Redaktör'n

Hellre två jack i kameran än ett i pannan

Min Canon EOS-1D X har fått två rejäla jack i prismat. 70-200-zoomen har också fått ett. Men hellre det än att få en sten i pannan. Då hade den lindrigaste utkomsten varit att behöva åka och sy ett sår i pannan.

Jag vet inte om det var någon av de här förarna som lyckades sprätta iväg en sten som slog ner i kameran. I fortsättningen ska jag vara mer försiktig med att fotografera rakt i linje bakom enduro-hojjarna.

Detta hände sig förra helgen då jag åkte ut till Kungsängens övningsområde för att fotografera en endurotävling med två fotokompisar, Jan Rönnlund (ovan) och Hoke.

Så här såg det ut framifrån.

Min 1D Mark IV råkade ut för en rejäl lerkoka när den hängde på axeln.

Jag har plåtat ett flertal endurotävlingarna och var inte helt taggad på att få maximalt med bilder med mig hem. Det var mer för att komma ut i luften och vara lite social som jag åkte. Dessutom tänkte jag testa lite olika bildlösningar.

Eftersom skymningen kommer tidigt så här års tog jag med mig två extra ljusstarka objektiv, 85/1,2L II och 200/2L IS. Det var egentligen onödigt, det behövs bara en vidvinkelzoom och en telezoom för att täcka det mesta inom Enduro. Men det är kul att leka lite med prylarna.

Jag brukar kalla min 200:a för mitt mest onödiga objektiv – jag har ju en 70-200/2,8. Med en ljuskänslig kamera som 1D X är behovet för extra hög ljusstyrka väldigt litet. Men jag hade redan en 200/1,8L och behövde inte lägga mer än fem tusen emellan för att uppgradera. Och har man ett objektiv vill man ju använda det.

Nåväl. Jag tog och experimenterade en del med längre slutartider tillsammans med 200:ans effektiva bildstabilisering. Vid 1/40s blev det fortfarande skarpt på ett flertal exponeringar.

Att fotografera från en hög vinkel brukar ge lite tråkiga bilder utan kontakt med utövarna, men med panorering ökar koncentrationen på utövaren.

Vilken tid som passar bäst får man prova sig fram till. Det beror på avstånd och motivets fart. Här körde jag 1/125 sekund:

Det går att fotografera på en sekunds exponeringstid också. Det blev dock en mängd dammplockande i Camera Raw eftersom jag använde bländare 22. Jag insåg att jag var tvungen att lämna in kameran för rengöring.

1/8 sekund och blixten på lägsta effekt:

Och så några bilder till:

Militärerna höll koll:

Tävlingen fortsatte sedan långt in på kvällen, men jag kunde tyvärr inte stanna.

Jag brukar lägga upp en rejäl drös exponeringar på nätet och skicka till arrangörerna som tack. Det brukar uppskattas vid mindre uppmärksammade sporter. Tidigare har jag lagt upp bilderna på Apples numer nedlagda molntjänst. Istället jag provat svenska Jalbum. Det skulle givetvis gå att använda Flickr eller Fotosidan också, men Fotosidan och Flickr använder jag för att mer begränsat urval bilder.  Här kan du se lite fler av mina bilder som jag lagt upp på Jalbum.

Dela:

Äntligen fick mitt Canon 200/1,8L jobba hårt

Supertelen väcker ofta uppmärksamhet och känslor. Det är inte konstigt att det alltid är folk vid Canons och Nikons supertelen på fotomässorna. De väcker ha-begär och det är inte alla förunnat att äga ett.

Jag äger tre stycken och kan säga att det inte alls är så märkvärdigt att ha ett som man kan tro. Det finns lite olika personligheter och en del kan vara lyckliga resten av livet om rätt pryl lyckats landa i deras byrålåda. Det stör mig om jag har prylar som jag inte använder. Då känns det som en felinvestering. Av den anledning har mitt Canon EF 200/1,8L USM blivit ett bekymmer.

Canon EF 200/1,8L USM är ett legendariskt objektiv som fick betyget 5,1 av 5 möjliga när Lars Kjellberg på tidningen Fotografi testade det. Objektivet var bättre än man trodde var praktiskt möjligt. Kombinationen av detta och att det faktiskt inte såldes så många gör att begagnat priset legat runt 25.000 kronor i många år. Systerobjektivet 300/2,8L är också bra (betyg 4,9) men fick samma status. Det såldes i betydligt större volym och kostar idag runt 10.000 kronor.

Kort skärpedjup med 200/1,8

Jag köpte mitt exemplar 2006 och lät det ersätta ett Sigma 120-300/2,8 som jag aldrig fick att fokusera rätt trots besök på verkstad. Jag använde 200:at för en del fotouppdrag och det var även perfekt när jag följde min frus syster framgångar som tävlande i discodans. Då var max-ISO 3.200 eller 1.600 på kamerorna och sport inomhus krävde ljusstyrka.

2008 köpte jag ett EF 300/2,8L IS USM som är lättare och har inbyggd bildstabilisering. Det objektivet är smidigare att ha med sig och oftast använder jag det med 1,4x-telekonverter i kombinationen med  70-200/2,8 IS (I och sedan II) på ett annat kamerahus. Att använda telekonverter på 200:at blir inte så bra.

En tjusning med 200/1,8 är att det ger en väldigt snygg bakgrundsoskärpa (liksom 85/1,2). Jag kan fotografera en person i halv eller helfigur och ändå få bakgrunden helt utsuddad. Problemet är att det inte går att släpa med ett 200/1,8 på 3 kilo vaje dag, vad du tror.

Canons nya EF 70-200/2,8L IS II USM är så skarpt och har så bra bildstabilisering att behovet av 200/1,8 och efterträdaren 200/2 blir att mindre. Detta i kombination med att ISO ökas och brusprestandan förbättras för varje kamerageneration. Jag är inne på att sälja mitt 200/1,8 och mitt 500/4 för att skaffa ett EF 200-400/4L IS USM när det kommer ut. En zoom har många fördelar när man fotograferar sport.

En kul detalj om 200/1,8 är att de professionella modefotograferna protesterade när det kom. De körde fortfarande Canon F-1 new och ville också ha ett 200/1,8. Canon fick helt enkelt bygga en FD-version. FDn 200/1,8L är naturligtvis väldigt sällsynt.

I fredags fick jag äntligen ett tillfälle att använda mitt 200/1,8. Det var vattenpolomatch i Järfälla simhall. En mörk och sunkig simhall byggd 1971 med illgul gatubelysning. Brr. Efter ett tag växlade jag till mitt 70-200/2,8 för att lättare kunna följa spelet till priset av högre brus.

Foto: Martin Agfors

Jag var där tillsammans med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors som fotograferar mycket sport i Stockholm för olika lokaltidningar runt om i landet. Han fotograferar med 2 st Nikon D3 men hade hade också med sig nya Sony A77 med en 70-200/2,8 som vi testar till nästa nummer av Proffsfoto. Sony A77 tar 12 bilder per sekund och är intressant för sportfoto.

Martin Agfors

Foto: Martin Agfors

Vattenpolo är en kul sport. Det är mycket närkamp och vattenstänk. Ett problem är att spelarna aldrig kommer upp högre än en halvmeter över vattenytan.

Den största svårigheten denna gång var den flimmrande belysningen. Två bilder tagna en tiondels sekund efter varandra kunde ha olika exponering och vitbalans. Dessutom varierade ljuset på olika stället i bassängen. Då blir det mycket pillande i råkonverteraren för att få bilderna hyfsat lika.

Dela:

Lerigt värre - men kamerorna höll!

Ibland skiter det sig - bokstavligt talat. I helgen skulle jag plåta Enduro. Jag visste att det milda vädret skulle göra det lerigt, men klantigt nog glömde jag allt som skulle skydda kamerorna hemma.

Jag har visserligen hamnat i skiten förr. En gång gled jag ner för en klippa ner i vattnet när jag skulle fotografera några galningar. Jag fick simma i land med min Eos 1V HS över huvudet och köra hem dyblöt. Jag har överraskats av kraftiga skyfall och blivit översköljd av vatten och lera. Tack och lov har prylarna alltid hållt.

Man kan inte alltid lita på turen och även de bästa kameror kan få för mycket. I somras var det bland annat en fotografs Nikon D3s som gav upp efter för mycket regn på världsscoutlägret i Skåne i somras (läs här).

Jag har funderat på att bygga en kameralåda för att kunna plåta Endurohojjar med nära håll med vidvinkel utan att behöva rengöra kamera och objektiv i någon timme efteråt. Det finns ju också Ewa-Marine-påsar. Eftersom man blir nedskvätt gång på gång gäller det att snabbt få ren glaset/plasten framför frontlinsen.

Denna gång tänkte jag nöja mig med ett provisoriskt skydd bestående av persedelpåse i nylon med uppklippt botten, gladpack för blixten och eltejp som försegling. Allt detta glömde jag hemma på körksbordet. Min gamla 5D kom i alla fall med så att min 5D Mark II skulle kunna vila i väskan om det blev för skitigt, men även den planen sket sig.

Min kompis Hoke fick inte ordning på sina kameror. Hans 1D hängde sig så jag lånade ut min gamla 5D. Här är hans film från tävlingen. Jag dyker upp 3:45 in i filmen och i slutet då jag ligger i leran och fotograferar.

Det är tredje året jag fotograferar Luciaracet på Högstabanan i Huddinge. Enduro är en väldigt bildmässig sport. Som fotograf kan man utnyttja hela sitt register och leta vinklar, ljus och bakgrund nästan helt fritt. Det går att använda allt från fiskeye till långa telen. Mitt 300/2,8 blev dock liggande i väskan hela tiden.

Blixten blev lite för kraftig i TTL-läge

Blixt med manuell effekt, 1/128-dels effekt och vidvinkelskiva.

Jag körde hela tiden manuell effekt när blixten satt på kameran för att få precis rätt mängd ljus. Eftersom hojarna oftast kommer på samma avstånd fanns det inga nackdelar med manuell effekt.

En utmaning vid sport är att variera sig. Det är lätt att hänga kvar på ett ställe och hela tiden vilja vänta in en bättre bild. Nu har jag rätt bra koll på tävlingarna och vet att vattenhindren är bäst att ta på de två första varven då förarna kommer samlat och någon kanske tvingas ut i djupt vatten eller kör galet.

Genom att fråga mig runt bland funktionärerna före loppet fick jag reda på var de mest dramatiska ställena runt banan låg. Sen hittar en fotografs öga alltid andra bra ställen däremellen.

Rätt snabbt var jag lika lerig som kamerorna. Det är svårt att inte bli kladdig om händerna därmed kladda runt på kameror och objektiv. Jag funderar på om man skulle ha med ett gäng gummihandskar och byta när det blir kladdigt, men det fungerar ju inte när det är ordentligt kallt.

Du har kanske några bra tips för att skydda utrustningen?

Jag ska också säga att en bra försäkring gör att man vågar lite mer. Men naturligtvis finns det ingen anledning att inte skydda sina prylar om man kan det.

I bland är inte räcker inte min kraftigaste vidvinkel till (16mm). Funderar på att skaffa Sigmas 12-24-zoom för småbildssensorer. Jag har ett ryskt fisköga också, men jag har svårt med förvrängningen. Hojjarna ser så fula ut då.

Dela:

Höstlek med Nikon V1 och Sony A77

Jag har inte bloggat på några veckor. Det beror på att jag fotograferat analogt och på att jag inte kunnat publicera uppdragsbilder, men framförallt på att jag är inne i en häktiskt arbetsfas just nu. Vi på Fotosidans redaktion gör tre tidningar inför Fotomässan i Stockholm.

Det blir ett vanligt nummer av Fotosidan Magasin och ett prylinriktat specialnummer som faktiskt inte känns särskilt pryligt. Dessutom har vi tagit över produktionen av tidningen Proffsfoto.

När jag får några timmar fritid över så lägger det på produktionen av en 200-sidig fotobok om det stora världsscoutlägret med 40.000 deltagare som hölls i Skåne i somras. Läs mer om mitt fotoprojekt på lägret här. Minnesboken ska också bli klar nu i oktober så att den kan tryckas och landa i brevlådor i 150 olika länder före jul.

Som vanligt är det en prylar som ska testas. Just nu fotograferar jag med Sony A77, Nikon V1 och Sony Nex-5N. Både Sony A77 och Nikon V1 är helt nya kamerakonstruktioner som kräver extra mycket arbete att sätta sig in i. Särskilt som det inte finns någon färdig bruksanvisning till Nikon V1 och Sony A77.

För att testa den snabba Sony A77 så åkte jag på en SM-tävling i Trial nyligen. Eftersom jag bara har det nya 16-50/2,8-objektivet att tillgå var jag tvungen att välja en sport där jag kunde komma nära.

Nikon V1 har jag bara en vecka på mig att testa. Jag har hunnit testa de viktigaste funktionerna. Min son har fått agera testmodell. Han tyckte det var roligt att få kasta löv i luften när jag skulle testa att fotografera med 30 bilder per sekund. Han har också fått springa lite så att jag kunnat testa den följande autofokusen.

I våra tester ingår också att ta egna produktbilder i miljö vilket är en riktigt rolig utmaning. Jag matchade den kantiga V1 med en kantig blomkruka på min balkong. För att inte göra det för enkelt valde jag att även ta bilden på Sony A77 på min minimala balkong. Det största problemen var att få plats med paraplyet till blixten och sätta skärpan när kameran vajade i vinden.

Jag har också tagit ut kamerorna på en snabb "shootout" för att studera bildkvaliteten. Men de bilderna får du först se i tidningen. ;)

Vi ses väl på Fotomässan? Eller?

Dela:

Actionfoto - Gladpack räddade kameran

Vad kan vara härligare en solig vårvinterlördag än att tillbringa dagen på en sjöis och ta häftiga bilder av motorcyklar och fyrhjulingar. Det är annat än att pimpla det.

Motorcyklarna ska spruta upp så mycket vatten som möjligt för att det ska bli dramatiska bilder. Vatten och kamror är dock ingen bra kombination.

Fotograferar man på håll med ett tele på håll undviker man vattnet. Jag ville ha lite mer variation i bilderna. Den rena kontrasten mot telebilder är att vara riktigt nära med en vidvinkel. Men att ligga i en ytterkurva på en gropig is är livsfarligt.

Jag kom på att jag hade en 10 meter lång trådutlösarkabel i mitt kameraskåp. Jag bytte till mig den och en oanvänd 50/1,8 mark I mot en 35/2 någongång på 90-talet av en fotohandlare. Kabeln har legat oanvänd fram till nu.

Nu skulle jag äntligen få nytta av kabeln och kunna hålla den i vänster hand och plåta med mitt 300/2,8 samtidigt med höger hand. Men hur skulle jag lösa vattenproblemet?

Foto: Hoke

Jag har länge gått och tänkt på att bygga ett skydd mot vatten och stenskott att ha när jag fotograferar enduro, men det har inte blivit av. Någon risk för stenskott kunde jag inte se och helt dränkt skulle inte kameran heller bli. Jag bedömde att det skulle räcka med att vira gladpack runt kameran och objektivet efter att jag gjort alla inställningar som ett stänkskydd.

För säkerhets skull grävde jag fram min gamla 5D ur kameraskåpet ifall olyckan skulle vara framme. Den största risken är en påkörning. Egentligen hade jag kunnat sätta ditt min 5D Mark II eftersom det ändå hade blivit ett försäkringsärende, men det kändes inte rätt. Bara att tanken på att vara utan en 5D Mark II ett tag förskräcker.

Vad jag inte tänkte på var att issprutet var väldigt kallt och orsakade imma på skyddsfiltret på min 16-35/2,8. Det var ingen katastrof utan gjorde bara bilderna ruffigare. Värre var det med snökristallerna som blev lysande i motljuset. De är lite för iögonfallande och trots att jag regelbundet torkade av filtret med en mikrofibertrasa. Jag borde ha stått i medljus och lyst upp vattenkaskaderna med en blixt istället.

Nåväl. Jag blev nöjd med en hel del bilder trots problemen med snöreflexerna och att de snygga vattenkaskaderna först kom efter att motorcykeln passerat. Samtidigt har jag kvar nöjet att fila på tekniken.

Dela: