag som fotograferar och konsumerar nästan uteslutande småkrypsmakro och inte gör det dokumentärt, redovisande eller vetenskapligt har alltså tagit tusentals bilder som bara är "ytlig dekoration" enligt fotoproffset. Vilken tur att denna redde ut vad som är "konst" och vad som är billigt krafs åt mig - nu blev jag jätteglad! Jag måste helt klart börja om och fotografera mer konstnärligt, typ https://www.facebook.com/170713722967648/photos/a.185827888122898/185834481455572/?type=3&theater
Patrik Paulsson
Göteborg