Hej, har själv endast Nikon's 24-70mm (på D800E) som jag är mycket nöjd med. Det mesta har väl redan diskuterats och fina jämförelsebilder lagts in. Jag ville egentligen bara lägga till en fundering om det är så många som fotar med en D800(E) utan stativ? Självfallet kan man göra det om man siktar på att få ut 12-16 MP bilder som är skarpa, men själv har jag (trots rätt bra kameragrepp tycker jag) svårt att få till riktigt skarpa bilder på 100% upplösning utan stativ. Skriver man sedan att man siktar på att fota landskap så tycker jag iaf att ett stativ är ett måste - man slipper ju mycket bearbetning efteråt om man får diverse saker rätt på plats, och ett stativ är i det närmaste ett måste med D800E tycker jag. Väl på stativ spelar bildstabilisator ingen roll längre.
Hur ser ni andra det, upp till vilka inställningar tycker ni det går bra att fota "på hand" med D800(E)?
Jag har en "egen" tumregel (skriver egen därför att säkert fler än jag upptäckt den). Grundar den på den "gamla sanningen" att handhållen kamera behöver i de flesta fall en tid som motsvara brännvidden i mm.
D v s ett 50mm objektiv ansågs behöva då 1/50 sek vilket omräknat till mer logiska steg blir 1/60 sek o s v.
Detta gällde på filmtiden när få 35mm-filmer (förutom lågkänsliga diafilmer) sällan kom över 10 miljoner "korn".
Översätter vi korn med pixlar och noterar att Kodachrome 64 lär haft c:a 14 miljoner korn är det ju lätt att inse att den regeln inte gäller längre på mer högupplösta sensorer. Redan när 20+ mp kamerorna (typ D3x, 1DsMkIII, 5DmkII, Sony A900) kom fastslogs det som många redan märkt i Proffsfoto.
D v s ska man ha någon rejäl detaljeringsnytta av 24 mp vs 12-16 mp så fordras annan stabiltiet för att undvika mikroskakningar. D v s antingen stativ eller snabbare slutartider.
Snabbare slutartider kan ju uppnås via högre iso vilket ibland är jättebra, men inte så kul om man vill ha högsta möjliga DR på en Nikon/Sony-sensor (som medger ett fantastiskt dynamiskt omfång kring basio och lite uppåt. Därmed inte sagt att högisofilerna blir speciellt brusiga men DR förlorar man).
Så i den bästa av världar skulle naturligtvis alltid ett smiidigt stativ fällas ut ur kameran, spegluppfällning ske innan exponering alt för att undvika mikroskakning (som VR inte alltid kan ta hand om).
Men där är vi inte, tack och lov eftersom det skulle kännas statiskt i en mängd andra fotograferingssituationer.
Nu har vi 36 mp istället för 24 och dessa faktorer väger givetvis ännu tyngre.
Så min enkla tumregel för vardagsfotografering: Bort med gamla tumregeln brännviddslängd omräknas till tid i exemplet jag inledde inlägget med.
Indikerar exponeringsmätaren 1/60 sek med exempelvis ett 50mm objektiv bör tiden förkortas till minst 1/125 sek för de flesta. Helst 1/160 sek eller högre. Om nu detta sker via isohöjning, öppna bländare 1 steg är egalt. Fakorer som kortare brännvidder än så resp längre tycker jag bör ha samma tidsförkortning i relation till brännvidden.
Är det ett måste med mycket nedbländning, basiso, högsta möjliga DR och detaljering kanske stativet måste fram. Eller åtmisntone ett stöd, typ bönpåse.
Det är min syn på saken även om jag ofta klarar längre tider. Men mikroskakningar syns betydligt mer på skärmen och en nedskalning till 16 mp kan hjälpa men då utnyttjas inte kamerans potential fullt ut.
Å andra sidan är det viktigare ibland att få en bild på ett ovanligt motiv som snabbt försvinner och då får man kompromissa. men vid landskapsfotografering etc har man ju tid att montera ett stativ.
//Lennart
