27 FEBRUARI 1909.......

***

.....föddes mamma Maj i Sunnemo i Värmland. Jag tänker alltså lite extra på henne i dag, det är 112 år sen. Så småningom har jag insett hur mycket jag fått genom henne, trots att hon inte var nå´n kram- och bulllmamma. Ganska sträng, eller krävande är nog ett bättre ord, men alltid orädd, positiv och realistisk. Jag minns henne väl, hon blev 97, nästan 98, så det är inga evigheter sen hon gick bort. Här kommer tre bilder, dom flesta av er har sett dom alla i andra bloggar

*

 Här är storasyster Sigbrit på sin konfirmationsdag våren 1952 med mamma. En av mina tidigaste bilder, tagen med pappas lådkamera

*

En av de sista bilderna (februari 2006) på mamma hemma i sin lägenhet i Ludvika. Här är det två veckor kvar tills hon fyller 97

*

Mamma gick bort i november samma år och begravningen var den 1 december. Jag är ganska säker på att hon ler däruppe i sin himmel när jag skriver att det var en "bra" begravning med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. En begravning innebär alltid många känslor och mycket saknad men det finns ingen tragik när någon går bort efter ett långt och innehållsrikt liv. Här är själva begravningen över, kaffet i församlingshemmet är uppdrucket och anspänningen har släppt. Och barnbarnsbarnen behöver få ut allt spring i benen.

*

***

MAMMA MAJ - LUDVIKA

***

Precis när jag ska stänga av, efter att ha letat fram ett gäng gamla bilder, ploppar den fram, bilden med mamma. Jag studsar nästan till, hon sitter där i sin älsklingsstol i "blomsterrummet" och läser tidningen. Blomsterrummet var våningens enda ljusa rum där blommorna trivdes. i övrigt var det en mörk våning nästan helt utan sol. Och här sitter hon, i älsklingsstolen i älsklingsrummet, precis som vanligt liksom, alldeles overkligt verkligt.  Hon ska fylla 97 om två veckor ser jag av kameradata och hon lever i ungefär åtta månader till. Vilken bra bild, jag känner igen varenda pryl som går att se och det går att se många på den har bilden.  Och jag känner igen hennes sätt att hålla tidningen, hur hon lagt upp benen på rollatorsitsen, hur hon har telefonen och TV-kontrollen inom räckhåll och alltid några böcker igång. Det syns att hon var intresserad av konst, hon köpte då och då något konstverk på dom lokala utställningarna i Ludvika, oftast för några tusen, aldrig särskilt dyra saker. Andra bilden från vänster, efter dom två över varandra, hänger nu på en vägg hemma hos oss, En attendant Godot heter den. Men ändå ser jag att hon börjar bli gammal, hon har inte orkat sätta upp sin knut i nacken. Under hela sin tid som vuxen hade hon knut nacken, nu har det fått bli en liten tofs i stället. Några eftergifter har åldern rätt att kräva. Får jag säga här att jag är lite impad av mamma Maj? Hon gav aldrig upp, i något avseende. Hon hade stort civilkurage och hon lät sig aldrig hindras av att vara kvinna.

*

Måste kolla kamera och data, så här bra interiörbilder vet jag knappt om min nuvarande helformats systemSony fixar ens med nya vidvinkeln. Nähä, inte det, ingen system-  kamera ens. Bilden togs den 11 febr 2006 med min Canon Digital Ixus 750, aktuell brännvidd 7,7 mm, 1/20 s och bl 2,8. Är det nå´n som vill köpa lätt begagnade system -fullformatskameror och objektiv från Sony, någon?

*

*

***

KNÖVELHÄNT SA MAMMA

***

Ja, knövelhänt. "Jag är så knövelhänt" sa hon lite då och då, när fingrarna, eller händerna, inte lydde henne riktigt. Jaha sa väl jag, ointresserad av de äldres alla problem, stora som små, som dom flesta unga är,  åtminstone var jag det. Och nu sitter jag där och ska knyta skorna och öglorna glider mig ur fingrarna lite då och då. Tom en knapp kan trilskas ibland. Och ibland tappar jag små saker, helt utan anledning. Jag har inga problem med tyngre saker då jag tar ett rejält grepp, det är helt ok. Men småsaker, en tesked, eller ett papper, glider ur händerna lite då och då. Det är precis som att jag inte riktigt kan reglera styrkan i lätta grepp. Och pianot får stå månadslänge utan att jag sätter mig vid det, jag som brukade spela flera gånger om dagen. Men försöka spela Beethoven eller Mozart när fingrarna för jämnan känns styva som efter en vinterpromenad blir inge´bra liksom..... 

*

Ta nu inte det här för en klagolåt, det är det inte. Jag konstaterar bara faktum. Mest är jag en smula fascinerad av att följa hur kroppen och dess funktioner förändras. Och varför skulle jag klaga, kameragreppet känns nästan lika stadigt som förr.......

*

*

***

HENNE GLÖMMER JAG INTE - 1959

***

Det är i dagarna 70 år sen 2:a världskriget i Europa slutade i och med Tysklands villkorlösa kapitulation. Av en händelse sitter jag ikväll och skannar gamla bilder från 1959 och hittar ett helt gäng bilder från en större fest. Det visar sig vara mammas 50-årsfest som hölls på hennes födelsedag den 27 februari 1959. Middag på gamla fina Stadshotellet i Ludvika och sen efterfest hemma i lägenheten. Jag var både deltagare och fotograf förstås, 18 år, skulle bli 19 i november.

*

Det visar sig att jag känner igen i stort sett alla gäster som ju är pappas och mammas närmaste bekanta plus mammas släkt. Men ett ansikte fångar mig direkt jag ser det - Carmen Forsells. Hennes historia är starkt kopplad just till 2:a världskriget och både hennes historia och hennes person har gjort ett starkt och oförglömligt intryck på mig. Alltid glad, alltid sprudlande, talade alltid med hög men behaglig röst. Här sitter hon

*

Hon bodde då i samma hus som vi, två trappor upp, med man och barn som jag återkommer till. Liksom jag spelade hon piano, men medan vi hade ett vanligt piano hade hon en flygel däruppe, en flygel som jag älskade att spela på. Det lät både mer och vackrare på den, särskilt när man öppnade locket.

*

Tror att hon var några år yngre än mamma, kanske är hon 45 här. Och då, 1959, hade jag sällskap (som det hette) med hennes dotter, Irmelin. Irmelin von Maydell, baronessa. Men låt mig ta det från början

*

Carmen kom från Estland och hette före kriget Carmen von Maydell och var mycket riktigt baronessa med stort gods. Och utan att komma ihåg några detaljer levde hon ett liv som man kan tänka sig att en baronessa på ett stort gods i Estland gjorde före kriget. Två barn fanns i äktenskapet, en son född 1939 och en dotter Irmelin född 1941 eller -42. Hennes man dödades under kriget och godset beslagstogs. Utan tillgångar överhuvudtaget flydde hon, som jag kommer ihåg av vad hon berättat till stor del till fots. Under flykten  dog också sonen och så småningom kom Carmen och Irmelin till Sverige.  De kom först till Göteborg och där träffade hon en svensk flygare och resultatet blev ett barn till. Så småningom tog dom sig till Ludvika där Carmen arbetade som hushållerska och bodde med Irmelin i ett rum bakom köket i det första hushållet. Och Carmen tvättade, skurade, städade, lagade mat för i stort sett boendet, lön var knappt någon.

*

Om det var samma hushåll hela tiden vet jag inte, kanske bytte hon hushåll, men så småningom blev hon hushållerska för den man hon senare gifte sig med och blev Carmen Forssell, så som vi kände henne. Han var skild men hade tre barn i sitt tidigare äktenskap och tillsammans fick dom så småningom också ett, där fanns alltså många konstellationer.

*

Jag har skrivit om den livsglädje jag ser hos barn, här fanns den obruten hos Carmen efter att ha förlorat man och barn, en fantastisk tillvaro och samtliga ägodelar över huvud taget, och flera år var ensam med ett barn i en jungfrukammare bakom köket i någon annans hushåll. Det fixar inte alla.

Hon älskade fester och hon älskade att sjunga och gärna uppträda på fest, alltså sjöng hon också på mammas 50-års fest, här vid pianot som nu står hemma hos oss

*

Eftersom jag tar mammas 50-års fest som utgångspunkt visar jag några bilder till därifrån, först mamma såklart

*

Här är pappa, längst till höger av männen, med en cigarr i handen

*

Tror att alla män här rökte cigarr, kanske inte så nyttigt, men det ser ut som dom har trevligt

*

Och det ser ut att kunna vara trevligt också utan cigarr, här är min storasyster Sigbrit längst till vänster

*

Sist vill jag gärna visa en bild av ytterligare en person jag beundrar, min morfar Andreas. Såklart var han med, född 1872 och alltså här 87 år

Tack för ikväll!

***