Mänskans bästa vän ...

... är bilden. För bilden bryr sig inte om vem som tar den. Eller hur och med vilken kamera. Om den nu över huvudtaget är fotograferad och inte tecknad, målad eller bara tänkt och inbillad.

Fast vi utgår från att den är fotograferad. Då måste jag förhålla mig till den. Se den, utforska den, värdera den. Inte i guld men i någon annan valuta. Har den någon mening? Berättar den något? Eller är den bara stum, tom fyrkant?

Ja, i bästa fall innehåller den spår av näringsämnen. Men då tillvaron är nergödslad av bilder är det inte alltid lätt att upptäcka dom. När jag ser alla knäppare med mobilkameror och kompakter framför fejsen suga ut vartenda ögonblick dom inte upplever, misströstar jag om bildens betydelse. För senare behov, tänker dom kanske. Fast jag undrar jag. Allt pajlar ju bara upp sig i en enda stor, elektronisk köckenmödding som äter upp minneskort och hårddiskar.

Så hur kan vi vara bästa vän med slikt?

Jo, för att då och då slinker den igenom, BILDEN. Den som faktiskt talar till mig som min sanne och bäste vän. Den som innehåller en berättelse, en känsla, en realitet, en ärlighet -  även om den är påhittad.

Fotografier kan åstadkommas på tusen och ett sätt. För bilden är det fullkomligt ointressant hur. Den vilar i sig själv, oavsett kameramärke och brännvidd, beskärning och manipulation. Det är vad som finns inom ramen, kanterna, ytan och därunder som blåser in syret i dom.

Här är några jyckar och deras människor.

Malmö, Sverige

London, Storbritannien

Malmö, Sverige

London, Storbritannien

Berlin, Tyskland

New York City, USA

Avslöjande självbiografi

Satt och bläddrade i Höstens böcker, Svensk Bokhandels stora katalog, och såg att Nina Hagens självbiografi kommer ut snart. Och idag är det 50 år sen Berlinmuren började byggas.

Jag plåtade Hagen vid en konsert på Draken i Stockholm nån gång på sjuttiotalet. Och då såg hon ut så här.

Och muren? Tja, den var så här inbjudande 1970 på ett gammalt tummat dia. Fast jag tycker faktiskt om fläckarna och avtrycken på bilden. Det ger den en tröstlös karaktär, inte sant?

Östberlin, 1970

Krasch, boom, bang!

London, Storbritannien

Satt igår kväll i nästan en timme och skrev på ett blogginlägg. Det bästa jag nånsin åstadkommit förstås. Djupsinnigt, briljant, genialt. Och precis när jag skulle lägga till bilderna så kraschade Firefox. Sparat? Njae....

Sensmoral: använd inte Firefox 5 under OX Lion på din Mac än utan vänta tills problemet lösts. Hittade mer än 700 olycksbröder som drabbats av samma sak på Mozillas hemsida. Spara alltid dina odödliga inlägg medan du skriver dom, annars blir dom inte odödliga. Och lägg sen ut bilderna innan du skrivit klart.

Här kommer fem skäggiga gubbar från olika delar av världen samt en solbadare från ett betydligt lugnare London än dagens.

New York City, USA

Birmingham, Alabama, USA

Tel Aviv, Israel

Paris, Frankrike

London, Storbritannien

Parbildning

Vad fotograferar man? Vilka är favoritmotiven? Att bläddra i arkiven kan ibland vara rätt intressant. Jag hade en period på sjuttiotalet med skyltdockor. Drösvis med bilder av skyltdockor i allehanda poser tog jag. Och döda djur: överkörda katter, rovdjursrivna får, fjäderhögar på stranden.

Men när jag nu går igenom mina bilder ser jag att ett motiv går igen genom alla år: par. Oftast par av människor. Eller en människa och en hund. Eller två hundar. Eller?

Här är några av mina parbilder. Det blir nog fler med tiden.

Cinque Terre, Italien

Berlin, Tyskland

New York City, USA

London, Storbritannien

London, Storbritannien

Dagens bild

Det kanske inte blir nån vana, men åtminstone idag kommer en dagens bild. Jag när nämligen en extra stor längtan denna augustimåndag till Japan. Varför vet jag inte, men det är ett lätt land att längta till.

Nara, Japan