Redaktör'n

Det är INTE bilderna som räknas!

För mig är sportfoto som sportfiske – en chans att komma ut lite och göra något kul med kompisarna. Lyckade bilder blir som en trofé, men jag har ingen egentlig nytta av bilderna. Ungefär som en sportfiskare som slänger tillbaka fisken i vattnet efter att ha visat den för kompisarna.

En annan likhet är att det är lite grabbigt och lätt utvecklar sig till en materialsport. Jag har en svåger som är djupt nere i sportfototräsket och kan ge många av tusenlappar för ett par vattentäta byxor, så jag vet. :) Vi sportfotografer vill gärna ha långa telen och snabba kameror.

Hammarby – Sirius på Zinkensdamm i Stockholm

Under vintern har jag plåtat en del sport. Två endurotävlingar, tre bandymatcher samt en handbollsmatch. Jag har inte riktigt haft lust med gatufoto den senaste tiden. Då är det skönt att bryta av med lite sportfoto.

Lugi - Sävehof i Lund

En del av tjusningen är jakten på bilden. Att vara på spänn under matchen/racet för att få bilden som sitter. Jag kan tänka mig att det är samma för en sportfiskare eller jägare med koncentrationen och målmedvetenheten.

Hammarby - Sandviken

Luciaracet i Haninge

I lördags var jag ute igen med grabbarna för att plåta enduro norr om Uppsala. Upp 06.15 för att hinna till start. Racet hade gärna fått starta ännu tidigare eftersom ljuset var som mest spännande när vi kom dit.

En del av banan gick inne på Rörkens motorstation så jag och grabbade passade på att ställa vid oss det hindret där förarna hoppade som mest. Vanligtvis går jag längs spåret i skogen och försöker hitta något ställe där det kan bli dramatik. Men jag visste sedan tidigare att det skulle bli mest dramatiskt inne på stadion.

Det är stor skillnad mellan att fotografera enduro och bandy. Vid endurotävlingar kan man vara väldigt kreativ och använda vilken utrustning som helt. Det går att välja plats, bakgrund, ögonblick och vinkel i det oändliga. För lagsporter krävs det ofta dyra prylar för att få bilder som är lika snygga som proffsets.

I bandy, fotboll och handboll och andra lagsporter gäller det mer att jaga ögonblicket. Utrymmet för att vara kreativ är inte särskilt stort. Det går att leka med långa slutartider och att gå upp på läktaren, men annars är det inte så mycket mer att göra än att lära sig att läsa spelet.

1/60s med 500mm f/4

Om man inte kan variera sig kreativt går det att variera motiv. Istället för att jaga bollen kan man istället koncentrera sig på en spelare, exempelvis målvakten.

För den som vill börja fotografera sport rekommenderar jag en sport där man kan få komma nära och röra sig relativt fritt. Då spelar det inte så stor roll vad man har för prylar. Enduro är inte fel ... det är dessutom en sport där förarna skitar ner sig väldigt bildmässigt.

Jag kan inte påstå att jag har någon större nytta av mina bilder i efterhand. Det är sällan de blir så bra att de får något längre liv. Det här är ett undantag:

Den här bilden hänger hemma i köket.

För att få någon nytta av bilderna brukar jag mejla arrangörerna en länk till ett webbalbum som tack och i förhoppning att idrottsmännen ska kunna få bilder på sig själva om de vill. Och så kan jag ju använda bilderna i sportfotogruppens månadstävling här på Fotosidan. Och till bloggen förstås.

Dela:

Dags att ta fram tjocka-Bertha igen!

Fotografi kan ha olika syften. Vissa bilder har flera bottnar som stimulerar tankeverksamheten. När jag fotograferar sport har jag inte fina konstnärliga ambitioner. Jag är ute efter att komma ut och hitta på något kul som i bästa fall blir minnesvärt, ungefär som en fisketur.

Lyckan ligger inte i bilderna utan i stunden. Att sitta koncentrerad och jaga får alla andra tankar att flyga bort och är ett skönt avbrott i vardagen. Bilderna blir bara en bonus. Och i bästa fall lyckas jag ta någon bild som kan tilltala folk utan koppling till tävlingen och sporten. Det finns många bra sportbilder, men det finns få som fungerar helt utan sammanhang. Jag har funderat en del på vad som gör att vissa sportbilden kan tilltala en bred publik. Men de tankarna ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

I fredags var den äntligen bandy på Zinkensdamm i Stockholm. Hammarby mötte Sandviken. Jag är rätt ointresserad av sport men har uppfattat att det ska vara två bra lag. Därför såg jag fram emot en hård och jämn kamp bland dalande snöflingor.

Det visade sig att jag gjort en grov missbedömning när jag valde att sätta mig på den halvan där Sandviken skulle göra mål. Det var inte alls någon jämn första halvlek, 3-0 till Hammarby. Jag var envis och trodde att Sandviken skulle komma igen - så jag blev sittande med ytterst få bilder från första halvlek.

Jag gjorde dessutom det lite extra svårt för mig genom att fotografera med min "tjocka-Bertha", en 500/4 IS. Det innebar att många situationer skedde för nära. Jag har tidigare använt en 300/2,8 med eller utan 1,4x telekonverter. Samtidigt handlar det inte för mig om att komma hem med flest skarpa bilder utan den bästa möjliga bilden. Det blir ofta snyggare med ett längre tele.

Hammarby-spelarna var i högform och hemmapubliken likaså.

Jag valde samma plats för andra halvlek men fick då sällskap av ett helt gäng fotografer, bland annat Niklas Larsson från Bildbyrån (se hand bild från matchen på DN.se), Andreas Sandström från Pic-Agency (se hans matchbilder här) och Jan Rönnlund.

Andreas Sandström från Pic-Agency med Canon EOS-1D X och 400/2,8L IS II USM i högsta hugg.

Jan Rönnlund är en välutrustad man, men kör med skydd. Både hans 200-400/4 och 600/4 är täckta med kamoflageskydd.

Under andra halvlek blev det en hel del härlig kamp mellan lagen som gjorde sig bra på bild. Sandviken petade in mål efter mål och vid 4-3 fanns spänningen kvar. Sen började visade Hammarby var skåpet skulle stå och spelade fram till 6-4.

Jag lekte också lite med långa slutartider en kort stund. Dessa bilder är tagna på 1/60s

Om denna bildorgie inte är nog kan du se fler bilder här.

Tyvärr har jag redan laddat upp en bild till "Månadens sportbild november". Annars hade kanske någon av bilderna från matchen platsat. Jag får åka på någon mer tävling så att jag har något att delta med i decembertävlingen.

Dela:

Blöt action! Kanske något för TV?

Jag har plåtat vattenpolo vid tre tillfällen tidigare. Det har uppmärksammats av den lilla vattenpolovärlden i Sverige och därför inbjöds jag och min kollega Martin Agfors att fotografera på semifinalen i elitserien i vattenpolo. Vattenpolo är ingen stor sport i Sverige, så på läktaren satt främst flickvänner och spelare i andra lag. Vattenpolo är en underhållande sport som är värd en större publik. Kanske kan vattenpolo få samma genombrott i TV som curling fått?

Som fotograf är vattenpolo väldigt bildmässigt. Det skvätter hela tiden och det råder ständigt någon närkamp. När tränaren ropar "Saccosäck, saccosäck" ska en spelare försöka tynga ner sin motståndare under ytan, tror jag. I denna sport är det okej att trycka ner motståndaren under ytan i några sekunder.

För den som inte har långa telen är det enklast att fotografera i mindre 25-meters bassänger. I stora 50-meters bassänger kommer spelarna längre ifrån en. Jag hade både ett 300/2,8 och ett 500/4 med mig, men jag hade klarat mig med bara 300:at. Det blev inte så många bilder med långtelet. Martin hade två Nikon D3 med nya 70-200/2,8 på ena och ett AF-S 300/2,8 II på andra.

Under den första matchen lyste solen och gav ett spännande motljus. Jag provade att exponera snålt så att vattenstänket skulle framträda bättre.

I övrigt försökte jag fånga ögonblick och ansiktsuttryck. Det är alltid en utmaning att variera sig.

Jag ska inte säga att jag lagt ner min själv i bildbehandlingen. Har lite dåligt med tid just nu. Det viktigaste är att bilderna kommer iväg till spelarna.

Avslutar med  bilder på Martin Agfors:

Dela:

Plåta sport är också ett sätt att umgås

Gemensamma fotopromenader har aldrig riktigt funkat för mig. Visst är det trevligt att vara ute och gå med likasinnade, men ja brukar inte ta så bra bilder då. Antingen tar jag rätt innehållslösa bilder eller så fotograferar jag de andra fotografer.

Jag älskar att promenera och gör det ofta. Men ska jag fotografera så går jag ensam. Då kan jag gå helt in i vad jag gör. Det extra många ensampromenader just nu eftersom jag är inne på ett nytt fotografiskt spår.

Nåväl. Vad gör man då när halva kompisskaran är fotografer i någon form? Jo, vi plåtar sport tillsammans. Då kan man koncentrera sig helt på fotograferandet när spelet pågår och vara social i pauserna. Det finns alltid publik och funktionärer som också vill snacka i anslutning till tävlingen.

Igår åkte jag med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors till Jäfällas sunkiga simhalla från 1971 för att att fotografer en match i elitserien i vattenpolo. Mer om det i nästa blogginlägg. Idag åkte jag med en annan kompis till en folkracetävling strax norr om Arlanda flygplats.

När det inte bilarna flög fram på den spolade sträckan var jag social med andra. Att dra fram ett långt vitt supertele är alltid ett bra partytrick om man vill få någon att snacka med. Sen får man bjuda på trevliga svar på de uttjatade frågorna "hur långt kan du fota med den där?" och "hur många bilder tar du på en dag?".

Jag funderade på att åka in till Fotografiska idag och träffa lite andra medlemmar på Fotosidan, men när jag såg att det var tävling så var valet självklart. Dessutom bjöd upplandsslätten på en underbar naturupplevelese.

Jag har aldrig fotograferat folkrace tidigare och visste inte att man körde en och en på tid. Jag trodde bara att det handlade om att trängas med andra på en tajt bana.

En utmaning vid sport är alltid att variera sig. Jag vill inte bara variera plats utan även känsla och uttryck.

Jag brukar fråga efter bästa stället att så när jag kommer ut på en tävling, men man ska alltid vara lite kritisk till de råd man får. Idag pratade alla om hoppet, men jag tyckte det fanns annat som kändes mer spännande på bild. Frågar men även om något specifikt får man mer precis information. Det kan vara "brukar de åka av någonstans", "finns det några stora surhål" och så vidare.

Efter två och en halvt timme kände jag att jag upprepade mig för mycket och åkte hem.

Dela:

Lerigt värre - men kamerorna höll!

Ibland skiter det sig - bokstavligt talat. I helgen skulle jag plåta Enduro. Jag visste att det milda vädret skulle göra det lerigt, men klantigt nog glömde jag allt som skulle skydda kamerorna hemma.

Jag har visserligen hamnat i skiten förr. En gång gled jag ner för en klippa ner i vattnet när jag skulle fotografera några galningar. Jag fick simma i land med min Eos 1V HS över huvudet och köra hem dyblöt. Jag har överraskats av kraftiga skyfall och blivit översköljd av vatten och lera. Tack och lov har prylarna alltid hållt.

Man kan inte alltid lita på turen och även de bästa kameror kan få för mycket. I somras var det bland annat en fotografs Nikon D3s som gav upp efter för mycket regn på världsscoutlägret i Skåne i somras (läs här).

Jag har funderat på att bygga en kameralåda för att kunna plåta Endurohojjar med nära håll med vidvinkel utan att behöva rengöra kamera och objektiv i någon timme efteråt. Det finns ju också Ewa-Marine-påsar. Eftersom man blir nedskvätt gång på gång gäller det att snabbt få ren glaset/plasten framför frontlinsen.

Denna gång tänkte jag nöja mig med ett provisoriskt skydd bestående av persedelpåse i nylon med uppklippt botten, gladpack för blixten och eltejp som försegling. Allt detta glömde jag hemma på körksbordet. Min gamla 5D kom i alla fall med så att min 5D Mark II skulle kunna vila i väskan om det blev för skitigt, men även den planen sket sig.

Min kompis Hoke fick inte ordning på sina kameror. Hans 1D hängde sig så jag lånade ut min gamla 5D. Här är hans film från tävlingen. Jag dyker upp 3:45 in i filmen och i slutet då jag ligger i leran och fotograferar.

Det är tredje året jag fotograferar Luciaracet på Högstabanan i Huddinge. Enduro är en väldigt bildmässig sport. Som fotograf kan man utnyttja hela sitt register och leta vinklar, ljus och bakgrund nästan helt fritt. Det går att använda allt från fiskeye till långa telen. Mitt 300/2,8 blev dock liggande i väskan hela tiden.

Blixten blev lite för kraftig i TTL-läge

Blixt med manuell effekt, 1/128-dels effekt och vidvinkelskiva.

Jag körde hela tiden manuell effekt när blixten satt på kameran för att få precis rätt mängd ljus. Eftersom hojarna oftast kommer på samma avstånd fanns det inga nackdelar med manuell effekt.

En utmaning vid sport är att variera sig. Det är lätt att hänga kvar på ett ställe och hela tiden vilja vänta in en bättre bild. Nu har jag rätt bra koll på tävlingarna och vet att vattenhindren är bäst att ta på de två första varven då förarna kommer samlat och någon kanske tvingas ut i djupt vatten eller kör galet.

Genom att fråga mig runt bland funktionärerna före loppet fick jag reda på var de mest dramatiska ställena runt banan låg. Sen hittar en fotografs öga alltid andra bra ställen däremellen.

Rätt snabbt var jag lika lerig som kamerorna. Det är svårt att inte bli kladdig om händerna därmed kladda runt på kameror och objektiv. Jag funderar på om man skulle ha med ett gäng gummihandskar och byta när det blir kladdigt, men det fungerar ju inte när det är ordentligt kallt.

Du har kanske några bra tips för att skydda utrustningen?

Jag ska också säga att en bra försäkring gör att man vågar lite mer. Men naturligtvis finns det ingen anledning att inte skydda sina prylar om man kan det.

I bland är inte räcker inte min kraftigaste vidvinkel till (16mm). Funderar på att skaffa Sigmas 12-24-zoom för småbildssensorer. Jag har ett ryskt fisköga också, men jag har svårt med förvrängningen. Hojjarna ser så fula ut då.

Dela: