Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Ett försvarstal för Leicamannen

 Joakim K E Johansson har i sin blogg fångat upp negativa reaktioner mot den leicakultur som lever på Fotosidans blogg. Jag kan inte låta bli att skriva ett försvarstal för leicamännen.

För det första är leicakulturen allt annat än dominerande på Fotosidan. De flesta FS-medlemmarna rör sig i forumen och där är Nikon-Canon-snacket fullständigt dominerande, precis som på kameramarknaden.

Titt som tätt stöter man på personer som retar sig på vad andra människor gör eller har köpt. Mellan raderna kan man läsa att "han som tar så dåliga bilder är inte värd en så bra kamera". Men vi har alla olika ekonomiska förutsättningar. Väldigt många svenskar köper fina bilar som de förlorar massor av pengar på varje år. Inte sällan är bilen köpt för statusens skull. Vi gör våra val, ofta är de känslomässiga även om vi hävdar annorlunda.

Kanske retar kameror folk mer än andra mer uppenbara lyxprylar? Kanske beror det på just att vi ser kameravalen med rationella ögon? Ingen hävdar att de behöver en Porsche för att att de ska komma snabbare till jobbet. Och ingen kräver av en Porsche-ägare att han ska prestera vissa varvtider på racebanan för att vara värd sin bil.

Det är först när kameravalet går ut över någon annan. När man köper kamera till sig själv istället för att köpa en semesterresa till familjen som vi kan gå in och kritisera.

Jag håller hårt på att separera kameraintresset från fotointresset. Mitt intresse för kameror ska inte få påverka mitt fotograferande i negativ riktning. Jag ska använda det lämpligaste objektivet och inte nödvändigtvis det bästa eller häftigaste.

Även om jag kan se att en del låter tekniken styra deras fotograferande så kan jag inte tänka ont om det. Det är naturligtvis kul om så många som möjligt fotograferar och helt så bra som möjligt. Men en del av mänskligheten har under hela den moderna tiden varit intresserad av teknik och inte blir världen sämre för det. I min världsbild är utvecklingen i stort positiv. Idag hörde jag på radion att brottsligheten gått ner med tre procent från 2009 till 2010. Och även om det är krig i Libyen och på flera ställen i världen är vi bra mycket mer civiliserade idag än på 1700-talet.

Så låt folk hållas. Gnäll inte. Var inte avundsjuka. Och förtäck inte avundsjukan i kritik. Utan se till att inspirera istället.

– – –

Utan att känna något behov av att bevisa min duglighet och rättfärdiga mitt köp av en Leica M6 har jag varit hemma hos pappa och skannat idag. Jag har helt enkelt varit jäkligt nyfiken på bilderna jag tagit. Här kommer de fyra första jag hunnit skanna (skanning tar sin tid):


Motiven kan finnas på väg till ICA.


Svart–vitt på Götgatan.


Den här bilden är tagen med en kromad M6:a som min pappa köpte för ett år sedan. Jag tog två testrullar som legat i frysen fram tills nu. Jag har alltid föredragit svarta M-kameror men tänkt om. En kromad ser ännu mindre hotfull ut. I det här fallet var det mer slutarljudet som var en fördel.


Man behöver ju inte fota folk. Den här bilden tog jag vid Telefonplan efter att ha kollat på Bella Picturas och Svefos utställning i Medborgarhuset.

Postat 2011-03-31 17:12 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Leicasjukan har slagit till igen

Vissa impulser och lustar är svåra att stå emot. På lunchen, på väg hem från att ha hämtat ut mina nyframkallade filmer, slog jag till på en Leica M6 TTL 0.85 efter lite prutning.

Kameran tillverkades 1999 i en omgång av fem tusen kromade kameror. Numer ligger produktionstakten på 100 till 150 kameror för film per månad i snitt fördelat mellan M7 och MP.

Den här M6:an såldes första gången den 17 april 2002 men är knappt använd. Det går att se att kameran burits med en rem. I övrigt är kameran som ny.

Jag är inte så mycket för att samla på kameror utan tycker det är jobbigt med fotoprylar som inte används. Jag är glad för min svarta M6:a från 1986 i bruksskick. På filmerna jag framkallade idag kan jag se att kameran fungerar utmärkt.

Uppenbarligen finns det många som gläds åt att ha fina kameror liggande i sina hyllor, skåp och lådor. Föse har pratat ett tag om M6 TTL trots att han har gott om Leicor. Nu blir han säkert glad när jag köpt ett så här pass fint exemplar till honom för ungefär samma pengar som mer använda går loss på. Själv skulle jag inte våga sätta film i kameran och vad ska jag då ha den till?

– – –

När jag hämtade ut mina filmer på Fotokungen kom min favoritfotograf Lars Tunbjörk in i butiken och köpte två 25-pack med Kodak Portra 160 NC i 120-format. Det är kul att se att fler använder film. Just Portra 160 NC har blivit väldigt populär bland dem som fotograferar i mellan- och storformat eftersom filmen är neutral och mjuk - perfekt för skanning och finjustering i dator i efterhand.

Postat 2011-03-30 16:14 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Allt trängre i bokhyllan

Ikväll tänkte jag sortera mina nya fotoböcker i bokhyllan, men det visade sig svårt. Jag har tydligt skaffat betydligt fler fotoböcker de senaste månaderna än vad som får plats i bokhyllan. Jag brukar vänta med att lägga in de senaste fotoböckerna till pappa varit på besök och gått igenom dem.

Min ambition är att köpa en fotobok i månaden. Det är inte en alltför betungande last och på några år blir det rätt mycket böcker. De senaste månaderna har det blivit mer än så.

Jag hade inte tänkt att köpa något på bokrean, men vissa böcker kostade bara en spottstyver så det gick inte att hålla sig. En dag gick jag förbi ett antikvariat på Hantverkargatan som hade halva priset. Jag hittade två böcker som jag verkligen ville ha. Dark Odyssey av Philip Jones Griffiths innehåller många klassiska krigsbilder från Vietnamkriget. Jag har haft förmånen att få intervjua honom i New York (se bild intill) och då kan jag ju inte låta bli att köpa en boken.
Den andra var Sportscape som beskriver sportfotografins historia. Eftersom jag gillar att fotografera sport så var den boken också given. I farten åkte några andra böcker som Planket-katalogen 1990 med. Jag gick därifrån med två tunga kassar och 300 kronor fattigare.

Boken Manhattan out köpte jag efter att ha läst om krigsfotografen Raymond Depardon som gått runt och fotograferat på gatorna i New York och fotograferat folk med en Leica M och 21mm på magen. Han lyfte aldrig kameran till ögat för att inte påverka det som hände framför kameran. Han berättade aldrig för någon om bilderna förrän han tog fram dem efter 27 år. Då upptäckte han att de flesta ändå förstått att de blivit fotograferade och tittat mot kameran.

Jag får nog kalla mig fotobokssamlare vid det här laget. Så värst raffinierad är jag inte. Jag träffade fotoprofessorn Per Lindström på Årets Bild-galan i Norrköping. Han har jobbat på fototidningen Aktuell Fotografi i ungefär 15 år så vi hade mycket att prata om. Dessutom samlar han fotoböcker. Jag ska besöka honom snart till en kommende artikel i Fotosidan Magasin. Per berättade om sin kompis som specialiserat sitt fotobokssamlande till böcker från 1800-talet och tidigt 1900-tal.

En ny och fin bok är Agnes Thors Aurora Borealis som jag skriver om i nummer 2 av Fotosidan Magasin som snart är ute. Boken har det nordiska ljuset som tema och har utsetts av Le Monde till en av de bästa fotoböckerna 2010. Jag kan bara hålla med.

Sen är det ju böckerna som jag bara måste ha. Jag är väldigt förtjust i Anders Petersen och försöker få tag på så många av hans böcker som möjligt. Jag ropade in boken Fängelse på LP-Fotos senaste auktion och i helgen hittade jag Rågång till kärleken på Stockholms Fotoantikvariat.

Nu måste jag nog sansa mig och låta plånboken återhämta sig. Och fler bokhyllor har jag inte plats med.

Postat 2011-03-28 22:15 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Idag blir det soppa för hela slanten

"Nyhetens behag" heter det. Och visst. Jag räknar knappast med att ta tio rullar i veckan framöver.

Den amerikanske gatufotografen Gary Winogrand var en riktig storförbrukare av film. När han dog 1984 lämnade han efter sig 2000 oframkallade rullar och 6000 rullar som framkallats men som han inte hunnit gå igenom.

Nu är jag ivrig att se resultatet och ska rusa iväg till Fotokungen på Södermalm för att få filmerna soppade.

Förr, när jag fotade i jobbet, brukade jag framkalla på Prolabbet. De hade lådor över hela stan där man kunde lämna filmerna. Sen upptäckte jag Team Framkallning på Södermalm som var grymt snabba.

Jag kommer ihåg en incident när jag fotograferat personer i ett demonstrationståg och stack direkt efteråt till Team Framkallning för att få soppat filmerna. Där stod frilansaren Åke Ericson som blev tokig för att jag också kom med filmer. Nu skulle det ju ta några extra minuter innan han kunde få sina filmer. Team Framkallning håller fortfarande igång. Jag får väl prova dem en dag.

Förutom de tio nytagna rullarna ska jag soppa tre rullar med mer okänt innehåll. En har suttit i min Ricoh GR1v i nått år och i morse tog jag slut på filmen när jag lämnade på dagis. De andra två tog jag för drygt ett år sedan när jag skickat min pappa att köpa en kromad Leica M6 utanför Helsingborg. Jag fick testa kameran men inte behålla den. Den var visst för fin för mig att slita på. ;)

Jag gjorde en reflektion med den kromade M6:an – det snackas mycket om hur bra det är med en diskret svar M-Leica. Men folk tycker verkligen inte det är jobbigt när man fotograferar dem med en kamera som ser riktigt gammaldags ut. Det är en av anledningarna till att jag är nyfiken på en kromad Fujifilm X100.

– – –

Igår besökte jag uställningen Foto-genus som Bella Pictura och Svefo anordnade. Jan-Olof Åkerlundh har skrivit tankvärt om utställningen och jag är inne på samma tankegångar som han. Det viktiga med utställningen är troligen processen att göra en utställningen tillsammans och de tankar som väckts hos de inblandade. Jag kan inte säga att jag vidgade min syn på manligt och kvinnligt. Och varför lät man inte detta vara temat för bilderna istället för "naturligt"? För att göra ett rejält avtryck hos betraktarna krävs mer jobb och driven curator.

Postat 2011-03-28 12:34 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Fina fynd på Fotosidan

Vem älskar inte att göra ett riktigt fynd? Ett rejält kap. Jag har under åren gjort många bra affärer tack vare Fotosidans annonsmarknad. I lördags var det dags igen.

När jag lägga mig i fredags tog jag snabbt upp min lilla dator och kollade av Fotosidan. En annons i högerspalten fångade mitt intresse.

Mitt gamla stativ från 1990 i mitten. Överst Davids kolfiberenben och underst mitt nya fynd.

Under ett tid har jag funderat över vilket enbensstativ jag ska köpa. Jag har slitit ut mitt gamla som jag fick när jag fyllde 15 år 1990. Benlåsen trilskas och benen fastnar när jag ska fälla ut dem. Tanken var att köpa ett nytt och ha det gamla i reserv efter att pappa renoverat det.

Gitzo har kvar reservdelar till många äldre stativ och för ett tag sedan renoverade min pappa ett kraftigt Gitzostativ från 1960-talet som jag köpte för en femhundring via en annons på Fotosidan. Stativet har använts flitigt på Kamera & Bild vid testfotograferingar i studion. Det står kvar där än och jag får väl pinna upp Drottninggatan och hämta det snart.

Valet av nytt stativ har främst stått mellan Manfrotto och Gitzo och mellan aluminium eller kolfiber. Jag har även kollat in andra märken på nätet men inte hittat någon butik där de finns att klämma på. Gitzo använder skruvlås vilket gör att man måste dra åt låsen med händerna. Det funkar sådär när det är kallt och man tvingas ta av sig vantarna. Kolfiberstativen har fått ett bättre lås som är lättare att hantera med vantar. En annan nackdel är att man måste dra ut benen. Fördelen med Gitzo är att de alltid funkar och inger stort förtroende med sin höga kvalitetskänsla.

Manfrotto är billigare i pris och känsla. En fördel med dem är man bara vrider på låset så ramlar benen ner. De fungerar bra med vantar. Nackdelen är att låsmekanismen måste skruvas åt då och då. När jag stod i en fotopool under det kungliga bröllopet förra året svor Sydsvenskans videofotograf högljutt när han inte kunde få sitt enbensstativ att låsa benen. Och något verktyg hade han inte med sig.

Jag har inte provat kolfiber så mycket. Nyligen hittade jag David Elmfeldts Gitzo kolfiber-enben (G1568) under soffan på redaktionen. Jag tog med det till isracing på en fryst sjö och kunde konstatera att det var betydligt mer behagligt att hålla i stativet med händerna än jag är van vid i kyla. Det tunna stativet kändes lite bräckligt, med det håller antagligen även om jag sett folk som brutit sina kolfiber enben.

Valet avgjordes i samma sekund som jag såg annonsen i på Fotosidan. Ett Gitzo G1564 mk II i nyskick för 300 kronor. Jag åkte hem till säljaren i Johanneshov som "tvingats" sälja av lite prylar efter att ha blivit sambo. Stativet var verkligen i superskick och kändes riktigt rejält.

När jag jämför det med Davids stativ noterar jag att det är lite länge ihopfällt och lite kortare utfällt. Kolfibervarianten är lite effektivare byggd, men känns klenare och är bra mycket dyrare än 300 kr. Viktskillnaden är 390 gram och jag vet inte om det gör så stor skillnad. På ett trebensstativ blir viktskillnaden större och då förstår jag verkligen att folk lägger upp de extra slantarna.

- - -

Den här bilden tog jag på min födelsedag den 7 juni 1990 då jag fick enbensstativet i present. Det var skolavslutning samma dag och stativet användes när jag fotograferade med mitt 135/2,5. Den här bilden på kontraktsprosten i Dalby tog däremot med 28/2,8.

Postat 2011-03-27 18:33 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 Nästa 
  • Intresse - Action / Äventyr
  • Intresse - Gatufoto
  • Intresse - Sport / Motorsport