LUNDDALEN

***

Vi väljer våra promenadvägar efter vädret. Vackertvädersdagar och dagar med mycket ljus blir det oftast Risingebygden eller Ekön eftersom vi vill få ljuset och rymden. Gråmulna dagar eller dagar med regn blir det Lunddalen. Båda är vackra fast på olika sätt.

*

Från senaste promenaden i Lunddalen

*

***

IDAG.....

***

......gjorde vi  promenaden i Lunddalen på förmiddagen, innan det klarnat uppriktigt. Därför var ljuset också mjukt och fint.

*

*

***

DEN TYSTA SKOGEN

***

Nej, det är inte Rachel Carsons tyst vår jag har i tankarna, bara att skogen så här en gråmulen dag i december är så tyst. Inte en fågel, inte en vindil, inte ett knak. Ödesmättat? Inte alls, det känns som att gå i en egen liten värld. Mjukt mossgrön med våta brunsvarta trädstammar, dämpad och behaglig, utom räckhåll för ljud- och ljusreklam och adventsstakar. Här går jag dessutom på den mjuka och behagliga stigen ute i Lunddalen, vårt mest ursprungliga motionsspår, ni ser ett par lampor på första bilden

*

*

*

*

*

***

LUNDDALEN - SKYMNINGSSKOG

    ***

Med regnet hängande i luften och klockan över två på eftermiddagen var fotoljuset i skogen nästan över. Men visst blev det bilder, också med 99:an, på vilken jag satt Zeiss- 135:an. ISO för det mesta mellan 1600 och 6400 även om det räckte med 640 och 800 i gläntorna. Särskilt roligt med lärkträden, har inte tänkt på att det är ganska gott om dom därute.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

LUNDDALEN OCH EUROPA

***

Lunddalen och motionsspåret  därute är en fröjd att vara i, även om vi nu promenerar i lugn takt i stället för att jaga pers , så som jag tidigare gjorde. Det ligger fridfullt bland  tallmo och annat och syrehalten känns högre än inne i centrum (Finspång ni vet.....) och stigen är sån där mjuk fin stig som det ofta blir på tallmoar.

*

Fridfullt är det. Och det är lätt för oss här hemma i Sverige att glömma bort hur världen egentligen ser ut. Vi har ju haft den otroliga turen att klara oss undan från två världskrig medan hela Europa stått i brand och till stor del i ruiner, för inte värst länge sen, under mitt liv. Ärligt talar förstår jag inte hur andra världskrigets fasor trängts undan så till den milda grad att folk knappt verkar veta att det funnits. 75 år sen! Och kanske tror man inte att det finns risk för att det händer igen......Titta på Turkiet, titta på Ukraina, titta på Vitryssland. Eller på Nordkorea, Afganistan, Jemen. Eller alla afrikanska oroshärdar. Det är inte säkert  vi har samma tur nästa gång det smäller till.

*

Vi har nyss varit och röstat, I och jag. Fullständigt självklart att rösta. EU är för mig ett fredsprojekt i första hand. Kan också kalla det ett frihetsprojekt. Jag tror att vi behöver vänner därute, vänner vi kan lita på. Hur tror ni det gått för Danmark och Norge under andra världskriget utan engelsmännen och amerikanarna? Nu ser det ju ut som det blir lite mer osäkert med uppbackning från amerikanarna, och engelsmännen går (kanske) ur EU. Vänner behöver vi fortfarande. Och så länge vi håller undan extrempartierna till höger och vänster spelar det inte särskilt stor roll vilket parti vi röstar på, om ni frågar mig.....

*  

*

***