Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Uppdrag: Maud Olofsson på tre minuter

Fotografyrket är sällan glamouröst. Ofta är det som vilket hantverksjobb som helst. Men att vara hantverkare är rätt kul.

Dagens uppdrag var att ta en bild på Maud Olofsson. Inga direkta varianter utan ett klassiskt porträtt mot svart bakgrund. Min roll var inte att vara kreativ utan att utföra ett gott hantverk.

För att trivas med jobbet som fotograf i längden gäller det att kunna göra skillnad mellan privat fotografering och jobbilder. Gör man det så slipper man frustration och de båda typerna av fotografering kan komplettera varandra.

Vi kan titta på vilka behov och belöningar som finns hos privat och yrkesmässig fotografering. Som hobbyfotograf fotograferar jag för min egen skull. Jag tar de bilder som jag har lust att ta. Bra bilder och känslan av att utvecklas fungerar som stimuli. Dessutom finns ett bubblande behov av få utlopp för min kreativitet.

Som yrkesfotograf måste jag dra in pengar. Jag har turen att få göra en hel del uppdrag som ligger nära min privata fotografering, men så är inte alltid fallet. Då blir belöningen att känna att jag gör ett gott hantverk och att bilderna fungerar effektivt i sitt sammanhang. Den som har samma förhoppning på sina uppdragsbilder som sina privata kan lätt tappa gnistan.

I dagens uppdrag fanns inget utrymme för kreativitet. Beställningen var solklar. Svart bakgrund och sidoljus. Anledningen är att bilden ska användas tillsammans med bilder av andra politiker tagna av andra fotografer. Då måste det vara enhetligt.

Väntan ingår också i jobbet. Totalt väntade jag och dagens assistent David en och en halv timme på att Maud skulle bli klar. Att sätta upp min lilla studio på Näringsdepartementet tog mindre än 10 minuter inklusive testfotografering med assistenten som modell.

Det var inte helt lätt att få en tid med Maud. Hennes pressekreterare (en av tre) var skeptisk i telefon. Inte ens när jag sa att det bara skulle ta fem minuter.  "Det finns inget som bara tar fem minuter", sa han. När jag svarade med att min kollegas fotografering av den norske utrikesministerna bara tog fyra minuter hade han inte så mycket att sätta emot.

För att få ett mjukt ljus använde jag en stor vit lastoliteskärm att att slå blixten igenom. Genom att ändra avståndet mellan blixten och skärmen kan man påverka hårdheten i ljuset. För att ytterligare mjuka upp ljuset lät jag det först gå igenom ett vitt paraply. Detta stal en del effekt. Jag körde blixten på halv effekt och fick bländare 4 vid ISO 200. Bilden togs med min Canon Eos 5D Mark II med ett EF 100/2 USM monterat.

Efter att ha fått vänta medan Maud gav lite olika intervjuer till en informationsfilm så var det min tid. Jag ställde mig själv framför skärmen och visade henne hur hon skulle stå. Maud är naturligtvis superproffs och efter tre minuter hade jag fått tillräckligt med bilder.

Maud blev riktigt glad när jag berättade att hon slagit den norske utrikesministern med en minut.


David Elmfeldt fick uppdraget att hålla den lösa lastoliteskärmen till höger nära Maud.

Se Davids film från dagens fotografering här.

Postat 2011-02-25 18:48 | Permalink | Kommentarer (48) | Kommentera

Kärlek vid första ögonkastet

Min nya kärlek är italienska, har tre ben och är siamesisk tvilling på deltid.

Det är underbart när utvecklingen går framåt. Jag har hittills kört på med samma gamla Manfrotto 004 och 005 belysningsstativ som jag fick när jag började jobba som fotograf 1994. 

Efter gårdagens insikt kollade jag vad Scandinavian Photo hade på lager och fann att de hade två exemplar av Manfrottos 1051BAC. Det verkar vara en modern version av 052 som jag tidigare använt som bakgrundshållare.


Till vänster är dagens inköp. Två Manfrotto 1051BAC, två 175-klämmor för att hålla uppe lastolitereflektorer och ett Manfrotto Nano som är extra kompakt. Till höger mitt gamla Manfrotto 005B med Titelite-paraplyhållare och blixtsko från Hama.

Det fina med den nya versionen  är att de har en platt design som gör dem stapelbara. Det går till och med att festa ihop stativen till en smidig enhet. Jag förstod inte direkt hur snillrik mekanismen var, men till slut hittade jag låsknappen som du kan se i Davids film.

Sen är längden ihopfälld bara 67 centimeter jämfört med nästan 115 centimeter med 004/005-stativen inklusive paraplyhållare.


Stativen går att fästa ihop till en enhet.
Den röda loggan fungerar som frigöringsmekanism.

Jag köpte också ett ännu mindre blixtstativ - ett Manfrotto Nano som jag kan trycka ner i en fotoryggsäck eller i min rullväska.

För många frilansare är porträtt deras "bread and butter". Porträtt är det vanligaste uppdraget, så även för mig. Jag tycker det är meningslöst att köra runt i innerstan och därför har jag längre sagt att jag inte ska ha mer prylar med mig än jag smidigt kan ta med på tunnelbana och buss.

Jag ska också satsa på någon smidig softbox och radiosändare. Canon ljusstyrda system funkar tyvärr dåligt utomhus. Jag har funderat på att skaffa Elinchrom Ranger Quadra som är relativt smidiga blixtar.

Efter en del funderande har jag bestämt mig för att tills vidare köra på mina canonblixtar. Jag saknar egentligen bara en större softbox och jag kan placera två blixtar i en för att få extra styrka. I så fall ligger Pocketwizards nya TTL-sändare bra till. Då kan jag också komplettera med en Profoto Acute B2  med inbyggd radiostyrning om det behövs mer kraft. Men den kostar en slant...

Postat 2011-02-23 14:55 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
  • Intresse - Action / Äventyr
  • Intresse - Gatufoto
  • Intresse - Sport / Motorsport