Fina fynd på Fotosidan

Vem älskar inte att göra ett riktigt fynd? Ett rejält kap. Jag har under åren gjort många bra affärer tack vare Fotosidans annonsmarknad. I lördags var det dags igen.

När jag lägga mig i fredags tog jag snabbt upp min lilla dator och kollade av Fotosidan. En annons i högerspalten fångade mitt intresse.

Mitt gamla stativ från 1990 i mitten. Överst Davids kolfiberenben och underst mitt nya fynd.

Under ett tid har jag funderat över vilket enbensstativ jag ska köpa. Jag har slitit ut mitt gamla som jag fick när jag fyllde 15 år 1990. Benlåsen trilskas och benen fastnar när jag ska fälla ut dem. Tanken var att köpa ett nytt och ha det gamla i reserv efter att pappa renoverat det.

Gitzo har kvar reservdelar till många äldre stativ och för ett tag sedan renoverade min pappa ett kraftigt Gitzostativ från 1960-talet som jag köpte för en femhundring via en annons på Fotosidan. Stativet har använts flitigt på Kamera & Bild vid testfotograferingar i studion. Det står kvar där än och jag får väl pinna upp Drottninggatan och hämta det snart.

Valet av nytt stativ har främst stått mellan Manfrotto och Gitzo och mellan aluminium eller kolfiber. Jag har även kollat in andra märken på nätet men inte hittat någon butik där de finns att klämma på. Gitzo använder skruvlås vilket gör att man måste dra åt låsen med händerna. Det funkar sådär när det är kallt och man tvingas ta av sig vantarna. Kolfiberstativen har fått ett bättre lås som är lättare att hantera med vantar. En annan nackdel är att man måste dra ut benen. Fördelen med Gitzo är att de alltid funkar och inger stort förtroende med sin höga kvalitetskänsla.

Manfrotto är billigare i pris och känsla. En fördel med dem är man bara vrider på låset så ramlar benen ner. De fungerar bra med vantar. Nackdelen är att låsmekanismen måste skruvas åt då och då. När jag stod i en fotopool under det kungliga bröllopet förra året svor Sydsvenskans videofotograf högljutt när han inte kunde få sitt enbensstativ att låsa benen. Och något verktyg hade han inte med sig.

Jag har inte provat kolfiber så mycket. Nyligen hittade jag David Elmfeldts Gitzo kolfiber-enben (G1568) under soffan på redaktionen. Jag tog med det till isracing på en fryst sjö och kunde konstatera att det var betydligt mer behagligt att hålla i stativet med händerna än jag är van vid i kyla. Det tunna stativet kändes lite bräckligt, med det håller antagligen även om jag sett folk som brutit sina kolfiber enben.

Valet avgjordes i samma sekund som jag såg annonsen i på Fotosidan. Ett Gitzo G1564 mk II i nyskick för 300 kronor. Jag åkte hem till säljaren i Johanneshov som "tvingats" sälja av lite prylar efter att ha blivit sambo. Stativet var verkligen i superskick och kändes riktigt rejält.

När jag jämför det med Davids stativ noterar jag att det är lite länge ihopfällt och lite kortare utfällt. Kolfibervarianten är lite effektivare byggd, men känns klenare och är bra mycket dyrare än 300 kr. Viktskillnaden är 390 gram och jag vet inte om det gör så stor skillnad. På ett trebensstativ blir viktskillnaden större och då förstår jag verkligen att folk lägger upp de extra slantarna.

- - -

Den här bilden tog jag på min födelsedag den 7 juni 1990 då jag fick enbensstativet i present. Det var skolavslutning samma dag och stativet användes när jag fotograferade med mitt 135/2,5. Den här bilden på kontraktsprosten i Dalby tog däremot med 28/2,8.

Kärlek vid första ögonkastet

Min nya kärlek är italienska, har tre ben och är siamesisk tvilling på deltid.

Det är underbart när utvecklingen går framåt. Jag har hittills kört på med samma gamla Manfrotto 004 och 005 belysningsstativ som jag fick när jag började jobba som fotograf 1994. 

Efter gårdagens insikt kollade jag vad Scandinavian Photo hade på lager och fann att de hade två exemplar av Manfrottos 1051BAC. Det verkar vara en modern version av 052 som jag tidigare använt som bakgrundshållare.

Till vänster är dagens inköp. Två Manfrotto 1051BAC, två 175-klämmor för att hålla uppe lastolitereflektorer och ett Manfrotto Nano som är extra kompakt. Till höger mitt gamla Manfrotto 005B med Titelite-paraplyhållare och blixtsko från Hama.

Det fina med den nya versionen  är att de har en platt design som gör dem stapelbara. Det går till och med att festa ihop stativen till en smidig enhet. Jag förstod inte direkt hur snillrik mekanismen var, men till slut hittade jag låsknappen som du kan se i Davids film.

Sen är längden ihopfälld bara 67 centimeter jämfört med nästan 115 centimeter med 004/005-stativen inklusive paraplyhållare.

Stativen går att fästa ihop till en enhet.
Den röda loggan fungerar som frigöringsmekanism.

Jag köpte också ett ännu mindre blixtstativ - ett Manfrotto Nano som jag kan trycka ner i en fotoryggsäck eller i min rullväska.

För många frilansare är porträtt deras "bread and butter". Porträtt är det vanligaste uppdraget, så även för mig. Jag tycker det är meningslöst att köra runt i innerstan och därför har jag längre sagt att jag inte ska ha mer prylar med mig än jag smidigt kan ta med på tunnelbana och buss.

Jag ska också satsa på någon smidig softbox och radiosändare. Canon ljusstyrda system funkar tyvärr dåligt utomhus. Jag har funderat på att skaffa Elinchrom Ranger Quadra som är relativt smidiga blixtar.

Efter en del funderande har jag bestämt mig för att tills vidare köra på mina canonblixtar. Jag saknar egentligen bara en större softbox och jag kan placera två blixtar i en för att få extra styrka. I så fall ligger Pocketwizards nya TTL-sändare bra till. Då kan jag också komplettera med en Profoto Acute B2  med inbyggd radiostyrning om det behövs mer kraft. Men den kostar en slant...