Strövarkort

En tämligen sextiårig mans strövande genom tillvaron. Ibland kanske med en kamera på magen

Strövarkort 211. Nya böcker av Petersen och Sally Mann

Det bästa mediet för att titta på bilder och fundera omkring dom är boken. Den är förhoppningsvis en avbild av vad fotografen själv sett och tänkt sig att presentera. Dessutom kan jag sitta i lugn och ro hemma i fåtöljen och studera verken i detalj och följa deras intentioner och mål.

Just nu har jag närstuderat två nya böcker, helt olika men lika intressanta. Dels den amerikanska fotokonstnären Sally Manns Hold Still. A memoir with Photographs , dels Anders Petersens senaste stadsporträtt: Valparaiso.

Sally Mann, som har ställt ut i Sverige flera gånger, har skrivit en av de mest intressanta självbiografier jag läst. Hon har närmat sig sitt liv genom människorna som hon vuxit upp och lever tillsammans med och dom som betytt något för henne.

Sally Mann lever på sin farm i Virginia i amerikanska Södern. Det är där hon får inspiration och näring och det är också där hon mestadels arbetar med sin storformatskamera och sina uråldriga kemiska tekniker.

Texten är späckad av bilder som illustrerar det som hon berättar om och jag kan bara konstatera att helheten blir en synnerligen inspirerande läsupplevelse. En sån där som man längtar efter ibland och som får en att bara fortsätta läsa tills sista sidan är klar.

Anders Petersen läser man också, fast på ett helt annat sätt. För oss som följt honom genom åren är språket välkänt, likt en poets och hans bilder har förmågan att bränna sig fast på näthinnan. Trots att motiven och tekniken är så välkänd att jag ibland måste le; nu parafraserar han väl i alla fall sig själv?

Må så vara, fast vad spelar det för roll? Anders Petersen är ju ändå en av dom få som fortfarande får mig att vilja ta upp kameran och damma av den. Det enda som avhåller mig är bristen på ett lika spännande liv att skildra som det han lever.

Besöket i Valparaiso är hans första i Latinamerika men en naturlig fortsättning på de stadsböcker han jobbat med det senaste decenniet.

Postat 2015-08-26 09:50 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Strövarkort 210. Ricoh, Daido och jag

Ibland behöver man inte lämna sin bekväma liggstol för att besöka en annan bildvärld. Det räcker med en tjock Moriyamabok i knät, Ricoh GR framför fejset och ett glas torrt, vitt inom räckhåll för att förflytta sig utanför balkongvärldens klorofyllidyll.

Och då kan det hitta på och hända att verkligheten blir en annan än den var för några sekunder sedan. En verklighet som helt plötsligt känns betydligt mer spännande än den som jag trodde att jag befann mig i. Tillsammans med Daidos bilder ur boken tar jag ett raskt hopp rätt ut i ingenting och låter slutaren arbeta. Ricoh'n spinner som en katt och allting känns så fint. Se så fint det blev!

Postat 2015-08-16 19:11 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Strövarkort 209. Hår - här eller där

Det där med hår är laddat, antingen man har det eller inte. Den hårlöse döljer flinten med peruk, ett böljande hår stängs in under sjal och slöja. Sällan är håret något ingenting. Ibland är det identitetsskapande, Jimi Hendrix versus Yul Brynner. Ofta en signal men aldrig utan laddning. Tänk rastafarianen eller buddhistmunken.

Behåring har genom årtiondena böljat genom modevågorna. Sextiotalets stora svall, åttiotalets pudelfällar, tvåtusentalets kala hjässor. Och med kropparnas behåring har det blivit samma sak: buskar, linjer och kalhyggen.

Min kamera söker sig ofta mot hår och frisyrer av olika slag. För de berättar saker om sina bärare, understryker vem man är och vem man vill vara. Och avtryck vill ju dom flesta av oss vill lämna efter sig. Inte sant?

Postat 2015-08-13 14:19 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Strövarkort 208. Två röda och en blå. Färg i svartvitt och tvärtom

Verkligheten är färg ifall man inte är färgblind. Det är självklart. Lika självklart är det att jag ser samma verklighet genom min kamera i svartvitt. Även om sökaren visar färg.

Låter det krångligt? Inte alls. När jag började fotografera vid slutet av sextiotalet var det svartvitt som gällde. Färg var ingen option. Dels var det alldeles för dyrt (svartvit Tri-x kunde man köpa i bulk som man soppade själv), dels var färg detsamma som tråkiga semesterbilder, födelsedagar och jular.

Riktig fotografi, den utförde man i svartvitt. Eller i en gråskala som det egentligen borde uttryckas.

Hur är det idag då? Nu när kamerorna klarar av allt på en och samma gång?

Jo tack, jag ser fortfarande mestadels världen i svartvitt. Sökaren är elektronisk och jag kan förstås ställa in kameran så att den visar svartvitt. Men det gör jag inte. Jag kollar på den i färg, plåtar i RAW-format och omvandlar det jag sett via Silver Efex Pro till - just det - svartvitt. Som jag alltid har gjort.

Varför då inte visa färg? Jag vet inte riktigt, men det är mest bruksbilder som ska ses i färg, tycker jag. Såna man tar som nån sort redovisning. Fotografi som uttryck är svartvit.

Fast ingen regel utan undantag. Jag har också haft mina kolorerade perioder. På sjuttiotalet upptäckte jag fotografen Ernst Haas och blev väldans inspirerad under några år. Fast det fastnade inte riktig. Snart var jag tillbaka i det svartvita igen.

Men då och då händer det i alla fall. Som nu i somras på Gotland, med motvilliga modellen Sigge och Cittran. En bild som faktisk ÄR färg. Eller för något år sen på gatan i London. Färg igen. Så kanske finns det hopp för mig också om en färggladare tillvaro?

Postat 2015-08-12 06:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Strövarkort 207. Up yours!

Om det där med att plåta på gatan, i färg eller svartvitt? Analogt eller digitalt? Snacka om ickefrågor! Varför inte ta en titt på bilderna i stället och bedöma dom för vad dom är?

Det är som att man  inte vågar ha en åsikt innan man vet med vilken kamera en bild är tagen. Inte fan lägger vi samma värderingar på en text, ifall dessa ord skrivs på en mac eller pc? I Word eller Pages? Det är totalt ointressant. Det enda som betyder nåt är ju vad som står. Eller vad bilden visar.

Jag tror att det är ett gammalt arv från den tiden då fotointresserade läste fototidningar. Under varenda publicerat kort stod det med vilken kamera det tagits, med vilken film och framkallare det gjorts. Så blev det ett sätt för läsaren att också bli en duktig konsument.

För foto har alltid handlat om kommersialism och industri. Redan när Kodak lanserade sin gamla slogan, Press the button and we do the rest, slogs den industriella kopplingen fast. Det enda du behöver göra är att trycka på knappen - och sen betala.

Att det finns en massa MÄNniskor som gillar kameror och tekniska prylar är en sak. Många gillar ju bilar också och lägger ner tid och pengar på dom. Sällan ser man dock någon koppling mellan flådiga vrålåk och körskicklighet. Nej, också där handlar det om nån sorts porr, att bli upphetsad över en häftig stjärtfena eller en mullrande V8. Precis som en ny kameramodell som också mullrar och viftar på rumpan.

Jag har lagt märke till hur läsarsiffrorna här på Fotosidan hoppar upp varje gång nån skriver namnet på en kamera eller optik i rubriken till sin blogg. Det är talande. Sällan händer samma sak om man nämner att det handlar om nya bilder.

Visst, alla får göra precis som dom vill; det är ett fritt land. Men det vore kul ifall det fanns ett forum för levande bildintresse. Särskilt som så många idag kallar sig fotografer. Vad fan gör dom egentligen? Jag vill se!

 

Postat 2015-08-05 10:14 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera