KORSHEDEN IGEN - SNÖ OCH BUKETTAPEL

***
Trots vädret bestämde jag mig för att åka upp till Korsheden i eftermiddag, nästan två månader sen sist. Det hade varit stora problem på vägarna här uppe i morse, typ tre decimeter snö, kanske mer.  Nu på eftermiddagen var det inga problem, regn och plusgrader hade gjort vägarna i stort rena från snö. Vägkanterna pryddes ändå av imponerande drivor. Ner till huset var det förstås oplogat, men två decimeter blötsnö är inget problem med fyrhjulsdrift och vinterdäck. Väl framme pulsade jag ner till ladan i blötsnön och hämtade snöskyffeln och sen skottade jag en skyffelbredd till huset. Hade tänkt mig få lite av de sista lövträden häruppe, nu får jag se i morgon om något är kvar. Efter skottningen blev det bara ett par bilder på bukettaplarna innan jag gick in och fixade kaffe. 

*

*

*

***

40 NYANSER AV GRÖNGULT

***

Har svårt att släppa höstfärgerna och löven just nu. Förvånansvärt många träd har mycket av löven kvar. Detta är från dagens promenad i Risinge. 40 nyanser av grönt-gult.

*

*

***

EK

***

 Eken ja, den känner nog de allra flesta igen. Hårt, starkt och historiskt ett mkt värdefullt träslag. Under många sekel tillhörde alla ekar kronan. Äldsta eken i Sverige, Rumskullaeken är ca 1000 år och omkretsen är 14 m. Det dröjer innan de stor ekarna börjar grönska på våren och dom är gröna längre än många andra träd på hösten. Bilden här tog jag i tisdags borta vid Ekbacken straxt bortom S:ta Maria.

*

*

***

SAOB OCH SPRÅKET

***

Efter 140 år är den alltså klar, Svenska Akademins ordbok, SAOB. Rejält arbete får man säga. Projektets startades 1883. Nu inleds första revideringen, det har ju hänt en del med språket på 140 år.  Revideringen kommer gå snabbare eftersom allt nu är datoriserat. 

*

Nu räcker det inte med ord för att kunna språket, meningar måste byggas, olika satsformer användas och mycket, mycket mera. Lite måste man också tänka på vilka man talar till. Så skrev tex Jean Paul Sartre 

Personer som lever i samma tidsålder och i samma kollektiv, som har haft samma erfarenheter och undvikit eller ställts inför samma frågor, har samma smak i munnen. De är invecklade i varandra på samma sätt och seglar med samma lik i lasten. Det är därför man inte behöver skriva så mycket. Det finns nyckelord.

Beskriver jag den tyska ockupationen för en amerikansk publik måste jag göra många analyser och vidta en mängd försiktighetsåtgärder. Jag måste ödsla tjugo sidor på att ta kål på myter och fördomar hos de förhandsinställda. Sedan måste jag för varje steg bestämma min position, söka i Förenta Staternas historia efter bilder och symboler som gör vår historia mer begriplig, och hela tiden hålla i minnet skillnaden mellan vår gammelmanspessimism och deras barnsliga optimism. Men skriver jag om samma sak för fransmännen, är vi bland oss själva. Det räcker till exempel med de här orden: "en konsert av en tysk militärorkester i parkpaviljongen", och allt finns där: den beska våren, landsortsparken, de mässingblåsande männen med sina renrakad huvuden, de blinda och döva förbipasserande som skyndar på stegen, de två eller tre surmulna åhörarna under träden........

Till och med inom det vetenskapliga området får man tänka sig för, inte bara om man vill skriva några vetenskapliga rader, utan också när man läser om vad vetenskapen kommit fram till. Så har vetenskapsfilosofen Karl Popper gång på gång poängterat att en observation aldrig är förutsättningslös, det finns alltid ett perspektiv och en uppgift eller ett problem; och en observation är alltid en observation av något. Som Bengt Molander skriver är uppmaningen "gå ut och observera" absurd om den inte kompletteras. Vad skall observeras? Hur? Vad vill du veta?

*

*

***

TACKSAM FÖR ALL HJÄLP

***

Alzheimer går bara åt ett håll men förloppet är ändå ojämnt. Under dom senaste månaderna har försämringen för I gått snabbt, särskilt gäller det dom fysiska förmågorna. Att gå mellan rummen fungerar inte längre, det är rullstolen som gäller, alltid. Att gå nerför entrétrapporna är nu otänkbart och därför blir det heller inga bilturer tillsammans längre. När benen inte bär går det heller inte att stå, utom typ 10 sekunder åt gången. Det gör att enkla saker som att ta på kläder och byta skydd kräver två personer. Utan den utökade hemtjänsten hade det helt enkelt inte gått. Jag är djupt tacksam för hemtjänsten, den fungerar fortfarande alldeles utmärkt. Dom kommer tre ggr om dagen, morgon, middag och kväll, alltid två personer. Tre dagar i veckan får hon dusch, det gör dom oftast vid middagsbesöket. På ti och to får hon ett extra besök på eftermiddagen, social samvaro. Någon annan än jag som talar med eller läser för henne. Bilderna är från dagens sociala besök. Det är Yazan från Syrien som bläddrar i en av familjefotoböckerna. Han är mjuk och inkännande, det gör I trygg. I känner ju igen det hon ser och kommenterar ibland. Fortfarande är I på dagverksamhet två förmiddagar i veckan. Tidigare har vi själva tagit oss nerför trappen och in i bilen så jag har kört henne. Det fungerar inte nu utan det är färdtjänsten som kör och dom måste också vara två för att kunna lyfta ner rullstolen med I kvar i den, och jag är lika tacksam för färdtjänsten. Men visst är det ovanligt att känna hur mkt hjälp vi behöver i vardagslivet. Långt borta är allt prestationsjakt som mitt i livet var så viktig, oavsett det gällde jobbet eller att spela badminton några kvällar i veckan och ha ett familjeliv. Jag ser att I själv är tystare, somnar oftare och längre stunder i stolen och nog är ledsen ibland. Det kostar på för en utmattad hjärna att så mkt händer runt omkring.

*

*

*

***