EKÖN - NATUR OCH OBESVARADE FRÅGOR

***

Strålande väder och promenad på Ekön idag. Det blåste en del, men dom första riktiga vårtecknen i det vilda hittade jag, trevligt. Några bilder på lämningar jag funderat över kommer också, kan någon ge svar på mina frågor tar jag tacksamt emot!

*

På väg över till Ekön. Ingen grönska än, soligt men ingen riktig värme än

*

Först trodde jag det var en kabbleka, men....

*

.....därnere till vänster, men det var ju tussilago, kul! Tycket tussilagon blivit mindre vanlig, är det så?

*

Efter att gått upp över ön kommer jag upp mot norra udden med den gamla gården. På vägen passerar jag flera gamla husgrunder. Här före gården en tydlig stengrund till höger om vägen. Nånstans har jag läst att det funnits befästningsverk på ön. Hur gamla då - från vilket sekel? Är några av stenresterna rester av fornborg?

*

Innan jag kommer fram till gården passerar jag ett sankt område som ser grävt ut. Är det grävt? För vilket ändamål?

*

Här finns andra rester, från 1900-talet så klart.  Vad har det här varit, med dom två rattarna till vänster, och långa styraxlar ner till hjulen till höger? En ganska bastant järnkonstruktion, som för mig inte ser ut som en  lantbruksmaskin, men jag vet väldigt lite om lantbruk. Förslag tack!

*

(Resten) av en hjulet

*

Ekonomibyggnaden ser någorlunda gammal ut, gissningsvis från slutet av 1800-talet, någon som vet?

*

Gångjärnsbeslagen ser ungefär ut som på vår lada uppe i Korsheden

*

En rejäl stubbe från en nyfälld ek. Årsringarna syns, jag grovräknar och uppskattar drygt 200 år. Kanske någon som räknat?

*

Vad heter det, valmat tak tror jag?

*

Norra udden har som en park av ekar, perfekt miljö för vårlöken som just börjat att blomma. Bäst jag stod här och beundrade vårlöken kom en grävling vaggandes, bara ett tjugotal meter bort. Har jag knappt sett mitt på ljusa dagen, dom jag sett har varit framåt kvällningen.

*

Lite närmare på knä men oj vad besvärligt att komma upp

*

Så tillbaka igen....

*

***

UTLADAN PÅ FÄLTEN VID VÄSTERBY

***

Om man som jag kommer från Söderbärkehållet och tar in första stigen när fälten mellan Söderbärke och Västerby börjar kommer man, direkt efter att ha passerat dom korta skogsavsnitten, rakt på den här gamla utladan. Jag kallar den utlada eftersom det inte ligger någon annan bebyggelse strax intill. Den är för liten för att vara hölada, men säkert har där funnits hässjevirke och annat som man inte behöver dagligdags. Den har det närmaste  gett upp helt men taket är fortfarande intakt, nästan i alla fall. Och taket har den där gamla sortens tegel, riktigt vackert. Det ser nästan ut som teglet på vår gamla lada men inte riktigt, det saknar den där sneda fyrkanten i mitten som vårt har. Det kallas hjärttegel har jag fått klart för mig via en kommentar på FB, tillverkat ute i Kvarnsnäs. Kanske kommer det här teglet också därifrån. Det mesta är helt,även om det finns lite moss- och lavpåväxt.

*

Så många gånger jag passerat den här ladan, den kittlar min fantasi och den får mig att sätta ord på sånt som rör sig inne i huvu´t. Det var det jag skrev om i förra bloggen, (här )

*

*

*

*

***

KOLTRASTKVÄLL, KORSHEDEN

***

Häruppe i Korsheden är snön inte helt borta och vårkänslan inte så påtaglig som nere i Östergötland. Men ljuset finns där, även när klockan går på sju, och koltrasten sjunger så det hörs vida över skogen och ängen. Få saker säger mig så mycket om den nordiska naturen och det nordiska sinnet som en marskväll med snörester och kyla i luften men med ljus över rymden och den vemodiga koltrastsången i ensliga marker. 

*

Förstora gärna!

*

***

TVÅ HÄNDER

***

Två händer har vi, dom allt flesta av oss i alla fall. Ibland tänker jag att jag skulle velat vara snickare, eller murare. Bagare eller kock hade också varit ok. Jag menar, jag skulle velat göra något som syns. Det där huset har jag byggt.  Eller åtminstone varit med om att bygga. Eller där har jag lagat mat till dom som kommit dit. Till dom som var hungriga, eller ville äta en bit mat medan dom pratade kärlek, eller affärer kanske. Jag har inte gjort något om syns, inte nu i alla fall. Det känns lite fattigt. Kanske har jag inte gjort nånting av värde, allting är annorlunda nu. Men det vet förstås inte murare eller snickare heller. Nu rivs Slussen, där så många jobbat i sitt anletes svett för att bygga upp den, Slussen. Och en del gamla hus är nu mest i vägen. 

*

Faktiskt har jag spelat ganska mkt piano, trots mina händer. Egentligen ska man ha långa, känsliga fingrar för att spela piano. Mina fingrar är korta och tjocka, trubbiga i alla fall. Men jag gillade att spela piano.  Nu duger dom inte så mkt till, men Beethovens långsamma pianosonater och andra satsen i Sjostak0vitj pianokonsert (jag tror det var den första av hans två pianokonserter) var roliga att spela. Säkert var det inte perfekt, men jag visste hur det skulle låta. Inne i huvet hörde jag mera hur det skulle låta, kanske inte hur det faktiskt lät. Och det var ju i alla fall jag som spelade. Nu fotar jag mest, det är inte så svårt, jag trycker bara på en knapp. Resten gör kameran och datorn. Jag vinner inga priser, men jag vet ju ändå precis hur det ska se ut och vad det är jag vill säga.......

*

*

***

DET ÄR VÄL DET VI VILL?

***

Riktiga konstnärer ska väl helst ha nå´n sorts programförklaring. Utan att vara riktig konstnär har jag ändå funderat på frågan. Enklast är nog att säga att jag fotar där jag går och står, jag delar min verklighet. I det begreppet, min verklighet, ligger också min inre värld, inte bara det jag ser. Dom där två hänger ihop. Vi må bo i samma stad, i samma land och på samma jordklot, ändå lever vi i olika världar. Ja, jag skulle säga i olika universa. Parallella måhända. Men våra föreställningar, värderingar och framförallt tankevärldar är olika. Vi använder samma ord men menar olika saker. Och fast vi är i samma stad, samma land och på samma jord vi ser helt olika saker, titta bara på bloggen.

*

Det är sant, vi delar en del också. Behov av kärlek och bekräftelse, känslor som glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Sånt pratar vi inte så mycket om, synd kan jag tycka, det styr våra liv. Det skulle jag gärna ha mer av i bloggen. Men vi finns där ändå. Inte så att varje enskild bild eller enskild blogtext säger så mycket, men bit för bit släpper vi ut små delar av oss själva. Och det är väl det vi vill? 

*

Tunnbindaregatan 8 i Norrköping. Visst är det en vacker port?

*

***