Min mormor var en mycket härlig människa som aldrig verkade bli trött, eller som kanske rent av var alltför envis för att befatta sig med tröttheten. Hon var en glad och stolt kvinna som älskade sin far så som ett barn älskar och ser upp till sin far. Hennes far glasblåsaren Johan var en friluftsmänniska som simmade som en fisk, hade så starka tänder att de kunde bita av en spik - som hon brukade säga lite skämtsamt samtidigt som hon brast ut i skratt.

Vi (jag och min mormor) sitter som vanligt i köket och jag lurar henne att komma igång och berätta. Men hon hade inte riktigt tid. Alltid så mycket annat som måste göras. Men då jag fick igång henne att prata om förr satte hon sig ner och berättade, skrattade och grät om vartannat.

Ögonen skimrade likt ett barn på julafton och stundtals kändes det som om hon inte var närvarande i köket - utan tillbaka i Ramnåsa tillsammans med sin far och sina syskon. Jag satt där vid bordet, drack mitt kaffe och bara njöt av dessa ögonblicken med min mormor. Hon hade så mycket att berätta. Så mycket hon varit med om och jag ville veta så mycket som möjligt.

I dag hade jag en bandspelare med mig och jag försöker skriva av detta så ordagrant det går.

Ansiktet lös upp och min mormor började berätta om sin far för mig, i handen höll hon en handduk som hon torkat diskbänken med. Nu satt hon i stolen i köket med handduken i handen och berättade för mig.

Vi var återigen i Ramnåsa i tankarna.

- Pappa tog sonen Sven på axlarna och tillsammans gick vi barn ner till Hällasjön. Där tog pappa av sig kläderna och dök i från klippan. Kvar på stranden stod vi nyfikna barn och undrade vart pappa tagit vägen. Då klättrade han upp på stranden och vinkade glatt till oss från andra sidan.

Arbetarbarack Ramnåsa

- Här är jag! ropade han, vi barn sken upp och blev mycket lättade och glada. Pappa var duktig på att simma och gillade att fiska.
Anm. Jag personligen har aldrig träffat vare sig min mormors far eller min mormors bror Sven som dog ganska tidigt. Men efter vad jag fått höra var Sven mycket lik sin far, han gillade naturen och att fiska.

Arbetarbarack i Ramnåsa

Min mormor berättar vidare att hon fick en väldigt fin psalmbok då hon skulle konfirmeras Det var i Dädesjö kyrka 1929.
Hela kyrkan luktade liljekonvalj, sa hon. Åh vad gott det luktade sa hon och lutade huvudet bakåt, blundade och andades in. Frågan jag ställde mig var om det luktade liljekonvalj just i det ögonblicket för min mormor. Kan man behålla dofter man kommer ihåg så länge? Troligtvis kan man det.

Fru Magnusson bakade en fin tårta, hon var kokerska och duktig på att baka. Hon berättar med skratt och inlevelse om fru Magnussons son som var så sparsam. Han hade en chokladkaka i en hel vecka, en ruta varje dag. Ekonomisk ut i fingerspetsarna var han sa min mormor och skrattade som så många gånger innan under vårt samtal.

Nej, det här duger inte sa hon. Reste sig upp halvvägs med handduken hårt knuten i handen. Övertalning, övertalning och en ny fråga som fångade hennes intresse. Hon satte sig ner igen och vi var igång igen. Hon skrattade till mindes något och var igång igen.

Min mormor sitter på främre raden i svart kjol fyra från höger

Handduken höll hon i handen. jag andades ut lättad igen. Det var nära att jag inte fick mer information igen, men jag lyckades få igång henne igen.
Jag andades ut lättad igen, för jag älskade att prata om gamla minnen och händelser med min mormor. Jag och min mormor stod varandra mycket nära varandra.

Ena stunden skällde vi på varandra, i nästa skrattade vi med varandra, bara så som människor kan göra som känner varandra riktigt väl.

Denna gång började mormor nu berätta om sin syster Anna, som hon tyckte väldigt mycket om. - Anna var vacker som en docka sa hon, vilket jag håller med om på de fotona jag sett av henne. En dag var Anna hos hattmodisten och skulle köpa en hatt. För i tiden gick man till hattmodisten för att köpa sig en hatt, sa min mormor. Anna stod inne hos hattmodisten och provade olika hattar framför en stor spegel.
- Hon klär i vilken hatt som helst sa butiksinnehavaren som tyckte att Anna var så söt.

När jag var liten, sa mormor så eldade pappa med björkved i kakelugnen. På julen högg pappa en gran i skogen som han sett

ut sedan tidigare. Han var en mycket noggrann och skötsam person. Han hade märkt ut granen med ett yxmärke för att lättare hitta den. På julaftonen kom han så in med granen i ena handen och yxan i den andra handen. Han var som en snögubbe. Han skakade av sig snön och bar in granen och ställde den på golvet. Backade en bit och tittade på den och frågade om granen var grann.

- Ja, pappa den är så fin sa min mormor precis som om hon stod framför sin far igen på julafton och såg granen med barnens tindrande ögon. Hon såg just så där drömmande ut som hon kunde göra när hon mådde mycket bra och minnena var mycket nära och levande.

Hon verkade kunna plocka fram de här stunderna ganska lätt som för henne betydde så mycket för henne då hon hade det bra tillsammans med sin far.
Sedan berättade hon om fattigdomen förr i tiden.

- Det var så himla fattigt på den tiden fortsätter min mormor och berättar om en som hade en affär i Ramnåsa. Vi barn gick ner till butiken och frågade honom om inte vi barn kunde få några karameller av honom.
- Jag blir olycklig!, svarade butiksinnehavaren mig på min fråga
- Det blir du väl inte sa kyrkoherden (som satt på en bänk) om du ger barnen några karameller nu när det är jul.
- Ja, där fick han allt sa hon och log. Ja, sedan hade man ibland en tvåöring i handen, så då kunde man köpa en strut karameller. Det var strutar då på den tiden förstår du, sa mormor till mig.
- Ja, tänk vilka jular vi hade som barn, vilka granar. Vi högg dem på julaftonen och när vi tog in dem så luktade de så gott. åter en returresa i minnenas värld och ett behagligt leende.

Min pappa gick till läkaren, som var ganska långt bort. Läkaren sa till min pappa att han skulle åka hem med häst och vagn, han gjorde inte det utan köpte i stället varsin docka till Anna och mig för respengarna och gick den långa vägen hem.

Vi kom in på hur mycket lus det fanns förr i tiden och då berättade min mormor om en flicka som satt i skolbänken framför henne. Det var en stor lus som kröp på henne. Det var synd om henne, för hennes mor hade dött i lungsot. De var fem barn i familjen och nu när mamman dött skulle de komma och hämta henne.

De hade anmält henne för att hon hade lus. Det var inte lätt alla gånger att hålla rent. Det kom en hästskjuts, jag glömmer det aldrig sa min mormor och tårarna rinner ner för min mormors kinder. Den lilla flickan i bänken framför mig höll så hårt i bänken så att händerna var kritvita.
- Mor, lilla mor, ropade hon!
- Din mor har gått bort!, skrek de. Nu ska du åka med här. De var så hårda förr.

Men flickan fick det jättebra sedan, för de som kom för att ta hand om henne hade inga egna barn. Hon åkte med hästskjutsen bort.

Det var en sträng vinter så luffarna fick sova i hyttan, då kom lusen. Många familjer hade en elva, tolv, tretton barn. Du förstår, det var inte lätt med alla de små huvudena. Här började vi båda att skratta. Du förstår sa min mormor. Förr fanns det en finkam, som man hade till "luskamningen". Framför sig på bordet hade man en tidning. Man kammade sedan håret över tidningen.

Slut på inspelningen.

Har plockat bort namnen för att inte utelämna någon.