Farfar 100 år idag – ett spännande liv i bilder

Idag är det 100 år sedan min farfar Bertil föddes. Att ta hand om bilderna han lämnat efter sig kommer att blir ett viktigt projekt för mig och min far.

Bertil Ossian Mauritz Fröderberg föddes den 3 mars 1913 i Helsingborg och var son till Bernhard Oscar Minimus Fröderberg. Initialerna B.O.M. går i arv. Jag heter Bengt Olof Magnus och min son heter Bror Ossian Matteus.

Bertil är det äldsta barnet i sjömanskostym.

Jag vet inte jättemycket om min farfars uppväxt, så det börjar bli dags att ta reda på mer medan de som vet fortfarande finns kvar.

Han växte upp i ett normalt arbetarhem i Helsingborg där fadern jobbade vid järnvägen. Modern Olga dog tidigt och fadern gifte senare om sig.

Tidigt började Bertil arbeta vid varvet i Helsingborg. Där stannade han tills pensionen i slutet av 1970-talet. Han började med enklare sysslor. Senare blev han chaufför åt direktionen. Mot slutet av karriären blev han chef och hamnade i Kockums koncernledning.

När jag var liten verkade som min farfar kände alla. När vi gick på stan hälsade han på var och varannan. Mest känd i stan var han för sina insatser under andra världskriget. Då jobbade han för greve Folke Bernadotte af Wisborg med De vita bussarna som hämtade nordiska fångar i de tyska koncentrationslägren.

Min farfar körde buss nummer 13. En av fångarna var  Trygve Bratteli, som senare blev norsk statsminister. Han vägde 47 kilo när min farfar bar ut honom ur koncentrationslägret.

Farfar och Folke Bernadotte.

Under min uppväxt lyssnade jag ofta på min farfars många historier från kriget och tiden direkt efter då han jobbade i Polen för Röda Korset. Ryssarna misstänkte att de var spioner och grep gruppen som farfar ingick. Farfar lyckades fly innan han hamnade i Sibirien, men kunde visa upp bajonettstick i vaderna efter förhören.

I min farfars fotoalbum fanns några hemska bilder inifrån koncentrationslägren. Bland annat på en hög kroppar. Jag ska bespara er bilden och syftet med högen.

Jag tror min farfar var runt till de flesta koncentrationslägren under kriget. Det finns en tvärtjock negativpärm med bilder från den tiden. Jag och min pappa tänkte inventera vad som finns och eventuellt föreslå Röda korset ett litet samarbete. Det kommer att ta tid att skanna och kan bli ett detektivarbete att ta reda på vilken bild som är tagen var.

Farmor och farfar i vardagskläder på balkongen i slutet av 50-talet.

Mitt minne av farfar är främst en kul gubbe som älskade att stå i centrum och berätta sina livshistorier. Kanske inte helt olik mig själv.

Taget med Canon Dial. Foto: Leif Fröderberg

När jag fyllde 5 år, sommaren 1980, så ställde min pappa upp en studio i vardagsrummet och fotograferade av alla gäster. I julas skannade jag igenom detta porträttgalleri där de flesta idag är borta. Det inspirerade mig att fotografera av den nuvarande släkten. Hur ofta tar vi riktiga porträtt idag?

Hasselblad 500C och Kodak Vericolor sommaren 1980.

Jag började fotografera sommaren 1988. Den sommaren bodde jag över hos min farmor och farfar och tog några få bilder. Det är nästan de enda egna bilderna jag har farfar eftersom han dog i december 1988.

Kriget kom till Öfre Östermalm

Fotoskribenten Göran Segeholm skrev nyligen en text om att vi borde, och oftast kan, lägga mer tid på vårt fotograferande. Den texten ska du läsa!

Just nu lägger jag ner rätt mycket tid på ta egna bilder. Jag ägnar också mitt fotograferade en hel del tankemöda. Det senare har jag svårare för. Jag blir lätt trött och yr när jag försöker reflektera över mitt fotograferande. Men ibland klarnar det.

Idag sträckte sig hjärnaktiviteten till att reagera när det kom en trafikvarning på Radio Stockholm. "Militärövning under dagen på Östermalmsgatan, mellan Sturegatan och Skeppargatan". Jag såg direkt  dramatiska och roliga bilder i min inre syn. Det fick bli snabbmatslunch på Östermalm.

I mitten av bilden ovan ser du en fotograf från SVT:s ABC. Det visades några korta klipp från övningen i kvällens sändning.

Jag åkte till tunnelbanan Stadion och gick mor Östermalmsgatan. Lång bort fick jag se något grönt i en korsning och anade att det var militären. Redan på tunnelbanan hade jag osäkrat mina kameror (en Canon EOS 5D Mark III med 24-105/4L och en EOS-1D X med 70-200/2,8L IS II). När jag möte soldaterna var jag redo att ge moteld med 12 pangbilder i sekunden.

Skämt å sidan, som svensk är det svårt att bli rädd för soldater som uppträder i stadsmiljö. Hur svartmålade de än är. Folks reaktioner förbyttes snabbt från förvåning till leende.

För den som ville gick det att ta tuffa actionbilder ...

... men jag såg mest kontrasterna mellan vanligt folk och militärerna. Stundtals komiska kontraster.

Jag hann plåta i en kvart innan soldaterna försvann in på Östra Real för att äta lunch.

Jag ska villigt erkänna att jag tyckte det var barnsligt kul att springa och jaga militärer med kameran. Sämre lunchpromenad kan man ha.

Redaktör'n testar Canon EOS 6D och Nikon D5200

Jag tänkte först skriva rubriken "Experimenterar med gatufoto och testar kameror", men ordet gatufoto skulle kanske begränsa läsekretsen. Fast i och för sig kommer det här mest handla om gatufoto. Hrmm.

Lördagen ägnade jag bland annat åt att gå runt i stan (Stockholm) med en Canon EOS 6D med 35/2 och en Nikon D5200 med en DX 35/1,8. Även om det är samma brännvidd på kamerorna har de kompletterat varandra bra eftersom D5200 har en mindre sensor som ger ett snävare utsnitt.

Nikon D5200, DX 35/1,8

Jag fann att det går rätt smidigt att använda två små relativt lätta och små spegelreflexkameror, om man nu vill ha dubbla hus. Istället för som vanligt ha en om nacken och en över axeln, så hade jag 6D runt nacken och D5200 i vänster hand. Då kunde jag blixtsnabbt växla kamera med höger hand.

Jag har haft med kamerorna under lite olika förhållanden (det är svårt att bara testa på kontorstid på redaktionen). Kamerorna har bland annat fått plåta action och vanliga familjebilder. Och nu testade jag gatufoto.

Det blev testning på flera plan, för jag lekte också med lite olika stilgrepp. Varför? Jo, för jag var på det humöret. Jag tror att det är bra att prova lite nya grepp ibland.

Här är den mest lekfulla. Inspirerad av färgpionjärer som William Eggleston och Saul Leiter.

Att jämföra sig med mästarna känns lite överkaxigt, men jag tror ni förstår.

På senare tid har jag plöjt igenom ett antal intervjuer med duktiga gatufotografer och det är tydligt att man inte ska visa för mycket bilder. Det är inte bara gatufotografer som säger det är en spridd uppfattning.

Samtidigt tycker jag att det är trevligt att kunna föra en dialog genom fotobloggar. Nyligen skrev den karlskronitiske gatufotografen Joakim KE Johansson om hur svårt det är för honom att ta bra bilder i Stockholm. För mig som just plåtar i Stockholm blir det extra intressant. Precis som Joakim tycker att det är enklast att få bra bilder på sin hemort Karlskrona, så tycker jag att det enklast att få till bra bilder i min hemort Stockholm. Vad kan det bero på? Vad tro du?

Jag har gjort två resor till andra storstäder för att ta gatufoton, till Aten och Berlin. Även om jag var ki Aten i januari så såg jag mest turister. Få bilder därifrån känns äkta. Det hade behövts mer tid och arbete för att lära känna stan och få bättre bilder.

Som turistgatufotograf blir det lätt mycket bilder av folk som går fram och tillbaka och ser lite kul ut. Kul glasögon hade det paret ovan i alla fall. Och oj vad hon gapar nedan:

Och så lite juxtaposition, såklart:

Jag tror att det är farligt att begränsa sig för mycket vid fotograferingen. Det viktiga är att koncentrera sig på  vad man vill, inte på vad man ska låta bli att göra. Med rätt fokus blir det fler bra bilder, om den sedan blir lite skräpbilder på vägen gör ju inget. Ibland måste man hålla igång fotograferandet för att vara redo när de rätt ögonblicken dyker upp.

Det här tyckte jag var ett sött och talande ögonblick:

Jag söker innehåll i mina bilder, men ibland fastnar jag för formen:

Och ibland blir det lite flummigt.

Det går bara inte att låta bli vissa lustiga bilder:

Nå, vad är då slutsatsen i det här blogginlägget? Kanske att det går en del lustiga bilder på varje som känns äkta och talande? Åtminstone om man är trigger happy som jag. Och givetvis kan även lustiga bilder vara bra ibland.

Slutsatsen om kamerorna får du läsa i Fotosidan Magasin nr 2/2013 ;)

Kameran SKA vara skjutklar - del 2

Igår propagerade jag i ett bloginlägg för att en gatufotograf måste vara skjutklar för att inte missa bra bilder. Familjelivet igår medgav inte att jag fixade klart alla bilder jag tog, så här kommer några till:

Idag blir det tyvärr inget gatufotografering. Istället blir det vab och produktfotografering.

Kameran SKA vara skjutklar

Jag har alltid en kamera eller två i ryggsäcken på väg till och från jobbet. Som regel en privat och en testkamera.

Men, att bara ha kameran i väskan är nästan lika ineffektivt som att ha kameran hemma. Det blir nästan aldrig några bilder om jag inte bestämt mig för att ta upp en kamera och ha den skjutklar.

Håller man på med gatufoto är det egentligen en självklarhet. "Ögonblicket kommer som en snigel – men försvinner som en blixt", myntade en pressfotograf för många år sedan. Oftast kommer ögonblicken snabbare än så.

Visst finns det situationer där man hinner ta en kameran ut en väska. Som när man stöter på ett pågående evenemang eller överraskas av ett häftigt snöfall. Men oftast innebär väskförvaringen också att ens uppmärksamhet sjunker.

Ta fram kameran, ta av objektivlock och sätt på motljusskyddet. Ställ in kameran och behåll den påslagen.

Idag var jag inne i stan med sonen för att besöka en optiker. I de situationerna är det lätt hänt att kameran förblir i väskan. Jag har funderat på att skaffa en mindre kamera som Sony Nex-6 för att ha när jag reser eller är runt med familjen. Med små objektiv med fast brännvidd så behövs inte det.

Det krävdes rätt väska för att familjefotograferingen att fungera. En Billingham Hadley Pro har visat sig helt perfekt för mig. Den rymmer kamera, extra objektiv, dator, ipad och hörlurar utan blir för tung och klumpig. Det ska dock sägas att det inte går att vara lika effektiv gatufotograf som vanligt när man går i stan med barn, men hellre några färre bilder än vanligt än inga alls.

Alla bilderna i inlägget är tagna under dagens korta tur med sonen till stan.