Att hälsa eller inte hälsa

Workshoprummet i vandrarhemmet, Landsort 21.11.2010. Foto: Håkan Eklund.
(Magnus Lindbom till vänster, Patrik Larsson till höger)

För skärgård och fastlandsglesbygd är den korta säsongen ett av turistföretagarnas många problem. Och där kommer natur- , frilufts- och fotointresserade in som en attraktiv kundgrupp. Som när Creative Adventures höll sitt workshop på Landsort senaste veckoslut, med vandrarhemmet som högkvarter.  Det var inte precis någon trängsel på ön, i regnet och halvmörkert! Ändå trivdes vi hur bra som helst och fick ut det vi ville av besöket. För oss som tillhör denna kategori är ju höst, vinter och vår lika värdefulla och intressanta som sommaren.

Trots att många konservativa skärgårdsbor inte alltid gillar natur- och friluftsintresserade "stadsbor" ute på sina öar ... så är nog företagare som säljer logi, transport och annan service nöjda. Det finns ju inte mera flexibla och tacksamma kunder än sådana som är vana att vara ute i ur och skur, som kan klä sig för väder som väder, eller för vilka temperaturer som helst. Det är en kategori som sällan klagar.  

Men visst reagerar man en aning när man möter en öbo på en enslig väg/bygata - och märker att man verkligen behandlas som luft. Att de inte ens tittar på en och möter en blick för en kort hälsning. Det hände på Landsort (eller Öja, som ön egentligen heter) vid ett antal tillfällen, och det hände ute på finska Utö för några veckor sen.  Är det verkligen så tungt att hälsa på en medmänniska? En tillfällig besökare?

Jag är själv uppvuxen i glesbygden, i en typisk bondby i Österbotten, och min mor präntad noga i oss barn att alltid hälsa på dem vi mötte på vägen. Oberoende om vi kände personerna eller inte. Hon sade: "Det kostar ingenting att hälsa" och "Det är bättre att hälsa en gång för mycket än en gång för lite". Det har jag tagit med mig genom livet.

En gång  har jag faktiskt mött detta med att inte besvara en hälsning som en chokerade upplevelse. Jag flyttade från Österbotten till Fijiöarna för ett 5-års projektjobb, därifrån flyttade vi som familj tillbaka till Åbo (min frus hemstad) och Finland. Vi bodde nära ett naturskyddsområde/rekreationsområde där jag gjorde långa vandringar varje kväll. Och min vana trogen från vänliga Fiji tog jag alltid ögonkonakt och hälsade (på finska), men nej - inte en jävel besvarade min hälsning! Förutom hundägare, de var vana att prata med främlingar. Oftast fick jag inte ens ögonkontakt, om jag fick - såg jag från uttrycket "varför skall jag hälsa på dig som jag inte känner".

Jag tänkte att jag ger inte upp, i tre år höll jag ut - sen sket jag i det när jag insåg att det inte tillhörde normerna. Innan det hann jag skriva en kolumn om ämnet som jag kallade "Stenansikten", som ledde till att jag hamnade med i ett teveprogram , för att förklara mig ... men det är en annan historia.

2010-11-25 14:18   canic

Det är bara rädda människor som inte vågar hälsa...

Håll ut och fortsätt hälsa Håkan, vi är fler som gör likadant.

/nic

2010-11-25 16:50   Margareta Cortés

Som barn bodde jag i en liten by uppe i Ångermanland, alla hälsade på alla där och jag minns att vi barn neg och sa Goddag till ALLA vi mötte. Minns också hur jag och min kamrat reflekterade en gång då vi hälsat på en okänd "tant". Sa -Tänk om vi bodde i Stockholm, då skulle vi få niga hela tiden.
Klart vi hade varit inne i Solefteå utan att niga och hälsa på alla vi mötte där, men den jämförelsen slog oss aldrig.
Bor nu ganska nära Stockholm, hälsar inte på alla om jag åker in till stan, men här ute i vårt område där hälsar nog de flesta på varandra, även de vi möter utan hund.
Det tycker jag är trevligt.

2010-11-25 17:24   Arne Bivrin

Om man är lite "Wild and crazy" och vågar bryta sin mentala isolering, kommer man finna att, genom att hälsa - om än ett enkelt "Hej" - påverkar det sinnet mycket positivt. Det omvända gäller också.

En mycket god idé jag hörde för länge sedan, var att alltid tilltala den första människa man möter när man reser till en ny plats.

2010-11-25 20:33   RHelena

Det där med kolumnen och dess följder väcker ju nyfikenheten; det måste du berätta om! Kanske i ett annat blogginlägg? Det är förresten trevligt att befinna sig på ställen där folk hälsar på en fast man är okänd, man känner sig klart välkommen.

2010-11-25 22:51   enanse

De gångerna jag har spenderat uppe i Jokkmokk, för fältarbete och sommarjobb på ett vandrarhem där, reflekterade jag över hur trevligt det kändes att alla hälsade på mig. Samtidigt är det skönt att smälta in i massan i Uppsala. :)
/Anna

2010-11-25 23:23   Pia-kristina

Tänk vad konstigt att människor inte hälsar och vilken klok mamma du har, jag håller med att bättre hälsa en gång för mycket. När jag och min man flyttade till hans barndomshem i det lilla fiskesamhälle där vi nu bor blev jag så glad och överraskad över att alla hälsade på mig och jag har fått så många nya kontakter. Jag tror också att det är rädda människor som inte vågar hälsa. Ge inte upp. Hade varit skoj att se det där teveprogrammet du var med i om "stenansikten".