Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Billigt att vara Leica-fotograf

Det råder en missuppfattning om att Leica bara skulle vara något för de rika. Det behöver inte kosta så många tusenlappar att komma in i Leicavärlden.

Det är inte konstigt att Leica uppfattas som dyrt och exklusivt. Leica göra själva allt de kan för att upprätthålla exklusiviteten kring sitt varumärke.

Den nya Leicabutiken i Moskva ligger på den finaste gatan och vill man handla bokar man tid för konsultation. De nyrika i Ryssland, Asien och USA är de viktigaste kunderna. I Schweiz ligger Noctilux 50/0,95 bland de tre mest säljande objektiven.

Att det råder en kult kring Leicaprylar och att priserna på begagnat stiger påverkar också intrycket. Men låt oss titta på vad det verkligen kan kosta.

En Leica M2 eller M3 har samma formfaktor och mätsökarsystem som dagens M9 för 60.000 kr. En M2 eller M3 kan du få för runt 3.000 kronor beroende på skick. Väl M2 om du vill fotografera med vidvinkel och M3 om du föredrar normalobjektiv. Du får naturligtvis fotografera med film, men ska det vara retro så ska det.

En som fotograferat mycket med Leica M2 och andra billiga modeller är Johan Larsson.

Lite modernare modeller som M4, M5, M4-2, M4-P och M6 är lite lättare att ladda och kostar någon tusenlapp mer. M5 och M6 är bekvämast eftersom de har inbyggd exponeringsmätare (kan krångla på M5). Den som vill fotografera digitalt kan köpa en Leica M8 för runt 16.000 kronor.

Jag köpte en Leica M6 med ett Summicron 50/2 i fint skick i början av året för 9.500 kronor. Leicas objektiv har blivit eftertraktade och särskilt vidvinklar och normaler. Teleobjektiven kan man köpa tämligen billigt.


En av mina första bilder med M6:an. Vårsol på Medborgarplatsen i Stockholm.

Min tanke var att inte lägga några stora pengar på utrustningen eftersom jag såg Leicaköpet som ett experiment. Jag ville se om Leica M passar mitt fotograferande och om film skulle göra mig mer koncentrerad vid fotograferingen.

Jag kom snabbt över två billiga Voigtländerobjektiv (35/2,5 och 75/2,5) från en kollega på en annan fototidning. Objektiven var knappt använda och priset blygsamt, 3500 kronor för båda.

Men nu hade jag fått upp ögonen för Voigtländer och tyckte det var roligt att fotografera med M6:an. Eftersom det säljs billiga Leica 90:or provade jag fyra olika och fastnade för 90/2,8 som är smidig att ha med sig och hantera. Den här artikeln fick mig istället att köpa ett helt nytt Voigtländer APO-Lanthar 90/3,5. Nya Voigtländerobjektiv är inte sällan billigare än äldre Leicaobjektiv, också kan man kvitta momsen som företagare.


Sportfoto med Leica M6 och Voigtländer APO-Lanthar 90/3,5

Jag tog också sikte på ett Voigtländer Ultron 28/2, men kom över ett billigt demoex av det superkompakta 28/3,5 som låg och skräpade. Jag gillar 28 mm och när vintermörkret närmade sig kunde jag inte låta bli att köpa ett nytt 28/2.


Hötorget i Stockholm med Ultron 28/2

Nu står jag med en Leica M6 och sex objektiv varav två är nya och resten i nära nyskick. För detta har jag betalat strax över 20.000 kronor – lika mycket som min nya Canon 70-200-zoom. En Leica M2 med en begagnad 35/2,5 kan kosta runt 5-6 tusen totalt.

Jag har även lyxat till den med en Nikon Coolscan 4000, en liten Metzblixt och en Domkeväska. Så för runt 25.000 har jag fler objektiv än jag behöver och hela kedjan till färdiga digitala bildfiler av hög kvalitet.


Min standardutrustning som Leicafotograf. Leica M6 med 28/2, 35/2,5, 50/2 och 90/3,5.

Slutsatsen av årets Leicafotograferande är att systemet passar mig utmärkt, men att jag vill fotografera digitalt. För mig ger inte filmen några direkta fördelar. Jag tycker det är kul att fotografera film ibland och vill inte släppa det, men huvudflödet måste vara digitalt.

Under några månader testade jag Fujifilm X100 utförligt och tycker att den är väldigt bra, men jag vill kunna byta brännvidd och uppskattar hur enkla Leicas kamror är. Jag ska avvakta Fujis nya systemkamera och hoppas att min lilla fotofirma fortsätter gå bra nästa år.

– – –

Nu har Fotosidan utvecklat bloggen vidare.

– Inlägg som har brett intresse kommer redaktionen "puffa för" i sidhuvudet på sajten.
– Bloggarna får ett renare utseende utan reklam och med mindre framträdande sidhuvud.
– Uppfräschad design
– html-fält i högerkolumnen där räknare, "facebook-like"-plugins och liknande kan ligga

Postat 2011-12-20 14:41 | Permalink | Kommentarer (36) | Kommentera

Lerigt värre - men kamerorna höll!

Ibland skiter det sig - bokstavligt talat. I helgen skulle jag plåta Enduro. Jag visste att det milda vädret skulle göra det lerigt, men klantigt nog glömde jag allt som skulle skydda kamerorna hemma.

Jag har visserligen hamnat i skiten förr. En gång gled jag ner för en klippa ner i vattnet när jag skulle fotografera några galningar. Jag fick simma i land med min Eos 1V HS över huvudet och köra hem dyblöt. Jag har överraskats av kraftiga skyfall och blivit översköljd av vatten och lera. Tack och lov har prylarna alltid hållt.

Man kan inte alltid lita på turen och även de bästa kameror kan få för mycket. I somras var det bland annat en fotografs Nikon D3s som gav upp efter för mycket regn på världsscoutlägret i Skåne i somras (läs här).

Jag har funderat på att bygga en kameralåda för att kunna plåta Endurohojjar med nära håll med vidvinkel utan att behöva rengöra kamera och objektiv i någon timme efteråt. Det finns ju också Ewa-Marine-påsar. Eftersom man blir nedskvätt gång på gång gäller det att snabbt få ren glaset/plasten framför frontlinsen.

Denna gång tänkte jag nöja mig med ett provisoriskt skydd bestående av persedelpåse i nylon med uppklippt botten, gladpack för blixten och eltejp som försegling. Allt detta glömde jag hemma på körksbordet. Min gamla 5D kom i alla fall med så att min 5D Mark II skulle kunna vila i väskan om det blev för skitigt, men även den planen sket sig.

Min kompis Hoke fick inte ordning på sina kameror. Hans 1D hängde sig så jag lånade ut min gamla 5D. Här är hans film från tävlingen. Jag dyker upp 3:45 in i filmen och i slutet då jag ligger i leran och fotograferar.

Det är tredje året jag fotograferar Luciaracet på Högstabanan i Huddinge. Enduro är en väldigt bildmässig sport. Som fotograf kan man utnyttja hela sitt register och leta vinklar, ljus och bakgrund nästan helt fritt. Det går att använda allt från fiskeye till långa telen. Mitt 300/2,8 blev dock liggande i väskan hela tiden.


Blixten blev lite för kraftig i TTL-läge

Blixt med manuell effekt, 1/128-dels effekt och vidvinkelskiva.

Jag körde hela tiden manuell effekt när blixten satt på kameran för att få precis rätt mängd ljus. Eftersom hojarna oftast kommer på samma avstånd fanns det inga nackdelar med manuell effekt.

En utmaning vid sport är att variera sig. Det är lätt att hänga kvar på ett ställe och hela tiden vilja vänta in en bättre bild. Nu har jag rätt bra koll på tävlingarna och vet att vattenhindren är bäst att ta på de två första varven då förarna kommer samlat och någon kanske tvingas ut i djupt vatten eller kör galet.

Genom att fråga mig runt bland funktionärerna före loppet fick jag reda på var de mest dramatiska ställena runt banan låg. Sen hittar en fotografs öga alltid andra bra ställen däremellen.

Rätt snabbt var jag lika lerig som kamerorna. Det är svårt att inte bli kladdig om händerna därmed kladda runt på kameror och objektiv. Jag funderar på om man skulle ha med ett gäng gummihandskar och byta när det blir kladdigt, men det fungerar ju inte när det är ordentligt kallt.

Du har kanske några bra tips för att skydda utrustningen?

Jag ska också säga att en bra försäkring gör att man vågar lite mer. Men naturligtvis finns det ingen anledning att inte skydda sina prylar om man kan det.


I bland är inte räcker inte min kraftigaste vidvinkel till (16mm). Funderar på att skaffa Sigmas 12-24-zoom för småbildssensorer. Jag har ett ryskt fisköga också, men jag har svårt med förvrängningen. Hojjarna ser så fula ut då.

Postat 2011-12-15 00:33 | Permalink | Kommentarer (27) | Kommentera

Gratis fototidning om gatufoto

Gatufotografen Stu Egan har gjort en gratis 100-sidig fototidning med enbart gatufoto. Det är slående hur olika stil gatufotografer kan ha.


I tidningen Radiate visas flera duktiga polska fotografer. Jag har märkt på Flickr att det finns mångra duktiga gatufotografer i Polen och det har fått mig sugen på att åka dit för att träffa dem och fotografera.

Omslaget pryds av en bild tagen av Charlie "Two cute dogs" Kirk som fotograferar med blixt i Tokyo, tydligt inspirerad av Magnum-fotografen Bruce Gilden. Se en kortfilm om Charlie Kirk här. Charlie återkommer i en längre artikel inne i tidningen.

En intressant fotograf i tidingen är John Battaglia som jobbat med reflektioner i fönsterglas. Genom att para en persons ansikte med reflektionen av ett annat ansikte uppstår en intressant bild.

Här kan du ladda ner tidningen gratis eller beställa den tryckt.

Postat 2011-12-08 14:02 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Gatufoto i New York - en klassiker på gott och ont

För drygt en månad sedan var jag i New York. Jag åkte dagen efter att vi lämnat Fotosidan Magasin #6 och specialnumret Fotoprylar till tryck. Efter en galen arbetsperiod var det skönt att sätta sig på planet och somna in.

New York är tillsammans med Paris gatufotografins vagga. Idag finns en stark gatufotokultur även i Tokyo och London. Vissa menar att dessa städer är sönderfotograferade och att man därför inte kan ta några vettiga bilder där.

Jag är alltid skeptisk till liknande påståenden om att "alla bilder är tagna" eller att en något skulle var sönderfotograferat. Gatufoto handlar ju inte om att ta vykort. Jag försöker ta intressanta bilder av människor. I förlängningen hoppas jag att bilderna också säger något om staden.

Samtidigt ska kan jag inte låta bli att fundera om det är rätt att åka till en annan stad för att ta bilder. Blir bilderna äkta om man åker till en plats för att fotografera? Man har ju ingen djupare relation till platsen.

Jag åkte egentligen inte till New York för att fotografera. Det kan väl inte vara vara fel att passa på att upptäcka de platser man besöker med kameran?

Tidigare idag bläddrade jag i en av mina tidigaste inspirationskällor: "I Sverige" av Ralph Nykvist från 1976. Boken är en samling av 10 års bilder tagna runt om i Sverige mellan 1966 och 1975. Till de flesta platserna har Raplph inte haft någon annan koppling än han varit där.

Den här boken fick mig intresserad av gatufotografi i 13-årsåldern. När jag idag kollar i "I Sverige" ser jag att det finns en del bilder som vi idag skulle kalla klichéartade. Joakim K E Johansson skrev nyligen om gatufotografins solskensbilder, de enkla klichéartade bilderna.

Det är bra att se gamla bilder med dåtidens glasögon. Jag tror att Ralph Nykvists bilder var relativt nyskapande på den tiden. Det är i vår tid hans bildlösningar blivit allemansgods. Och till hans heder ska jag också säga att han senare utvecklade sitt bildspråk ännu mer. Bilderna blev mer suggestiva med mer raffinerade kompositioner.

I mitt tycke ska en bra bild ha flera lager. Förutom det uppenbart avbildade ska det finnas mer att upptäcka och känna. Kanske förmedla en känsla och ge associationer förutom en god form.

Jag kan sakna i mina bilder. De kan vara fyndiga och välkomponerade, men sällan med en påtaglig känsla för platsen likt Pieter ten Hoopen. Jag jobbar på det. Kanske gör mina kompositioner att bilderna inte blir så känslofyllda utan lite strama. Jag kan känna mig lite HCB-skadad.

Att ställa ut eller göra en bok är ett bra sätt att komma igång och reflektera över sina bilder. Just nu håller jag på att sammanställa en bok med gatubilder. Eftersom mina bilder är tagna på olika platser vid olika tillfällen gäller det att hitta en röd tråd. Enklast är att avgränsa sig geografiskt, det kan också vara lyckat rent kommersiellt.

Jag började med en innehållsmässig tråd och valde sedan att snäva urvalet ytterligare. Därefter följde det roliga arbetet med att prara ihop bilder och få allt att hålla ihop. Innan jag tar nästa steg måste jag få input från andra och sova på saken.

Det är en häftig upplevelse när en bok tar form. När bilderna förstärker varandra och bildar en helhet. Det ger energi att jobba vidare.

Nästa steg är att köra ut boken via Blurb som en prototyp. Förhoppningsvis tycker något förlag att den är tillräckligt bra och ger ut den, eller så får jag göra det själv. Jag har precis gjort en 200-sidig fotobok åt Scouterna så jag har ett bra hum om hur man gör.

Några bilder bilder från New York blir det inte i denna bok, men troligtvis i den efterföljande boken om mina planer slår in.

Postat 2011-12-04 21:57 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
  • Intresse - Action / Äventyr
  • Intresse - Gatufoto
  • Intresse - Sport / Motorsport