Att vänta med bilden blir oftast fel ljus

Jag var ute med min hund Leica på förmiddagen och kom på mig med att stanna mitt på vägen och titta nedåt den tomma vägen med en liten fabrik bakom där rök från piporna vällde fram. Det var vackert, ljuset var vackert och jag fick kvickna till och gå den där rundan med jycken. När jag kom hem bytte jag min hund Leica mot min kamera Leica M2 med 35 mm summicron på och gick ut för att fånga den där bilden som hade fått mig att stanna mitt på vägen. 

trots att jag stod på samma punkt, trots att jag tittade på samma sätt kunde jag inte längre se bilden. Den bilden jag hade naglat fast i mitt medvetande fanns inte längre där. 

Så här ser fabriken ut på hösten, men nu på vintern med röken uppför skorstenen ser den mycket häftigare ut.

Men nu var bilden som sagt en annan. Hur ofta har inte det hänt att man ser en bild men har inte tid eller möjlighet att ta just den bilden. Allt de andra är bara dåliga kopior av vad man ville haft. Problemet är att de bilderna som man inte tar bränner sig fast i minnet, retar en att man inte gick hem direkt och hämtade kameran.

Ju mer jag tittar på bilder, ju mer jag tänker på bilder ju mer inser jag att det är svartvita bilder jag vill hålla på med. 

Jag brukar säga att det är bra att försöka fotograferar där man är, att försöka fotografera på olika nivåer, högt mellan och lågt. Genom att fotograferar på de olika nivåerna så ser man olika saker. 

Alla bilder kanske inte blir bra - men man vill ändå ta dessa bilder för att de just vid fotograferingsögonblicket känns bra. Då jag fotograferar så stänger jag av tankarna och bara koncentrera mig på det jag gör. Är nog ganska tråkig att umgås med då jag har en kamera i min hand, såvida jag inte tar porträttfoto. Då är jag nog medveten och ganska trevlig tror jag. 

Många gånger då jag fotograferat barn eller tonåringar som varit lite för stela så har jag bett dem skrika, de gör det inte i början. Men efter en liten stund skriker de ganska lågt. Då jag ber dem snurra runt och skrika allt de orkar börjar de skratta, skriket blir lite högre för varje gång. tillslut skriker de rejält. Då har de börjat vara med på bilderna och är inte så blyga längre. 

Nu var min fru och min dotter på fotoklubbens utställning. Jag tänkte vara med på den men tackade nej då jag inte visste hur jag skulle arbeta. Tycker nog inte att jag hade något att komma med just nu, får därför samla på mig lite så jag kan vara med och leka med de stora killarna och tjejerna i fotoklubben. De hade ordnat en mycket trevlig utställning både på Palladium men även på Växjö Bibliotek. De är så roligt när jag väl kommer till fotoklubben, är lite lat av mig. När jag väl kommer dit är det mycket trevligt. Klubben har stoltheten att presentera många mycket trevliga kvinnor och män och det känns mycket utvecklande att vara med då styrelsen och de som hjälper till är så duktiga. 

En lastbil kom en gång och tippade av ett lass jord på en grusplätt, veckorna gick och ur jordhögen började solrosor stiga upp och stå där på den lilla jordytan med grus och sten runt om. Snacka om maskrosblomma. Naturen är med lite hjälp ganska duktig på att finna skönheten även ur en liten tippad jordhög. 

Ha en trevlig dag och gör något vettigt i morgon. Själv ska jag försöka åka ut till Kronobergs Slottsruin för att fotografera på förmiddagen, men det beror på ljuset också. 

Håll drömmen vid liv

Tidig morgon, familjen sover. Släppt ut katten Fräs som sprang till dörren men då dörren öppnades och den kalla vinden svepte in i kattens nos stannade han, backade en bit stod sedan och funderade - valde att sätta ner tassarna på snön utanför och kröp ihop i kroppen på väg ut genom dörren. Jag stängde dörren snabbt så att jag inte skulle frysa. 

Lyckans kaj i Göteborg var ett ställe där jag tyckte mycket om att vandra med min kamera. Här låg gamla båtar som var under renovering. Här fanns eller finns nog än i dag de som skaffat sig en dröm, drömmen ligger i kanalen och flyter. En dröm av arbete, frihet, att slänga tampen ombord och låta båten lämna kajen. 

Man vill ju inte gärna glo på folk, men samtidigt vill man ju titta och känna sig lite delaktig i denna dröm att någon gång lämna en hamn för nästa, båtarna som ligger där är i olika skick. Hur många gånger båtarna bytt ägare vet jag inte. En dröm i kras, en annan tar vid. Vad vet jag. Jag bara gissar. 

Alla är vi olika, vissa semestrar på Böda Camping på Öland och tränger ihop sig på en proppfull Campingplats. Andra står i verkstadsuniform och slipar rost, målar och dricker en öl. Det viktiga är väl ändå det sunda i att man gör sin grej och att man mår bra. 

En del har stora arbete framför sig. Men vad vet jag. Jag har ju min tumme mitt i handen. Stora problem för mig är oftast små problem för en annan. Om de har tummen på rätt ställe så att säga. 

Denna båtbild är inte från Lyckans kaj. Men visst är det trevligt att se på när folk njuter av livet. Man känner sig lite delaktig i det hela när man står en bit bort på en stabil brygga. Det är väl det fotografering handlar om - att sno ett ögonblick helt enkelt. 

Tänkte eventuellt ut och fotografera i dag men det känns lite mörkt och kallt. Vi får väl se vad som händer. Sedan finns det ju en jäkla massa måsten också. Städa är väl ett av alla måsten som måste göras. 

Lördag i dag, morgon eller tidig förmiddag än så länge. Gör något trevligt i dag. 

Framförallt lev din dröm!

Ett trasigt kort till studenten

Min kamera berättar för mig vad jag varit med om, vad som hänt genom åren då jag glott i sökaren. Har jag någonsin, någongång varit närvarande eller  har jag skenat iväg till allt annat. Att fotografera handlar om att skapa sig en historia, bygga upp något trevligt. 

När jag flyttade tillbaka från Göteborg 1994 efter att ha bott där i sex år gick jag en "påhittad" skola som arbetsförmedlingen hade ordnat, där lärde mig sig absolut ingenting och lärarna där måste ha gjort något mycket dåligt för att få arbete där. Men jag frågade vid denna tid om jag kunde åka till ett dagis för att fotografera och det fick jag. 

Jag begav mig till ett dagis efter att ha bokat in och var där några timmar. Jag hade kameran med mig och satt lite avskilt och gjorde inte så mycket väsen av mig, tillslut tyckte barnen att jag var tråkig och fortsatte med sitt eget lekande. Då tog jag mina bilder. Filmen framkallades och jag tog fram bilder i mörkrummet. Åkte upp några dagar sedan och lämnade in dessa bilder till dagis som tack. Detta var 1994. 

Åren gick och nästa gång stod jag på Ernstson Foto i Växjö där jag då arbetade och in kom en mamma med en bild på en flicka med svart långt hår och en penna i handen. Fotot var trasigt, slitet och gammalt. Nu skulle mamman använda sig av just det kortet för att göra en studentskylt. Åren hade gått. Den lilla tjejen som jag fotograferade på dagis hade vuxit upp, nu var det dags för henne att ta studenten. 

Mamman som inte visste vem jag var beklagade sig att bilden hon tyckte så mycket om var så trasig, hur ska vi kunna använda den sa hon. Nej, vi ska inte använda den sa jag till henne. Vi tar negativet i stället sa jag till mamman. Men jag har inget negativ, bara bilden sa hon. 

Nej, men jag har negativet sa jag och berättade att jag hade fotograferat bilden 1994 när hon gick på dagis, mamman stod helt stel och bara tittade på mig, sedan blev hon mycket glad. Studentskylten var mycket fin och mamman var mycket glad. Vad dottern heter eller bor eller gör nu vet jag inte, men tänk vilket sammanträffande. 

Det är ju för det vi fotograferar. Just för att minnas, för att kunna berätta något om hur det var då och då. Att fotografera är att skapa minnen för framtiden, stora som små. 

Bilderna i detta rep är från Brazil Jack då de var i Malmö för många år sedan. Ljuset var inte så bra så jag fick vara stadig på handen. Tri-x troligtvis och pressad. 

Något som jag är förtjust i är clowner i alla dess former, vet inte varför men troligtvis är det nioåringen som är lös inuti mig som vill släppas fri. 

Trevlig helg

Från idyll till panik är steget inte långt borta

Vi har en sommarstuga i Norje Boke sedan många år tillbaka, när jag är där vilket inte är så ofta tyvärr så brukar jag bege mig till Hällevik och Nogersund där jag kan ställa upp mitt kamerastativ och min kamera. Att som jag bo i inlandet Växjö och inte få se havet, inte få känna havsvindarna och inte få se de gamla fiskebåtarna är ganska tufft för mig stundtals. Jag vill inte äga en båt, men jag vill se en båt och jag vill också kunna se ut mot vattnet och kanske sätta mig på en sten eller brygga och bara låta tystnaden tala till mig. 

Jag saknar de gamla fiskargubbarna som satt på bänken vid sina båtar, som satt där och snackade och som liksom fanns i bilden man såg. Nu är bodarna stängda, båtarna låsta och livet verkar ha somnat in lite grann. Ser man en människa som går så nog fan är det en turist liksom jag som snubblar fram över bryggan. 

En morgon när jag stod och lutade mig över mitt stativ och min Hasselbladare kom det en man cyklandes och frågade om jag hade köpt båten. Jag fattade ingenting och då började han berätta. Det är inte denna båt som bilden visar men det fanns en gammal fiskebåt som såg ut som om den med nöd och näppe klarat sig undan något allvarligt. Mannen jag pratade med sa att båten hade sjunkit om jag förstod det rätt och att den nu hittat en köpare. 

En köpare sa han igen och undrade vem som skulle köpa den båten - att den ens gick att sälja sa han. Vem vet. Kanske det var en som visste vad han gjorde som precis gjort sitt livs bästa eller sämsta affär. Vad vet jag. Men helt klart, historien om båten skulle mannen på cykeln berätta många gånger till denna dag. Hej då sa han och trampade vidare. Jag lutade mig över kameran igen och var åter i min egen värld av bilder. 

Jag har mer och mer gått över till svartvitt. Har alltid fotograferat svartvitt men nu har jag mer och mer gått över till det helt. När jag tar en bild i färg blir jag inte alltid nöjd. 

Men svartvit känns mer tidslöst för mig. Det känns mer äkta i min värld. Men jag kan förstå att vi alla ser olika på detta. 

Hörvik är ett annat ställe runt omkring som jag besöker då och då. När jag är på ett ställe kan jag tycka att det är så fint där, så tyst, lugnt och stilla, så fridfullt så otroligt vackert. Men sedan slår en annan sida in och jag kan känna att jag får lite panik. Allt det fina kan vändas mot mig, så tyst. Tänk på vintern, när de stora stormarna väller in och när vågorna tar med sig kylan in mot land, när mörkret mer eller mindre inte vill öppna upp för ljuset på morgonen och mörkret kommer tidigt på eftermiddagen. När man går till kiosken och inte möter någon på vägen. Då får jag panik, mitt i den här vackra delen kan paniken samtidigt sprida sig i min kropp. 

Lilli och Sussie en gång på Liseberg för några år sedan

Det är så otroligt roligt att fotografera musik, det finns så många duktiga musiker i vårt land och jag var som sagt ute och fotade under min tid i Göteborg. Det är så kul att se kläderna, stilarna och lyssna på musiken. Här var det Lill och Sussie som sjöng troligtvis var det på Liseberg för ett antal år sedan. Mest bilder verkar jag ha på Sussie. Många gånger handlar en fotografering om var man står, i bland kanske man inte kan nå båda som sjunger och då fotograferar man oftast bara den som är synlig framför linsen. 

Jag stod ju i diket längst fram, då var inte scenen så hög som den är i dag. Nu måste man luta kameran upp väldigt mycket och det blir väldigt fel då. 

En bild till på Sussie

Kolla in vilka underbara byxor, det var då man som tjej skulle klippa upp byxorna och sy in en kil så att de blev stora upptill. Sedan ett skärp och dra åt kraftigt. Kolla också vilken häftig bild på hennes vänstra lår. Har sett denna först nu när jag lägger upp den här. 

Svartvit, tri-x troligtvis från 30,5 meters rulle som jag klippt ner och laddat om i spolar för att spara in filmkostnaden lite grann. Men det som är tråkigt är att jag gallrade väldigt mycket då jag fotade. Gillade jag inte det så slängdes det direkt. Det är klart var det inte bra så skulle det ju slängas men det hade ändå varit trevligt att se om bilderna igen innan de kastades.