En bild består av många bilder.

Såg dessa gamla bilder på en bil som brunnit för många år sedan. Ser att bilderna är för ljusa men presenterar dem ändå. Denna stod ute på ett fält och efter vad jag hörde så var det en planerad brand. Troligtvis utförd av brandkåren. 

Det jag vill förklara är att en bild ofta består av många bilder. Att det kan vara lönt att ta dessa bilder på motivet. Helt enkelt att inte bara se en bild. 

Jag hade gärna velat fotografera Cirkus och dess liv bakom innan uppträdet börjar.

Det är något speciellt med Cirkus. Jag hade gärna velat ta såna bilder som Hans Gedda tagit på Cirkusfolk och livet runt omkring. Eller bilder som tagits av honom på Kiviks marknad. 

Det är inte bara bilderna i sig, det är tiden, den flydda tiden. Som inte finns idag. Allt känns så annorlunda, så förändrat nu mot förr. Säkert på ont och gott. 

En gammal bild från Brazil Jack fotograferad med analog film när de uppträdde i Malmö någonstans. 

Men jag tycker att clownerna sminkar sig lite för lite idag, mot förr. 

Gammal bild - idag ser man inte djur på Cirkus i samma utsträckning. 

Cirkustält från Växjö för länge sedan. Tyvärr fotograferad med en gammal sliten kamera. 

Spåren från när jag bodde i Göteborg

När jag bodde i Göteborg, köpte rullfilm 30,5 meter som skulle räcka till ca 19 stycken 36 bildersrullar så var allt frid och fröjd. Kameran var alltid med och det snackades inte så mycket om bilder där jag var utan man gick ut och tog dem istället. 

Ingvar Karlsson står med rosen i handen, Socialdemokraterna hade kommit till Göteborg och första majtåget vandrade upp längst med Avenyn och tog plats vid Götaplatsen. Här fanna inte massa mobiltelefoner utan de som hade kameran i hand tog sina bilder. Bilderna blev på så sätt färre än idag när det finns massor av bilder från de olika evenemangen. Tänker på när det är Pridefestivalen i Stockholm och man ser hur mycket bilder som helst. Många väldigt vackra och fina. Jag fotograferade Pridefestivalen i Växjö något år, med en liten Olympus XA tror jag det var. Nu kom jag på att jag måste skaffa mig en liten Minoxkamera att ha i fickan. Det är alltid bra att ha. Gärna en Minox ML som är den lite senare modellen. Du ser, en blogg får igång tankarna och hjälper mig att hitta på saker och ting.

Lisbeth Palme på Götaplatsen i Göteborg. 

Ingvar Karlsson hade talat på första Maj och gick nu ner från talarstolen, ganska sammanbiten. 

När han stod i talarstolen och blickade ut över Avenyn och dess folk däromkring, som samlats ute för att lyssna på vad Socialdemokraterna hade att säga. Kommer faktiskt inte ihåg året. Skulle säkert kunna leta upp det men det spelar ingen roll. 

Jag såg en bild och tog en bild och när jag tryckte av så kändes det ibland som om fingret själv gjorde den rörelsen. Jag behövde inte fatta något beslut utan likt en reflex så var det mer i efterhand som att oj, jag tog en bild. Vid denna tid tror jag att jag hade min Nikon D801, som vid denna tid var en ganska okey kamera. Tidigare hade jag haft manuella där jag fått dra fram filmen själv. Men nu gjorde motorn att filmen drogs fram automatiskt. Jag gillar mer när jag själv får dra fram filmen, det känns mer som om jag vet att bilden tagits och nu måste åtgärda och dra fram filmen till nästa gång. Lite mer rejält så att säga. 

Kanske dags att skaffa en Nikon FM2, FE, eller något sånt trevligt och en trevlig 50 mm optik. Jag gillar mer att fotografera med normaloptiken än vidvinkel men håller nu på att lära mig att tycka om vidvinkeln mer. 

Söndag idag, Axels Tivoli är i Växjö och det händer inte så mycket mer. Årets i särklass varmaste dag och från vinter till varm vår i sommarglans på bara några timmar. Ja, naturen är mäktig. 

När tar man en bild egentligen!

När jag fotograferar så är det oftast en känsla man har i kroppen. Det är den känslan som man vill sätta på filmen så att säga. Man tar fram stativet, sätter fast bladaren i detta fall, oftast är det bladaren och rattar in skärpan. Tittar upp lite och mäter ljuset antingen med eller utan mätare. Sedan ställer man slutare och bländare och trycker på avtryckaren. På något sätt så känns man nöjd i kroppen när slutaren slår igen. Konstigt! Man vet ju faktiskt inte om bilden är tagen så som man ser den, som man vill ha den. 

Men känslan man har - den är tagen och det kanske är samma sak.

Det är känslan som driver dig ut på fotojakt eller vad man ska säga och inget är väl så frustrerande som när man fotograferar och inte har känslan med sig. Ibland när jag arbetade med att fotografera barn eller vuxna och de ville styra hur de ville att bilden skulle se ut. Där de kom med exempelvis vita tröjor, blå jeans, tog av sig strumporna och kavla upp benen och skulle skapa en bild som en annan fotograf redan satt sin känsla på och göra bilden ett bländarsteg ljusare så mådde jag riktigt dåligt. Det fanns ingen känsla i de bilderna. Visst det är kunden som styr men man kan också välja att inte arbeta med det. Idag tackar jag nej till allt. Det är bara mina bilder som jag tar och det känns mycket bra. Jag kan inte påstå att jag är duktig på att fotografera i Studio. Men jag har provat lite grann under några år och det är mycket roligt. Men mycket kvar att lära där. 

En bra känsla blir ofta en bra bild, den känns färdig då och då är det svårt att göra så mycket mer med den. Men samtidigt tycker jag att man ska skriva ut mycket mer bilder idag. Jag anser nog att jag kan ta bilder som tillfredställer mitt behov. Men däremot är jag totalt kass på att göra något med bilderna som jag tar. tillvägagångssättet jag gör är scanning av filmen i en scanner,, två till tre grejer i ps. för att sedan låta det vara. Många gånger har jag hört att du borde göra si eller så. Men fakta är att när jag tagit bilden, när känslan sitter i ryggen, magen eller i kroppen på annat sätt så är bilden klar. Jag behöver bara se negativet också. Sedan kan jag sätta in negativet i en pärm. Så gjorde jag under alla mina år i stort sett. Vissa får tillfredställelsen när de gjort bilden klar. Återigen. Antingen är man fotograf, eller bildskapare (retuscherare). Jag tror fortfarande att man är bättre på det ena än det andra. Man vet nog hur man vill ha den. Tänker här faktiskt på Christer Strömholm som jag inte känner och som jag bara såg på avstånd en gång när han hade en utställning i Växjö. Men tänker på när han gjort anteckningar på en svartvit kopia som hans mörkrumskille har gjort. En slags process till en färdig bild. Men i mina ögon var nog Christians bild redan klar när han tryckte ner avtryckaren. Men detta är ren spekulation då jag inte kände honom. 

Kanske skulle jag också ha en som kunde hantera mina bilder och få till dem så att de blev bra. Men det är processen att se och att ta som är det intressanta för mig. Se bilden ta bilden. SE och TA. 

Men vad händer med mina bilder då, absolut ingenting. För mig är det också viktigt med vilka kameror jag tar bilderna. Mina bilder behöver inte vara perfekta det räcker med att jag tycker att det är kul att hålla på. Sedan måste man ta en jävla massa dåliga bilder för att få fram en och annan som kan kallas skaplig, efter lång tid får man kanske också fram en bra bild. Jag säger inte tur. Har man fotograferat länge och mycket så är det inte tur. Det är övningen som lär dig göra en bra bild, inte turen. Vissa fotografer har en känsla och kan liksom de som kan läsa av ex. fotboll läsa av stämningen i ljuset och i vardagen och på så vis lyfta fram en bra bild precis i rätt ögonblick. Det är inte tur, det är känsla på hög nivå. 

Hasselblad 503 CX, T-MAX ELLER TRI-X.  Kör båda dessa filmerna till mina bladare. en gammal C optik 150 mm som var inne för servis för något år sedan. Då sa han till mig att optiken jag använde var extremt sliten, den har du verkligen använt sa han. Jag märkte inget utan den fungerade som vanligt tyckte jag. Men man lär sig sina grejer så man lär sig att kompensera. När jag fick tillbaka optiken så begrep jag också vad han menade. Fan vad det så optiken skulle kännas och vara. Alltid lär man sig något. Beklaga mitt slarv har lagt fram lite murriga, mörka bilder men som sagt det är innehållet i bilderna jag kan styra över. Inte utseendet av resultatet. :) 

Kunskapens stig är alltid början till något nytt.

Jag brukar titta mycket på Blocket och på Fotosidans köp och sälj. Jag har lagt ut väldigt många köp och säljannonser men oftast eller nästan alltid är det Bytes som gäller. Jag har inte obegränsat med pengar, så jag kan inte köpa så många olika kameror och vilka kan egentligen det. Jag har tidigare varit samlare av kameror för många år sedan. Det slutade med 12 bananlådor fulla med diverse kameror. Främst kameror av billigare valörer men ändå. Väldigt många fina. 

Som kamerasamlare skaffade jag alla de här kamerorna som jag aldrig hade råd att köpa då de kom ut nya. De var ju inte så dyra så många år senare. En kamera är ju inte bara en låda, en film och ett objektiv om vi tänker på det analoga tänket nu. En gammal kamera innehåller så mycket mer. Hur känns optiken, är den sliten, är den näst intill ny. Finns möjlighet att se slitaget på kameran. En gång kom jag över en gammal liten psalmbok, den köpte jag för att den var så sliten, sliten på ett värdigt, vackert sätt. Jag kunde ta min högra hand och lägga den så att min högra tumme lades på tidigare ägares slityta för tummen.

Det var mäktigt. Den var inte värd några pengar, men känslan kostade på. En annan gång som samlare när jag avyttrade mina kameror och istället köpte gamla Omegaklockor, något som inte heller finns kvar tyvärr. Men en gång ringde jag en kvinna som var jordbrukare. Hon berättade om en Omegaklocka som de haft i familjen som när den var ny ramlat rakt ner i grisarnas piss. Den låg där en liten stund sedan lyckades de fånga upp den. Sedan gick inte den klockan något mer. Det var ingen speciell modell, men en femtio/sextiotalare. Mekanisk Omega Seamaster med ljus tavla som långt ifrån var ljus nu. En standardklocka från tiden som säkert Antikrundan skulle sagt, i vanliga fall skulle jag inte köpa den. Samtalet ägde rum på telefon och jag såg då inte klockan. Jag erbjöd att köpa klockan rakt av och affären blev av. Jag sände pengar och hon sände klockan. Här var det historien om grispisset jag betalade för. Klockan följde bara med av farten så att säga. En sån här historia kan man ju aldrig hålla tyst om och det var inte länge som den fick ligga hos mig innan den vandrade till en samlare som var mer galen och betalade mer för den än vad jag hade gjort. 

Så småningom sålde jag av allt och köpte gamla kameror, bladfilm, vanlig film och sedan har jag bytt kamera då och då. Vissa kameror har jag köpt in och sedan haft ett tag men inte gillat, de har ofta fungerat bra men de har inte suttit så bra i handen så att säga. Jag har haft väldigt många Leica M (2, 3, 4, 4-2, 4-p, 6, 6TTL, 6 Panda, 7 men jag har aldrig haft en Leica M5. Har även haft en Leica IIIC som jag ägde några timman innan den försvann i ett byte mot en Leica M6 Panda i mkt fint skick. Tror jag bytte med Classic Camera i Göteborg som har mycket trevliga prylar i analogt. 

Men sanningen så att säga så trots att jag haft många Leica kameror så gillar jag inte att hålla i dem. Nu blir det väl krig kan jag tro. 

En vacker Panda som är mycket snygg. Men vad snackar jag då för skit om att de inte går att hålla i dem. Nej. De är så raka så det är inget skönt grepp i dessa. Om jag skulle ha en idag så måste jag nog skaffa ett grepp som många gör. Då blir det en helt annan historia. Men visst är Leica en fantastisk maskin och optiken ska vi inte tala om. 

Detta är min dummaste affär någonsin. Köpte den för 2500 kr med två objektiv, fyra ägare och ett fantastiskt skick.  Optiken var en näst intill ny i skicket en Taylor och Hobson 325 mm knogjärnsoptik med fyra softfocusläge i extremt bra skick. En sån här var fantastisk rolig att arbeta med. 

Det känns som om den här bloggen spårade ut helt och hållet. Beklaga men så är det. Det ena leder till det andra och så kan det vara. 

Om ni tycker att bloggen är rörig, då skulle ni se inuti mitt huvud. :) Ha det bra och trevlig helg.