DEN GÅTFULLA VÄGEN

***

Egentligen är den här bloggen bara för finspångare. Men som jag sagt förut, en sammanhängande historia med flera bilder blir inte bra direkt på FB, alltså skriver jag den här och delar. Och gåtfullheten är inget djuplodande, det handlar bara om vart vägen egentligen gick och varför den ser ut som den gör. Första bilden har jag fö redan haft direkt på FB och där ställt några frågor och det har vid det här laget resulterat i 40 kommentarer, uppfattningarna är många. 

*

För ett par dagar sen gick jag en vända på den gamla vägen som ligger på andra sidan Norrköpingsvägen sett från Stjärnviks slott. Norrköpingsvägen är ju hårt trafikerad och det finns ingen naturlig P-plats så så man måste bestämma sig i förväg hur man ska göra, bara som förklaring att det sällan blir av att gå just den vägen. Såvitt jag vet tillhör markerna runt just Stjärnviks slott.

*

Nästan direkt man går in på vägen kommer en klassiskt röd lada

*

Här har jag precis gått över stenbron och vänt mig tillbaka - ni ser toppen av ladan på krönet därborta. Precis till höger utanför bild är stengrunden från tegelbruket

*

Efter några krokar på vägen kommer den långa rakan. Runt omkring jordbruk och skogsdungar

*

*

*

En del av den långa rakan, här ser man tydligt att vägen är kantad av riktiga stenblock. Det är egentligen min huvudfråga, varför har man gjort det så här ute på landsbygden? På FB-sidan är ett förslag att det är att förstärka vägen. Ändå ser omgivande landskap kuperat  och inte särskilt fuktigt ut. Och att förstärka en sträcka på säkert uppåt en halv kilometer, kanske mer, kan inte vara billigt, särskilt som vägen slutar i ingenstans nån kilometer bort. 

*

När jag tittar noggrannare efter ser jag att kantskoningen bitvis är dubbel, det blir som en helt stenlagd vattenavrinning vid vägkanten.

*

På sidan ligger bitvis något som ser ut som plast fastsatt , vilket det knappast kan vara, mellan stenarna och marken

*

Längre fram utefter rakan kommer ett par grindstolpar, också i sten, och där går det in en avtagsväg till höger, också kantsatt med sten de första tiotals metrarna. Någon har sagt mig att här inne har bara en lada stått. Ingen dålig lagårdsväg i så fall.....

*

Småaspar i skogsbrynet därborta

*

*

*

*

På väg tillbaka och vid ladan igen

*

Därborta på andra sidan Norrköpingsvägen skymtar några av byggnaderna som hör till slottet

*

Nästan tillbaka vid utgångspunkten ser jag nuvarande kyrka, Risinge, med fin silhuett mot kvällshimlen

*

***

TIDEN - VOLRAT THAM

***

Det finns gott om historier hur studentlivet är, bara att sjunga igenom Gluntarna tex. Själv minns jag bara fyra års envist slit med kompendier, böcker och laborationer - kväll efter kväll, helg efter helg.  I fanns då i 50 mil bort i Falun och vi träffades en gång eller två under terminerna. Jag läste i Göteborg, dom två första åren hyrde jag rum - Landsvägsgatan, Tunnlandsgatan, Skäpplandsgatan och Kapplandsgatan. Dom sista två åren hade jag studentrum på Volrat Tham, det som sen blev hotell Panorama. Det kändes som en stor lyx att inte behöva låna andras badrum eller andras kök. Här på Volrath Tham fanns i min korridor fem rum/personer som delade på ett kök och två badrum.

*

Bilden är från 1963 eller 1964 och tagen i december. Björn, här på mitt rum, är en av studiekamraterna på teknisk fysik och som också bodde på Volrat Tham. Han blev så småningom professor i partikelfysik och var på Cern i flera omgångar, själv sökte jag mig till industrin. Så nära det kommer när jag skriver men så länge sen det är. En gång, när jag var på tj-resa i Geneve, hälsade jag på honom. En enda gång sen vi blev färdiga med studierna. Sen dess har det gått ett liv, eller två egentligen. Konstigt.

*

*

***

DRAKDÖDAREN

***

Vi hade tappat orienteringen där i skogen med dom stora granarna. I stället för att komma tillbaka upp på skogsstigen, kom vi allt längre in bland dom mörka höga granarna. Det hade börjat skymma. Mossan var djup och tät och stenblockens ytor var helt mossklädda, hade vi inte vetat att det var stenblock hade det kunnat vara trollhundar med mörkgrön mjuk päls eller slumrande nedkylda stäppvargar från före istiden. Allt var tyst, bara vattnets droppande från grenarna kunde höras. 

*

Plötsligt genomfors hela skogen av ett dovt knakande som snabbt övergick till ett våldsamt brak kanske tjugo meter framför oss. Och långsamt reser sig en väldig gestalt därframme, liksom tornar upp sig alldeles framför våra ögon. Med lyftat svärd står han där, den väldige, dolken och nycklarna har han vid bältet. Vi förstår, den urgamla drakdödaren från forntidssagorna har rest sig efter  sin tiofaldiga tusenårsslummer, och nu ser han rakt på oss.......

* 

*

***

FAVORITEN

***

Vi har en ganska "lätt" inredning hemma, långt från alla hemma-hos reportage. Men visst finns det en favoritfåtölj, en gammal Dux, övertagen från I:s föräldrar. Den står där i vardagsrummets ljusaste hörna där läsljuset för det mesta är gott. Jag tror vi fick den -86, och vi klädde inte om den förrän 2009. Det bästa med den är att den är bekväm att sitta i, och man sjunker inte ner i den som man gör i många fåtöljer. Därför är den också fortfarande hyfsat lätt att komma upp ur. Tro den köptes på 60-talet, kvalitet är nog inte så dumt ändå. I morgon ska jag fö in till Norrköping för att med laser ta bort en del reststarr i höger öga, hoppas det funkar bra.

*

*

***

75 ÅR

***

Idag är det 75 år sedan nazisternas förintelseläger Auschwitz Birkenau i Polen befriades. Bara namnet, förintelseläger. SvD hade ett antal korta utdrag ur fd Auschwitzfångars berättelser i går och vissa rader är svåra att befria sig från även så här dagen efter. Och bilder har jag som suttit kvar mkt mkt längre. Jag var fem år 1945 så jag har inga egna minnen från tidningarna då men när jag var 12-13 började jag låna mkt böcker på biblioteket. Särskilt kommer jag ihåg några volymer om andra världskriget jag bar hem gång på gång och gick igenom, bildmaterialet inte minst. Bilderna var mer ocensurerade än jag sett i modernare rapporter och det är bilderna från gaskamrarna och deras offer som jag fortfarande har på näthinnan varje gång jag hör talas om nazismen, ibland annars också för den delen! Fullständigt vedervärdigt och fullständigt obegripligt!

*

*

***