VAD ÄR DET JAG SER? SIMMANDE KULTING?

***

Helt plötsligt ser jag något som kommer simmandes, alldeles under ytan. Klockan var halv nio i kväll och jag satt vid Spången. Jag vet att det finns bäver, det finns mink, det finns mård och det finns utter. Jag ser inte vad det är men tar en liten serie. Jag tycker att jag sett ett tryne, men också en större kropp. Precis när den/dom kommer lite närmare kommer en cyklist och den/dom viker av mot stranden och tar sig upp, tror jag. Jag tänker jag får kolla hemma på datorn vad jag sett.

*

Nog är det ett tryne?

*

Tydligare croppat

*

En bild till i snabbserien

*

Kroppen här ser för stor ut för att vara en liten kulting.är suggan med?

*

Här har kameran tappat fokus men det är en ganska stor kropp, titta på bogvågen

*

*

*

Synd att jag inte fick dom närmare, jag satt alldeles tyst och stilla på Spången......

***

ÖVERRASKNINGAR

***

I går eftermiddag åkte jag upp till Korsheden för att klippa gräset - det hinner bli ganska långt på tre veckor så här års. När jag kliver ur bilen nästan hajar jag till, det ser inte alls ut som det brukar, skogen bakom huset är fälld! Faktum är att vi haft en dialog med ägaren av skogen i kanske 10 år om att fälla, skogen är mogen och ägaren hade planerat fällning för sådär 10 år sen, det var bara det att det aldrig blev av. Eftersom den går tätt upp mot huset blir baksidan mörk. När I:s pappa byggde den ursprungliga sommarstugan (1965) var skogen inte alls så stor och tät, man kunde hitta ställen där man kunde sitta på baksidan och dricka morgonkaffet i solen.. Nu har den ursprungliga skogsägaren gått bort sen flera år och dottern äger skogen så vi hade väl i stort sett gett upp hoppet. Men så......

*

För att förstå skillnaden tar jag med en bild från i höstas som visar hur nära huset skogen gick bakom huset.Ni ser lilla röda huset med badrum och bastu till vänster.

*

Så här såg det nu ut när jag klev ur bilen i går eftermiddag

*

Och här är skogen...

*

Såklart blir det annorlunda när man tittar ut genom hallen, jämför gärna med gårdagsbilden

*

Och så mycket ljusare det blev i gamla vardagsrummet, numera matrum

*

Tyvärr fanns det flera överraskningar, om än inte lika roliga, vildsvinen har bökat upphanka stora ytor.....f

*

Så här ser det ut på lite håll idag

*

Såklart finns det för och nackdelar med allt.  Rent estetiskt var det nog vackrare med skogen som fond, det hade vi sen länge förstått. Ändå är vi nu glada att skogen till sist blev fälld, huset har varit ganska förmiddagsmörkt, nu är det ett helt annat ljus.

***

SKOGEN BAKOM HUSET

***

Ibland skymmer alla detaljer helheten. Det går inte att se skogen för alla träd. Men det lilla kan också bli det avgörande och ett leende kan vara viktigare än alla långsiktiga beslut. Det går inte att veta på förhand. Ofta går det inte att veta efteråt heller. Eller vet du om du valt rätt liv? Eller bättre, om du har gjort dom rätta valen i ditt liv? Nån ångerrätt finns ju inte, så det är väl dumt att fråga sig sånt. Men skogen bakom huset var borta idag, så mycket vet jag. 

*

*

***

TJÄRBLOMSTER OCH FÖRGÄTMIGEJ

***

Helt plötsligt är dom där igen, försommarängarna och blomsterbackarna. Det är hundkäx och smörblommor, utanför kyrkmuren har prästkragarna dykt upp och till sist har också asparna slagit ut med sina i början brungröna blad. Brännässlorna har redan handflatestora blad och växer i  meterhöga täta bestånd som inte längre duger till nässelsoppa.

*

Fortfarande drillar lärkorna för fullt  i skyn när vi går därute vid S:ta Maria, där solen och blommorna, fåglarna och sommarvinden gör promenaden och hjärtat  lätt och följsamt. Långsamt, långsamt, dag för dag och år efter år lär jag mig sakta att inte alltid prestera utan baravara, inte helt lätt efter drygt 40 år i industrin.....Och det är lugnare och vilsammare och ger tid för eftertanke och plats för själen. Själen som jag inte tror på, inte som en från kroppen separat entitet i alla fall, men som ändå finns där på något sätt, kopplad mera till hjärtat än till förståndet. Förståndet är nog bra att ha, på jobbet och så där, men i allt som är riktigt viktigt i livet, som i glädjen och kärleken, i friheten  och livlusten är det hjärtat och den inre rösten  jag lyssnar på, inte förståndet. I början var den så svag att jag knappt hörde den, det gör jag för det mesta idag. Och inte alltid är det ens en röst, allt oftare bara en bara en längtan som berättar vad hjärtat vill. Förståndet, mindet, är till största delen en produkt av skolorna, föräldrarna, jobbet och samhället, dvs allt runt omkring mig. Hjärtat är unpolluted, rent, bara mitt, och berättar för mig vad just jag behöver.

*

Två vardagsblommor valde hjärtat från promenaden, tjärblomstren och förgätmigej. Obetydliga och vanliga ger dom mig glädje varenda gång jag ser dom

Tjärblomster

*

Förgätmigej

*

***

NU VET JAG - LUDVIKA 1952

***

Insteget till fotograferingskonsten gjorde jag med pappas lådkamera i början av 50-talet, men jag har varit lite osäker på om det var 1951, -52 eller -53.  Nu vet jag att det i  alla fall inte var senare än 1952. Det slår mig att det är lätt att räkna ut när jag tittar på bilden på mamma och storasyster Sigbrit, tagen på Sigbrits konfirmationsdag. Sigbrit var född i okt 1937, alltså fyllde hon 14 hösten 1951 varför  konfirmationen  var våren 1952. Båda bilderna i princip ocroppade.

*

Tyvärr blev kameran aldrig sparad (inte har jag nå´n mobilbild på den heller). Minns jag rätt sa pappa att han köpt den till hans och mammas bröllopsresa 1936. Men en klassisk lådkamera som gav 8 bilder 6x9 på vanlig 120 rullfilm var det.  Fixfokus var det, möjligen två bländare (8 resp 11 kanske), fast slutartid och så B förstås 

*

Storasyster Sigbrit 14 och mamma 43 i trädgården på Carlavägen 31 på Sigbrits konfirmationsdag 1952. Typiskt lådkamera-perspektiv, taget i maghöjd!

*

Kompisen Paavo Silvenoinen framför garagen Carlavägen 31, sannolikt vintern 1952. Här måste jag stått på husets kökstrappa och tagit bilden

*

***