20 minuter om dagen - ett fotoprojekt

Att arbeta i olika projekt för sig själv är något som jag tycker är mycket trevligt, att gå och spana efter hur jag ska läsa av motivet och att sedan ta några olika sorters bilder är också mycket trevligt. Jag är inte så mycket för att planera min fotografering, den blir lite som den blir. Då jag fotograferar barn, bröllop eller så då måste jag för kundens skull planera, men då jag tar bilder för min egen skull är det bara jag och min kamera. Då finns det ingen planering. 

Tegnérkyrkogården i Växjö är fin, det är ganska rogivande att gå in på en kyrkogård. Att läsa de olika titlarna som kyrkogårdens gravstenar är smyckade med är att möta alla samhällsklasserna på en och samma yta. Inför döden är vi alla lika sägs det. Är det så? En kyrkogård berättar den avlidnes historia och visar med titel, namn och familjegrav att här vilar en man av riktig börd. Även i döden är titeln med. Inget lämnas åt slumpen. Här vilar före detta osv.. De fattigare har mindre stenar och enklare text i den mån de  har text. Men samtidigt är det intressant med stenarnas titlar, texten och namnen som berättar historien om att det vilar en man eller kvinna där. Man kan ju hoppas att de kommit till ett annat ställe, men vad vet man egentligen.  

På något sätt så blir svartvita bilder nästan bättre när det är vinter, när det är kalla träd och när det är "småtrist och risigt ute". Det svartvita skapar en spänningsläge i naturen och det känns extra bra när jag ser dessa bilder i svartvit. När jag är i stan går jag ofta snabbt, hata att trängas och att springa runt i affärer. När jag är ledig gör jag sällan det. När jag kommer hem och se bilderna så stannar allt upp, jag kan i lugn och ro gå genom bilderna som jag sett och tagit för att koppla av. Många av mina bilder saknar i stadsmiljö människor och det är mycket medvetet, men ibland vill jag ha med en cykel på rätt plats, en bil eller någon som står eller gå och dessa är oftast noga planerade. På vissa bilder är människor med men då är det avsikten. Märk väl att i bland är en människa en cykel eller något på väg i kanterna, detta för att visa att det händer något där också. 

Varför fotograferar jag egentligen? Som svar får jag säga - vet inte! Det är något nödvändigt bara tror jag. Något jag inte tänker på så mycket utan det är så invant så att jag bara lyfter upp kameran ställer in rätt bländare, slutartid och ställer skärpan manuellt strax innan jag trycker ner avtryckaren. Jag är bra på att ta en bit vardag helt enkelt. En vardag som kanske ser annorlunda ut nästa, nästa och nästa gång in i det oändliga. Allt förändras. Men om det blir till det bättre eller sämre vet man inte. Men ofta är jag glad när jag tar fram en bild för att se hur det ser ut eller hur det har sett ut. Oftast kommer jag ihåg när jag tog bilden. Men frågan jag ofta ställer mig är. Är det bara för min skull eller varför tar jag bilder. Självklart är det för min skull - men jag sticker inte under stol med att det hade varit mycket roligt om jag hade haft många som gillade mina bilder och såg det som jag själv såg. Jag ser bilderna väldigt klart, men det svåra är att få andra att se och tolka bilderna som du själv tolkar dem. Däri ligger det svåra. 

Som gammal busschaufför så har jag säkert kört den bussen som går ut i linje från busstationen. Det var ett tufft arbete att hela tiden köra med en snäv tidtabell som inte tar hänsyn till passagerarna, utbyggnad av kommunen, gatuarbete, väglag, demonstration eller folk som springer i vägen. Jag körde buss ett år i Göteborg när jag flyttade upp dit 1987 efter att ha gått en sjuveckors lång bussutbildning. Sedan körde jag buss i upp till tre år här i Växjö. Jag kommer inte att arbeta som busschaufför mer då ryggen gjorde att jag inte klarade av att sitta still så länge. 

Jag är en av de som tycker att centrum ska bli mer levande igen, att fler människor ska flytta in, att man gör lekplatser på innegårdarna och att man få till en cykeltrafik och på så vis få till en härlig miljö att bo i. Cyklar som man kan hyra så som man kan stoppa i en pollett så som man gör när man ska låna en kundvagn. Cykla från stan ut till de olika områdena och ha ett ställ där man ställer in cykeln och får pengen tillbaka. Hur det ska lösas vet jag inte men hörde att de hade den principen i Danmark om det stämmer. 

Ett levande centrum är ett centrum som andas, utvecklas och som alla trivs i. Då får man ju hoppas att det blir ett centrum där historierna och sederna åter kommer i bruk, där man blir rädd om det man har runt sig. 

En konstig dröm bara

En väldigt konstig dröm, snabba mig på att skriva ner den i min blogg. 

Drömde en sån jäkla konstig dröm i natt. Drömde att vi var hos svärföräldrarna och att min fru och våra barn körde i förväg. Jag stod och snackade med massa folk som hade parkerat med stora bussar och det var fullt med folk överallt. Min fru hittade inte mig och beslutade sig för att åka med våra barn utan mig. 

När jag väl kom hem till svärföräldrarna sa de att de skulle åka till Växjö så jag kunde åka med dem. Deras lilla bil hade en helsoffa fram och min svärmor låg ner och sov i framsätet, hur det nu skulle gå att få plats där. Men i drömmen så var det så. ratten satt på vänster sida i bilen men då svärmor låg och sov så hade min svärfar tagit fram en extraratt på högra sidan, en ratt som han liksom fällde ut. Nu körde han bilen och jag satt i baksätet. 

Men han hade inte händerna på ratten, han hade lutat sig bakåt och styrde bilen med den högra foten, han satt där och körde som om inget alls var lustigt. Svärmor sov i framsätets soffa och jag satt i baksätet och bara tittade. Jag tyckte att allt verkade väldigt konstigt. Jag kände mig tröttare och tröttare och tillslut stannade vi till vid en loppis, typ Erikshjälpen eller så. Det va en ganska stor loppis och väldigt mycket folk där. 

Jag såg också vår bil stå där utanför så min fru och mina två barn hade nog också valt att gå in och titta. Rätt som det var när jag gick in så backade mina svärföräldrar ut och körde hemåt. Okey, tänkte jag. Men jag hittar nog min fru och mina barn här inne. Tänkte ett tag om jag skulle stanna vid bilen eller om jag skulle in och leta bland allt folk men beslöt mig ändå för att gå in och titta bland allt folk. 

Det var sängar, soffor, bord, lampor och en massa folk överallt. Precis så som det brukar vara på billiga loppisar. Folk som roffade åt sig än det ena än det andra och en lång kö till de båda kassorna var det. Jag trängde mig fram och rätt som det var så satt en mjukglass på min högra hands översida, ett skrik ett pekande och ett barn som sa att jag tagit sönder hans glass. Han var det, ett pekande och ett skrikande.  Han tog sönder min glass. Fan jag orkar inte med lipande tänkte jag och tog upp en sedel och tryckte i handen på ungen. Torkade av mig den jäkla glassen på byxorna och gick vidare in i loppisen, sökte av rum efter rum och jag såg inte till vare sig min fru eller mina barn någonstans. 

Jag blev mer och mer trött och när jag tillslut satte mig ner i en soffa inne i hörnan så såg jag att där satt även min fru och mina två barn. De satt och läste, min fru satt med en tjock bok som hon brukar. Inget ovanligt i det. Min dotter satt och läste en tidning och min son läste en datatidning.

Sedan kommer jag inte ihåg något alls. Det blev mörkt, det blev mörkt och jag vaknade långt senare måste det varit. det var mörkt och jag tittade efter min fru och mina två barn. De hade visst somnat också. Konstigt. Måste lagt mig ner för jag låg i en soffa, ont i huvudet som bara den och jag hade mycket svårt för att öppna upp ögonen. Jag minns att jag gång på gång sa till mig själv att nu måste du öppna ögonen, nu måste du öppna ögonen. Tillslut öppnade jag ögonen. 

Satte mig upp och tittade mig omkring. Det var en massa möbler, det kändes som om jag satt på en vind, dragigt var det också, mörkt. Kallt och ruggigt. Jag väckte min fru som också undrade vad som hänt, jag är så trött sa hon och sedan väckte vi våra två barn.

När vi piggnat till lite reste vi oss upp och gick rum efter rum, mörkt och tomt överallt. Vi gick en trappa ner och kom in i ett annat rum, en stor spegel, fotogenlampor, soffor, porslin, kungatavlor, ljusstakar, en porslinshund, tyger, åkdynor och gamla böcker. Det var mörkt men ändå såg vi alla möbler, tavlor klockor men ändå var det mörkt. Konstigt. Vi gick nerför en trappa till och ut i ett annat rum. 

Där lös det upp lite, någon lampa utefter väggen och ljus på bordet. En kaffemaskin som liksom tuffade ner den sista resten av vatten i bryggan, lite hostande som en gammal Melittabryggare brukar göra. Runt bordet satt det några gamla och unga människor och när vi kom in i rummet så tittade de upp och bara häpnade. De bara glodde på oss. 

Det visade sig att vi somnat under loppisen och att den stängt och att de som nu satt runt bordet arbetat där i dag och nu skulle plocka undan, de hade räknat kassan och ställt iordning. Efter kaffet skulle de bege sig hemåt. Det var ju tur att vi vaknade innan de gått hem och låst dörrarna. De undrade självklart vad vi gjorde där och jag vaknade upp....... Jävligt konstig dröm alltstå.... Vad skulle Freud säga om detta?

Tänkte skriva ner den snabbt innan jag skulle glömma den, det som är lite konstigt är alla detaljer, jag kan liksom följa allt i drömmen, detalj för detalj. 

En mycket konstig blogg i dag. Bilderna är ditlagda för att få något annat än konstig text. 

En flinga från himlen, vad kan det vara

Uppe sedan en stund, släpade mig in i duschen för att försöka vakna, det gick väl sådär kan jag tycka. Tur att jag kan skriva maskin utan att titta på tangenterna, annars hade jag inte sett bokstäverna som jag skulle behöva trycka ner för att bilda dessa ord, meningar. Bloggen hade inte skrivits då den som skriver är för trött. Lördagsmorgon och jag ska arbeta. zzz. Men det går nog!

Ute snöar det lätt, troligtvis sitter en jätte på en stor sten med den ena foten på ett ställe och någon mil bort har han nog satt ner sin andra fot. Kan ni se en stor fot ute när ni tittar ut. Nej, troligtvis är det vitt när ni tittar upp mot den disiga himlen. Ni möts av något vitt som faller och faller och faller ner. Som lägger sig tillrätta på vår moder jord.

Jätten sitter nog och skakar i en pytteliten kudde eller ett täcke och ur faller fjäder efter fjäder sakta ner. Den stora jätten tittar sneglar nog på fjädrarna när de lämnar kudden eller täcket och liksom ser lite undrande på. Han märker nog att det faller ut lite mer fjädrar om han skakar lite grann, därför skakar han nog lite hårdare då och då.

Detta kan vi se när det faller lite extra vitt från himlen. Kanske är det inga fjädrar, kanske är det en spann med snöflingor som han funnit, som liksom smälter i hans hand. Jätten blir rädd för det blöta, snön som smälter och borsta bort flingorna från sin stora knöliga hand.

Flingorna fortsätter att falla ner på vår moder jord. En näve snö från jätten kanske är en dags fallande snöflingor, vad vet jag. Det enda jag vet är att jag är trött och att jag ska arbeta idag. Så kom och handla så jag kan hålla mig vaken. Sover jag så får ni väl sparka till lite lätt på mig.  

I går tittade såg jag "På spåret" och kom på mig med att jag faktiskt tyckte att det var riktigt trevligt.

Trevligt, har jag sagt det. Jag tyckte att det var trevligt. Japp. Vad händer för er som är lediga i dag då?

Jag hoppas att ni hittar på något bra i dag, något som laddar era batterier inför den kommande veckan. Denna veckan är det sportlov i Växjö, en vecka springer snabbt och snart återgår allt till det normala igen. Därför, gör denna dag till en dag där det händer lite extra - just i dag. 

Vädret i Växjö klockan 08.31

400 ASA, 1:30 sek bländare 4, vi kan ju alltid hoppas att det blir 1:125 sek, bländare 4 lite längre fram på dagen, tror dock inte det. 

Mil efter mil

I dag torsdagen den 19:e februari i nådens år 2015. Jag har i dag varit ledig och min bror från Malmö och hans familj har varit i Växjö på besök. Vi har ätit kinamat på restaurang Hong Kong i Växjö, en mycket fin och bra restaurang med bra service och god mat. Att de precis har renoverat stället är ju inte heller fel. Kinabuffé innebär att man måste passa sig för att inte ta för mycket mat. 

I bilen på väg ner till restaurangen mötte vi en man som gick på den stora leden med en gul (typ Ikeakasse) på ryggen, har sett honom många gånger förr. Alltid gåendes alltid med den gula kassen på ryggen eller mer strax bakom nacken och båda händerna uppe för att hålla kassen. Det var han som jag cyklade förbi när jag cyklade hem från arbetet. Som jag sa hej till och som snabbt och glatt svarade tillbaka. Han syns alltid gående på diverse olika vägar. än hit och än dit. 

Jag vet inget om honom, han är på väg framåt. Sedan går han i en annan riktning. Han måste gå mil efter mil och att han går så som han gör är nog mycket för att hålla värmen, men det måste också vara andra saker som är orsak till att han hela tiden går så. Han har blivit en "vem är det"  En fråga man ställer sig när man stöter på honom. Men jag har aldrig sett honom sitta utanför någon butik och tigga. 

Överallt på våra vägar runt omkring oss händer det saker som vi i vår trygga värld inte kan drömma om, vi förstår inte vad som händer och det känns konstigt på något sätt. jag vet att jag från början sa att man inte skulle ge pengar till tiggarna, men har kommit på mig själv med att då och då sticka till en slant, inte så stor men ändå en slant. Jag har alltså ändrat inställning - kanske för att det kanske skulle kunna vara jag eller någon jag känner som sitter ner utanför en affär. Snart är det kanske det. 

Åter till restaurangen och kinamaten. Två världar, två delar av allting. Vad är bra och vad är dåligt. Det är inget jag kan lösa men jag skulle kanske önska att man någon gång tar upp någon slant och droppar i burken, att man kanske säger hej och att det snart blir lite varmare klimat ute så att fler mår bättre. 

När jag börjar skriva mina bloggar har jag aldrig planerat vad det ska stå i dem. Jag låter bara mina tankar flöda fritt och mina fingrar trycka ner de tangenterna som fångar upp mina tankar. I bland blir det ingen ordning i bloggen, men det kan kännas skönt att skriva ner bloggen, skriva ur sig det så att säga.  

Ha det bra

Arbeta i projektform tror jag är bra

Jag tror att man ska tänka i projektform då man fotograferar, i alla fall gör jag det. Men samtidigt kan man ha många projekt på gång samtidigt. Visst är det kul att se sina bilder på en utställning - men det som är roligast är nog ändå vägen fram till att bilderna ställs ut.

När man väl ställer ut så är man ofta ganska tom i huvudet, i processen så att säga. Vad gör man sedan med en massa ramar som plockas ner som bara läggs i en låda som bara står i vägen hemma. Ramarna vill man ju spara till nästa utställning då de kostar en del pengar.

Men redan då har man satt en gräns för vilken storlek, vilken ram nästa utställning ska ha. Alltså begränsas man innan man ens tagit bilden. Jag läste om en konstnär som eldade upp sina tavlor som inte blev sålda, då det var från en bok jag läste det så vet jag inte sanningshalten i det. Men det låter i min värld ganska normalt måste jag säga. Som fotograf kan man ju inte måla om gamla bilder, som konstnär kan man ju alltid eller nästan alltid måla om en del av sina tavlor. 

Det är ju lätt att det blir mycket liggandes. Nästa utställning jag ska göra ska jag dra ner på antal bilder, kanske bara köra 10-15 stycken för att det inte ska bli så många bilder att gå genom. 

Min mormors fars bror tog bilden Fotograf Benjamin Larm 

Jag har säkert sagt det förr men jag tycker att det är riktigt roligt att vi i vår släkt redan fotograferade i slutet av 1880-talet. Min mormors far hade två bröder som var tvillingar, en hette Joseph och den andra hette Benjamin. 

Joseph var fotograf och Benjamin var retuscherare. De arbetade tillsammans i sin atelje. 

Här är bilder som de tagit. 

Deras atelje i Bergen, kanske därför jag tycker att det är så kul med stora kameror.

Tänk om man levde då, vilken häftig vardag det skulle vara att vara fotograf. Långt innan det digitala tog form. Det verkar som om taket är belagt med glas, en sk. dagsljusatelje tror jag. 

Kanske är det mina släktingar som står i bilden, jag vet inte har ju aldrig sett en bild på dem.