Strövarkort 164. Att kolla på konst

Vad är mest avslöjande? Sättet vi tittar på konst eller konstens avbildande av oss? Som när vi får brallorna nerdragna av apor och elefanter som målar tavlor; egentligen visste vi ju att det vi tittade på bara var kludd, fast vi låtsades inte om det. Maskhållning är den moderna människans allra viktigaste ursäkt för att hålla sig kvar i matchen.

När jag går på museum är jag ofta mer intresserad av de andra besökarna än av det som ställs ut. Tyvärr får man ju inte plåta på de flesta konstinstitutioner längre och egentligen är det väl mest av godo. För vad ska man med en taskig egenreproduktion till när man kan köpa ett vykort eller en poster av tavlan man tydligen ansåg värd att ha?

Fast det är synd också för det är kul att vända kameran bort från väggarna och in mot salongen. Ungefär som med hundar och deras ägare. Det är den relationen som är kul mer än att avbilda en gullig fyrfoting. Den bilden berättar så mycket om oss tvåfotingar. Här är några av mina speglingar från museisalarna.

Strövarkort 163. Mannen på taket. Några snaps

I kväll visas Bo Widerbergs fantastiska filmatisering av Sjövall-Wahlöö-klassikern Den vedervärdige mannen från Säffle. Jag minns inspelningen vid Odenplan 1976 då en helikopter skulle störta ner i trappan till den toalett som fanns dåförtiden.

Scenen var så farlig att ta att fotografen Per Källberg inte fick filma den utan Widerberg greppade själv en 16 mm-kamera och satt sig nere i trappan. När så helikoptern brakade ner fotade han för blotta livet. Det är den scenen som finns med i filmen.

Här är några snaps jag tog av den store regissören strax innan har greppade kameran och satte sig i trappan. Och filmen? Tja, kolla själv. Den går på SVT i kväll.

Så här skriver TVdags.se's Martin Degrell om den:

Filmen regisserades av en av svensk films största, Bo Widerberg, ett på pappret ganska udda regissörsval för en actionfilm, med tanke på Widerbergs notoriska ovilja att göra bildmanus och hans begivenhet att improvisera och förhålla sig fritt till den tekniska sidan av filmskapandet – en auteurattityd skolad av neorealism och nyavågen-tänk som visade sig fungera förvånansvärt bra i det här fallet: amerikanska samtida produktioner som The French Connection hade precis banat väg för en mindre polerad, ruffig, hetsig polisfilm, och det är tydligt att Widerberg och producenten Pelle Berglund lät sig inspireras av den stilen.

I huvudrollen som Martin Beck sågs folkkäre Carl-Gustaf Lindstedt, som många anser levererade den definitiva versionen av den lite trötta kommisarien som sedan första filmatiseringen 1967 gestaltats av Keve Hjelm, Walter Matthau, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi och, i de senare årens spekulativa evighetsproduktioner på TV4, Peter Haber.

Strövarkort 162. Kattögon

En gång i tiden var ett kattöga något som kollade bakåt. På cykeln satt det för att dom som kom ikapp inte skulle meja ner och platta ut tramparen. Numera sker sånt med hjälp av dioder och kissarna har fått tillbaka sina gluggar.

Min rehabkisse Humla har en sant bärnstensfärgad blick. Den är alltid outgrundlig och omöjlig att läsa, precis som en katts ögon ska vara. Och den blickar aldrig bakåt. Inte framåt heller för den delen. En kisse ser bara här och nu och är på så vis ett klart föredöme för alla människor den gör anspråk på.

Strövarkort 161. När Lumix och jag såg Winnerbäck på Cirkus / Uppdaterad

Är det tillåtet att bli impad här? Och samtidigt göra lite reklam för en kamera? Man vet aldrig, men den kamera man har med sig är ju den bästa sägs det. Åtminstone just då.

Var på Cirkus igår kväll och hörde/såg Lasse Winnerbäck. Före honom lirade Weeping Willows mycket förtjänstfullt.

Men Lasse är ju alltid Lasse - och inte bara för att han är från Linköping. Han är helt enkelt genial: musiken, orden, framträdandet. Spitzeklasse som tysken säger.

Nu var jag absolut inte där för att fota, men min lilla Panasonic Lumix TZ60 ligger alltid i fickan så varför inte. Några knäpp kunde jag unna mig. Och så här blev det. Klart godkänt tycker jag, inte minst med tanke på att bilden är tagen med längsta telet på zoomen uppifrån läktaren.

Och Bengan, nåt sånt här ser den ut i svartvitt. Också rätt okej, eller hur?

Strövarkort 160. Den korkade nationalismen

Om några dagar är det dags igen att hissa flaggor och ta till brösttoner. Fy fan va vi ä bra! liksom. Och det är vi väl. Vi bor ju i det bästa av länder och vi är många som på olika vis försöker se till att det ska fortsätta vara det. Att vi ska få säga och tycka vad vi vill och att alla ska få vara med. Inte bara vissa.

Det finns en massa korkskallar både inom och utom våra gränser som har fått för sig att själva flaggviftandet och egenskapen att ”vara nationell” skulle göra dom till förmer än andra. Att dom bara genom att vara födda i ett land har större rätt till det än andra. Så fel dom har!

Historielöshet och bristande kunskap tycks vara det utmärkande för dessa så kallade nationella. De låtsas att de älskar flaggan och folket - vissa alltså - men i själva verket saknar de förmågan till både empati och kärlek.

Detta är en fotoblogg, javisst, men det innebär väl inte att man inte får tycka illa om eländet som dessa  individer sprider. Men fotografera deras fejs vetja, och publicera dom på nätet!

Jag mötte ett dussintal Sverigevänner på Drottninggatan i Stockholm för några veckor sen. De gick under svarta och gröna fanor med någon sorts nazze-symboler på och såg farliga ut. Signalerade att de inte skulle tveka en sekund att slå ner mig eller vem som helst.

Jag hade just sett den engelska BBC-serien om Auschwitz på Netflix och fick sådana kväljningskänslor vid blotta åsynen av denna alternativa intelligensreserv att jag var tvungen att luta mig mot en husvägg.

Det är alltså dessa figurer som vi ska tillåta besöka våra skolor. Som ska få propagera för våra barn och barnbarn. Vad tänker dom säga? Att det är lögn att 1,1 miljoner människor utrotades bara i Auschwitz? Att det aldrig hänt? 

Gud bevare oss alla. Oärlighet börjar med en knappnål och slutar med en silverskål fick vi lära oss när jag var barn. Det känns som att nåldynan börjar bli full nu och att skålarna antar sina former. Så det är hög tid att säga ifrån. 

Nej! Jag tänker inte heller älska flaggan på fredag. Jag tänker inte acceptera att nationalister tar över våra gator och torg, skolor och sjukhus. Jag vill ställa mig upp och markera mitt avstånd och min avsky. Och att göra det just den 6 juni är en perfekt start tycker jag. Så upp med kamerorna och plåta dom så att vi känner igen deras ansikten. Nazister, nationella, sverigedemokrater, svenskpartister eller vad dom nu kallar sig.