Khalad Photography Blog

Bilder, tankar och reflektioner jag gärna delar. Både lek och allvar och framförallt mer hjärta än förstånd

På låg höjd i (blåbärs)skogen

I lördags blev det ytterligare en tur till området runt Lillsjön för att ta lite makrobilder. Det passar bra just nu att inte gå så långt utan mer stå på knä eller ligga på marken och kräla eftersom jag har problem med ett ben. På väg dit passerar jag ett område där det var skogsbrand för några år sedan och nu finns där ett antal döda men fortfarande vackra tallar runt vilka björksly har funnit idealiska förhållanden. 

DSC01981.jpgDSC01981.jpg

Egentligen var det fortfarande blåbärsriset jag siktade på men det blev mest mossbilder. Svårt att inte fascineras av att naturen alltid är vacker, oavsett perspektiv, årstid, väder och mitt eget humör. Här kommer några stycken av mossbilderna

DSC01969.jpgDSC01992.jpg

 DSC01970.jpg

DSC01975.jpg

En blåbärsbild blev det ändå

DSC02007.jpgDSC01894.jpg

Liksom en bild på ett tallskott

 DSC02013.jpgDSC02013.jpg

 På väg hem med bilen gjorde jag ett extra stopp för att försöka fånga den lite dystra höststämningen som kom med att molnen drog in

DSC02025.jpgDSC02025.jpg

 Ha det gott!

 

 

 

 

 

Postat 2013-09-30 14:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

First Pictures From The Djungles of The Northern Star Planet!

 Earlier tonight something strange suddenly tuned in on my computer. After a while a computerised voice explained that the first transmission of pictures from the djungles of the outermost planet in the Northern Star Planet System would take Place. Just a couple of minutes later these pictures turned up on the screen 

DSC02015.jpgDSC02015.jpg

 DSC02020.jpg

DSC02020.jpgDSC02013.jpg

DSC02013.jpg

Gokväll!

 

Postat 2013-09-28 23:50 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Försöka, försöka och försöka igen kanske?

Egentligen är det fel rubrik - jag har knappt börjat försöka. Med makro alltså. Enstaka bilder, javisst, men aldrig med ngn som helst uthållighet. Igår gav jag mig ändå ut med makrot (Tamron 90/2,8), inspirad av Marianne Bengsson Rosanders  fantastiska bilder, Fire inte minst! Jag sitter för det mesta fast i avbildningsträsket trots att det egentligen är känsla jag vill jobba med. Här kommer lite exempel på både och från första egentliga försöket. Blåbärsriset har ju fantastiska färger just nu och först blir det återigen mest avbildning

 DSC01867.jpgDSC01835.jpg

DSC01847.jpg

DSC01837.jpgDSC01837.jpg

 Trots dom starka färgerna är det roligt att hitta ljus som förändrar färgskalan

DSC01858.jpgDSC01858.jpg

Så långt är det ju fortfarande avbildning även om naturen i sig själv bidrar med mkt känsla.

 Gräs finns ju överallt, lätt att börja med, men observera, det här är övningsbilder och jag är fullt medveten om att det inte är några bildmässiga fullträffar.

DSC01717.jpg

DSC01699.jpgDSC01717.jpg

 DSC01716.jpgDSC01716.jpg

 Ormbunkar finns också överallt och har just nu massor med jordnära färger, grönt, gult, brunt. Här har jag för känslans skull istället försökt att välja ljus så att det blir lite skirare, lite ömtåligare

 DSC01761.jpg

DSC01761.jpg

 Under en paus fick jag sällskap av en slända som slog sig ner på min stövel

DSC01710.jpgDSC01713.jpg

 Mossa av olika slag finns det gott om

 DSC01749.jpgDSC01908.jpg

 Oftast får man ju krypa ordentligt för att se vad som finns

DSC01908.jpg Som avslutning på makrobilderna en lite mindre avbildbingsinriktad blåbärsrisbild

DSC01894.jpgDSC02007.jpg

Och allra sist en bild från terrängen däruppe vid Lillskiren i Finspång där bilderna är tagna

DSC01725.jpgDSC01725.jpg

Trevlig tur och en fantastisk dag var det!

 

Postat 2013-09-27 11:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Så var det dags igen - bron i Söderbärke!

Jag har sagt det förut - vissa saker här i livet kan jag bara inte låta bli! Som det här med bron i Söderbärke. Den går liksom inte bara att åka förbi. När jag är i fritidshuset i Korsheden åker jag ofta in på morgonen (förmiddan?) för att köpa en tidning och då måste jag ju åka över den. Riktiga fotografer går ju upp i svinottan, det gör inte jag så ofta, inte denna morgon heller. Den här gången låg dock nattdimman kvar när jag kom, så det blev några bilder igen

DSC01035.jpgDSC01035.jpg

DSC01048.jpg

Dimman blåste nästan bort ibland men kom igen utifrån Norra Barken, då hade jag hunnit byta ställe lite så det blev en ren motljusbild innan jag gick tillbaka mot bilparkeringen utanför hembygdsgården

DSC01051.jpgDSC01051.jpg

Och då, när dimman verkligen hade lättat, blev det en Söderbärkeshöstidyllbild innan jag köpte min tidning

 DSC01049.jpg

 Hösten kryper ju närmare på riktigt och första frostnatten föregick den här morgonen.

 

Postat 2013-09-25 17:16 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ladan i Korsheden

Vissa byggnader har något alldeles speciellt. Eller kanske riktigare uttryckt, jag känner att vissa byggnader talar till mig, dom vill säga något och dom har något att berätta för den som lyssnar och den som ser. Inte behöver dom vara så märkvärdiga heller. Ett bra exempel är den gamla ladan som står längst ner på ängen utanför fritidshuset. Den stod där när svärfar köpte tomten 1965 och såg ut som den då redan stått där i 50, kanske 100 år. Men ändå inte så gammal att den har något kulturhistoriskt intresse

DSC01067.jpgDSC01067.jpg

Egentligen VET jag inget om den, inte ens vad den använts till. Den är knappt underhållen sen 1965, inte målad (det skulle förstöra det mesta av känslan), inte tjärad (det kanske den har varit?), men trasiga tegelpannor har vi bytt, vi har rätat upp den med domkraft och stöttat under lite bättre, vi har bytt innergolvet av rundtimmer till ett nytt rundtimmersgolv men lagt grova plank ovanpå för att kunna utnyttja ladan bättre.

När jag står framför dörren en sommardag kan jag på säkert en meters avstånd känna lukten från träet

DSC01086.jpgDSC01086.jpg

Just den gaveln som vätter mot söder är vackrast. Träet i dörren är nästan svart, ändå är jag osäker på om den varit tjärad eller om det bara är kådan som solvärmen under årens lopp fått att tränga ut och färga träet. Men lukten av  varmt trä med svag tjärdoft (eller är det kåda) är tydlig. Jag gissar att virket här är det ursprungliga.

DSC01077.jpg

 Går jag närmare ser jag hur de mjukare delarna av träet eroderat bort så det ser ådrigt ut. Spåren efter användning är också tydliga, särskilt tydligt syns ju det cirkelformiga  nötningsmönstret av järnregeln. Det nya hänglåset av mässing har förstås jag satt dit.

DSC01077.jpg

Järnregeln ja. Alla beslag är gamla, säkert handsmidda:

DSC01073.jpgDSC01078.jpg

 Så här nära är det lätt att se träets ådring, liksom att järnbeslagen rostar, mest genom gropfrätning. Ändå ser det ut att dröja länge än innan de rostat sönder, dom verkar inte ens ha avverkat halva livslängden.

 Gaveln mittemot, alltså mot norr, är också vacker, men ser helt annorlunda ut:

DSC01079.jpgDSC01079.jpg

Här verkar det vara mycket nyare plank, och trots att det vetter mot norr har det vitnat, hela gaveln är vackert vitgrå.

Just nu står en av våra gamla damcyklar lutade mot ytterväggen

DSC01095.jpgDSC01095.jpg

Den är också lite rolig. Yngsta dottern - som nu närmar sig 40 och med två egna tjejer - målade den en sommardag för kanske 25 år sen i vackert rosa och dekorerade  med blad och blommor i Servalac.  Står sig ju också!

Till sist har den - ladan alltså - ett fint tegeltak. Eftersom det funnits ett lokalt tegelbruk inte så långt bort tror vi teglet är därifrån, vi ska just börja leta efter fler kupor för att byta ut några som spruckit.

DSC01083.jpg

Är det någon som har köper jag gärna!

Och vad säger den då till mig, den gamla ladan? Den viskar till mig om en tid för inte så länge sen då det fanns tid att välja virke som höll, tid för att själv med familjens  och grannars hjälp kunna  resa husen man behövde, då man kände smeden som gjorde beslagen liksom tegelbruket som slog teglet. Den viskar också nå´t om att vi gamlingar kan vara vackrare än dom unga och att slitage och nötning berättar om livet, det verkliga livet, livet som har levts. Och det gör oss ännu vackrare, fastän kurvorna changerat lite grand och hyn inte är lika slät som förr.   

Det bästa med den har jag såklart sparat till sist. Vet ni vad det är? Inte? Det är ju att sitta på tröskeln en sommardag med en kopp kaffe, kisa mot solen, lukta på träet, och titta på ängens alla blommor, lyssna på vinden och svalorna. Det är också livet, det verkliga livet!

 

 

 

 

 

 

Postat 2013-09-24 23:05 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa