Redaktör'n

Det är INTE bilderna som räknas!

För mig är sportfoto som sportfiske – en chans att komma ut lite och göra något kul med kompisarna. Lyckade bilder blir som en trofé, men jag har ingen egentlig nytta av bilderna. Ungefär som en sportfiskare som slänger tillbaka fisken i vattnet efter att ha visat den för kompisarna.

En annan likhet är att det är lite grabbigt och lätt utvecklar sig till en materialsport. Jag har en svåger som är djupt nere i sportfototräsket och kan ge många av tusenlappar för ett par vattentäta byxor, så jag vet. :) Vi sportfotografer vill gärna ha långa telen och snabba kameror.

Hammarby – Sirius på Zinkensdamm i Stockholm

Under vintern har jag plåtat en del sport. Två endurotävlingar, tre bandymatcher samt en handbollsmatch. Jag har inte riktigt haft lust med gatufoto den senaste tiden. Då är det skönt att bryta av med lite sportfoto.

Lugi - Sävehof i Lund

En del av tjusningen är jakten på bilden. Att vara på spänn under matchen/racet för att få bilden som sitter. Jag kan tänka mig att det är samma för en sportfiskare eller jägare med koncentrationen och målmedvetenheten.

Hammarby - Sandviken

Luciaracet i Haninge

I lördags var jag ute igen med grabbarna för att plåta enduro norr om Uppsala. Upp 06.15 för att hinna till start. Racet hade gärna fått starta ännu tidigare eftersom ljuset var som mest spännande när vi kom dit.

En del av banan gick inne på Rörkens motorstation så jag och grabbade passade på att ställa vid oss det hindret där förarna hoppade som mest. Vanligtvis går jag längs spåret i skogen och försöker hitta något ställe där det kan bli dramatik. Men jag visste sedan tidigare att det skulle bli mest dramatiskt inne på stadion.

Det är stor skillnad mellan att fotografera enduro och bandy. Vid endurotävlingar kan man vara väldigt kreativ och använda vilken utrustning som helt. Det går att välja plats, bakgrund, ögonblick och vinkel i det oändliga. För lagsporter krävs det ofta dyra prylar för att få bilder som är lika snygga som proffsets.

I bandy, fotboll och handboll och andra lagsporter gäller det mer att jaga ögonblicket. Utrymmet för att vara kreativ är inte särskilt stort. Det går att leka med långa slutartider och att gå upp på läktaren, men annars är det inte så mycket mer att göra än att lära sig att läsa spelet.

1/60s med 500mm f/4

Om man inte kan variera sig kreativt går det att variera motiv. Istället för att jaga bollen kan man istället koncentrera sig på en spelare, exempelvis målvakten.

För den som vill börja fotografera sport rekommenderar jag en sport där man kan få komma nära och röra sig relativt fritt. Då spelar det inte så stor roll vad man har för prylar. Enduro är inte fel ... det är dessutom en sport där förarna skitar ner sig väldigt bildmässigt.

Jag kan inte påstå att jag har någon större nytta av mina bilder i efterhand. Det är sällan de blir så bra att de får något längre liv. Det här är ett undantag:

Den här bilden hänger hemma i köket.

För att få någon nytta av bilderna brukar jag mejla arrangörerna en länk till ett webbalbum som tack och i förhoppning att idrottsmännen ska kunna få bilder på sig själva om de vill. Och så kan jag ju använda bilderna i sportfotogruppens månadstävling här på Fotosidan. Och till bloggen förstås.

Dela:

Blöt action! Kanske något för TV?

Jag har plåtat vattenpolo vid tre tillfällen tidigare. Det har uppmärksammats av den lilla vattenpolovärlden i Sverige och därför inbjöds jag och min kollega Martin Agfors att fotografera på semifinalen i elitserien i vattenpolo. Vattenpolo är ingen stor sport i Sverige, så på läktaren satt främst flickvänner och spelare i andra lag. Vattenpolo är en underhållande sport som är värd en större publik. Kanske kan vattenpolo få samma genombrott i TV som curling fått?

Som fotograf är vattenpolo väldigt bildmässigt. Det skvätter hela tiden och det råder ständigt någon närkamp. När tränaren ropar "Saccosäck, saccosäck" ska en spelare försöka tynga ner sin motståndare under ytan, tror jag. I denna sport är det okej att trycka ner motståndaren under ytan i några sekunder.

För den som inte har långa telen är det enklast att fotografera i mindre 25-meters bassänger. I stora 50-meters bassänger kommer spelarna längre ifrån en. Jag hade både ett 300/2,8 och ett 500/4 med mig, men jag hade klarat mig med bara 300:at. Det blev inte så många bilder med långtelet. Martin hade två Nikon D3 med nya 70-200/2,8 på ena och ett AF-S 300/2,8 II på andra.

Under den första matchen lyste solen och gav ett spännande motljus. Jag provade att exponera snålt så att vattenstänket skulle framträda bättre.

I övrigt försökte jag fånga ögonblick och ansiktsuttryck. Det är alltid en utmaning att variera sig.

Jag ska inte säga att jag lagt ner min själv i bildbehandlingen. Har lite dåligt med tid just nu. Det viktigaste är att bilderna kommer iväg till spelarna.

Avslutar med  bilder på Martin Agfors:

Dela:

Äntligen fick mitt Canon 200/1,8L jobba hårt

Supertelen väcker ofta uppmärksamhet och känslor. Det är inte konstigt att det alltid är folk vid Canons och Nikons supertelen på fotomässorna. De väcker ha-begär och det är inte alla förunnat att äga ett.

Jag äger tre stycken och kan säga att det inte alls är så märkvärdigt att ha ett som man kan tro. Det finns lite olika personligheter och en del kan vara lyckliga resten av livet om rätt pryl lyckats landa i deras byrålåda. Det stör mig om jag har prylar som jag inte använder. Då känns det som en felinvestering. Av den anledning har mitt Canon EF 200/1,8L USM blivit ett bekymmer.

Canon EF 200/1,8L USM är ett legendariskt objektiv som fick betyget 5,1 av 5 möjliga när Lars Kjellberg på tidningen Fotografi testade det. Objektivet var bättre än man trodde var praktiskt möjligt. Kombinationen av detta och att det faktiskt inte såldes så många gör att begagnat priset legat runt 25.000 kronor i många år. Systerobjektivet 300/2,8L är också bra (betyg 4,9) men fick samma status. Det såldes i betydligt större volym och kostar idag runt 10.000 kronor.

Kort skärpedjup med 200/1,8

Jag köpte mitt exemplar 2006 och lät det ersätta ett Sigma 120-300/2,8 som jag aldrig fick att fokusera rätt trots besök på verkstad. Jag använde 200:at för en del fotouppdrag och det var även perfekt när jag följde min frus syster framgångar som tävlande i discodans. Då var max-ISO 3.200 eller 1.600 på kamerorna och sport inomhus krävde ljusstyrka.

2008 köpte jag ett EF 300/2,8L IS USM som är lättare och har inbyggd bildstabilisering. Det objektivet är smidigare att ha med sig och oftast använder jag det med 1,4x-telekonverter i kombinationen med  70-200/2,8 IS (I och sedan II) på ett annat kamerahus. Att använda telekonverter på 200:at blir inte så bra.

En tjusning med 200/1,8 är att det ger en väldigt snygg bakgrundsoskärpa (liksom 85/1,2). Jag kan fotografera en person i halv eller helfigur och ändå få bakgrunden helt utsuddad. Problemet är att det inte går att släpa med ett 200/1,8 på 3 kilo vaje dag, vad du tror.

Canons nya EF 70-200/2,8L IS II USM är så skarpt och har så bra bildstabilisering att behovet av 200/1,8 och efterträdaren 200/2 blir att mindre. Detta i kombination med att ISO ökas och brusprestandan förbättras för varje kamerageneration. Jag är inne på att sälja mitt 200/1,8 och mitt 500/4 för att skaffa ett EF 200-400/4L IS USM när det kommer ut. En zoom har många fördelar när man fotograferar sport.

En kul detalj om 200/1,8 är att de professionella modefotograferna protesterade när det kom. De körde fortfarande Canon F-1 new och ville också ha ett 200/1,8. Canon fick helt enkelt bygga en FD-version. FDn 200/1,8L är naturligtvis väldigt sällsynt.

I fredags fick jag äntligen ett tillfälle att använda mitt 200/1,8. Det var vattenpolomatch i Järfälla simhall. En mörk och sunkig simhall byggd 1971 med illgul gatubelysning. Brr. Efter ett tag växlade jag till mitt 70-200/2,8 för att lättare kunna följa spelet till priset av högre brus.

Foto: Martin Agfors

Jag var där tillsammans med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors som fotograferar mycket sport i Stockholm för olika lokaltidningar runt om i landet. Han fotograferar med 2 st Nikon D3 men hade hade också med sig nya Sony A77 med en 70-200/2,8 som vi testar till nästa nummer av Proffsfoto. Sony A77 tar 12 bilder per sekund och är intressant för sportfoto.

Martin Agfors

Foto: Martin Agfors

Vattenpolo är en kul sport. Det är mycket närkamp och vattenstänk. Ett problem är att spelarna aldrig kommer upp högre än en halvmeter över vattenytan.

Den största svårigheten denna gång var den flimmrande belysningen. Två bilder tagna en tiondels sekund efter varandra kunde ha olika exponering och vitbalans. Dessutom varierade ljuset på olika stället i bassängen. Då blir det mycket pillande i råkonverteraren för att få bilderna hyfsat lika.

Dela:

Plåta sport är också ett sätt att umgås

Gemensamma fotopromenader har aldrig riktigt funkat för mig. Visst är det trevligt att vara ute och gå med likasinnade, men ja brukar inte ta så bra bilder då. Antingen tar jag rätt innehållslösa bilder eller så fotograferar jag de andra fotografer.

Jag älskar att promenera och gör det ofta. Men ska jag fotografera så går jag ensam. Då kan jag gå helt in i vad jag gör. Det extra många ensampromenader just nu eftersom jag är inne på ett nytt fotografiskt spår.

Nåväl. Vad gör man då när halva kompisskaran är fotografer i någon form? Jo, vi plåtar sport tillsammans. Då kan man koncentrera sig helt på fotograferandet när spelet pågår och vara social i pauserna. Det finns alltid publik och funktionärer som också vill snacka i anslutning till tävlingen.

Igår åkte jag med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors till Jäfällas sunkiga simhalla från 1971 för att att fotografer en match i elitserien i vattenpolo. Mer om det i nästa blogginlägg. Idag åkte jag med en annan kompis till en folkracetävling strax norr om Arlanda flygplats.

När det inte bilarna flög fram på den spolade sträckan var jag social med andra. Att dra fram ett långt vitt supertele är alltid ett bra partytrick om man vill få någon att snacka med. Sen får man bjuda på trevliga svar på de uttjatade frågorna "hur långt kan du fota med den där?" och "hur många bilder tar du på en dag?".

Jag funderade på att åka in till Fotografiska idag och träffa lite andra medlemmar på Fotosidan, men när jag såg att det var tävling så var valet självklart. Dessutom bjöd upplandsslätten på en underbar naturupplevelese.

Jag har aldrig fotograferat folkrace tidigare och visste inte att man körde en och en på tid. Jag trodde bara att det handlade om att trängas med andra på en tajt bana.

En utmaning vid sport är alltid att variera sig. Jag vill inte bara variera plats utan även känsla och uttryck.

Jag brukar fråga efter bästa stället att så när jag kommer ut på en tävling, men man ska alltid vara lite kritisk till de råd man får. Idag pratade alla om hoppet, men jag tyckte det fanns annat som kändes mer spännande på bild. Frågar men även om något specifikt får man mer precis information. Det kan vara "brukar de åka av någonstans", "finns det några stora surhål" och så vidare.

Efter två och en halvt timme kände jag att jag upprepade mig för mycket och åkte hem.

Dela:

Befriande med sportfotografering

Sportfotografering är en ventil för mig. Det är få av mina sportbilder som jag får något ut av i efterhand, men det är jäkligt kul att plåta sport och därför kan jag inte låta bli. Att göra något kul är befriande och jag glömmer allt annat runt omkring för en stund.

Idag kom jag äntligen ut igen. Efter en vecka i sjuksängen var det extra skönt att komma ut i naturen och inspupa tvåtaktsavgaser. Det nog vara skönt med en vanlig skogspromenad och frisk luft, men jag får sällan en kick av plåta då.

Igår hade jag inte varit i skick att fotografera så jag lovade mig att ta det lungt denna gång. Därför tog jag "bara" med med mig två kamerahus och fyra objektiv... Jag glömde till och med blixt men fick låna en.

Förra gången gick jag hårdare in för fotograferingen med fjärrstyrda blixtar (som krånglade), tre kamerahus och fisheyeobjektiv. Jag jobbade också hårdare för mina bilder.

Förutsättningarna var också bättre för fotografering förra gången med blöta och leriga banor. Uppsala MK sköt på den här tävlingen en dag för att marken skulle frysa till och för att kunna dra om banan förbi de värsta vattenhålen. Det är mycket lättare att köra när marken är frusen. Då fastnar cyklarna inte i lera och dubben får rejält med grepp så att farten blir hög.

Jag tog inte upp min 300:a vid förra tävlingen. Nu var min tanke att fotografera med mycket med tele, att panorera och fånga förarnas blickar. Det är mer ansträngande än att kravla runt på marken med en supervidvinkel. Jag tycker också att det är skönt att variera mig. Ibland kan jag hitta nya bildlösningar bara för att jag tvingar mig att använda en viss utrustning. Jag valde också att inte fotografera inne i skogen.

Det blev en del vidvinkelbilder i det här urvalet trots allt. Det blir ju mer dramatiskt på nära håll...

Det här är FÖR nära.

Variation kan vara mer än skillnad i bildvinkel och plats. Det kan också handla om tonläge. Vissa bilder skriker ACTION! medan andra får lov att vara mer lågmälda. Det är lätt att fastna i att bara ta bilder som skriker.

För att få mina sportbilder ska få en större betydelse för mig är jag inne  på att göra sportreportage – att fokusera på personen innanför hjälmen. Inspirationen har jag fått från DN-fotografen Jonas Lindkvist som bland annat följt brottaren Ara Abrahamian. Jag vill gärna följa en enduroförare eller ett team, men jag är rädd att jag kommer att knäcka mig med för mycket jobb. Jag har nämligen redan andra projekt som jag jobbar med.

Tyvärr tvingades ambulanshelikoptern komma när en förare stöp framlänges efter att ha missat ett hinder. Det tycks ha slutat väl.

PS. På tävlingen träffade jag också en annan FS-medlen. Lena Pesula var där med man och barn. Trots det fick hon fler fina bilder. Se här!

Dela: