Tankar och reflektioner om inre och yttre bilder

Vänta på att löven faller, rapport från en oas i Stockholm

Vet ni var det här är någonstans ? (En hint är att det är i Stockholmstrakten, så ni som inte är nollåttor kan ha svårt att gissa...om ni inte har tagit en utflykt hit förstås.) Hursomhaver, det här är en oas som rekommenderas. Man kan få sig en god lunch i växthuset, vill man slå på stort finns här en stjärnkrog med ett ärevördigt namn. Annars kan man bara gå runt och flanera.

Höstvädret var så där fint som det bara kan vara när det är som bäst. Sol, blå himmel och träden var överdådiga. Vi var inte de enda som tagit hos hit så det tog en stund att få parkering. Överallt var det människor, barn som gamla. Alla verkade så nöjda, folk nickade och log när man möttes. Kanske var det kameran eller kanske maken och jag såg trevliga ut, eller så visste vi alla att en sån här dag är en gåva. Och någonting vi alla delade som hade tagit oss hit denna dag. En dag att gömma i hjärnvindlingarna för att sen ta fram när nordanvinden blåser och det långa mörkret är det enda beständiga. Det finns någonting i hösten som tar fram barnet i en, överdådet av färg och form gör att det är lätt att släppa taget om det förståndiga och bara hänga med och förundras över denna trädens teater som spelas upp. Man blir liten i så många bemärkelser, men liten på ett bra och skönt sätt. Här finns ingenting som behöver fixas och inget att kontrollera eller styra, ett större och mäktigare skeende  är i farten vare sig vi vill eller ej. Bara och koppla av som det barn av Moder Jord vi alla är.

 

 

 Vissa kombinationer står ut och fångar ett öga som letar motiv.

 

Alla former som skapas av enkla skiftningar i lövens färg.

 

Som att simma i ett gult hav.

 

Barnen hittade gungan fast den var lite gömd.

 

Fler än jag var ute med kamera.

 

Den lilla mannen bara satt här. Väntade.Föräldrarna ropade men han ignorerade dem så länge han kunde.Snälla, kan du inte komma nu, sa mamma. Nej, sa pojken, jag väntar. Jag vill se när löven faller. I tanken har jag sedan dess suttit där med honom, väntandes och följandes lövens väg till marken. Se, han hade ett förstånd utöver det vanliga den lille mannen. Vissa saker i livet är viktiga och annat är bara struntsaker. I hans ålder är det lättare att se det viktiga och låta sig undra och förundras. Sen kan det ta  ända tills man nästan är gammal innan man igen  inser vikten av att förundras.

 

Inlagt 2013-10-15 11:14 | Läst 3530 ggr. | Permalink

"Formen i topp ser jag, det räcker för en lång vinter. Bild och text som harmoniserar. Min favorit blev denna gång den lilla "Buddan" som betraktar, för att en bild kan bli så stark med rätt historia till."


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Barn och gamla besitter förmågan, mitt i livet finns inte tiden tråkigt nog!
Svar från Annelie Worgard 2013-10-15 15:21
Tack för kommentaren. Och tiden verkar vara mindre när man är mitt i.
Tänkvärd text, kloka ord om att se och inte bara titta, stor skillnad det. Som du skriver har det nog ofta med åldern att göra, att leva i nuet, vara nöjd här o nu. Därtill fina bilder, gillar speciellt sista, den kloka pojken och ståtlig skugga av trädet. Och Haga är det väl?
Svar från Annelie Worgard 2013-10-15 15:22
Tack! Det är Ulriksdals slottsträdgård.
Tyvärr får man allt för ofta negligera viktiga saker i livet för måsten! Tänk att det skall behöva vara så! Fina bilder från er utflykt! Är inte 0-åtta, men vissa områden dyker upp i skallen! Hagaparken, Rosendahl, Djurgården?
Ha en bra dag! Yvonne
Svar från Annelie Worgard 2013-10-15 15:23
Ja visst är det dumt med alla måsten. Området är Ulriksdals slottspark
Njutbar text till vackra bilder, visst är hösten vacker!
Dagar som den du visar är guld värda!!
Svar från Annelie Worgard 2013-10-15 15:24
Håller med, de här få dagarna är guld värda.
Vilket underbart barn som tog sig tid och ville se när löven faller. Kommer osökt att tänka på när min yngsta dotter var runt fem år och lekte runt i höstlöven. Kastade upp dem i luften och njöt av då de föll ner. Stannade mitt i leken och frågade. "Men mamma, hur kommer du upp dit igen". Ja så funderar kanske en femåring, ingen tanke på att det slår ut nya löv.
Fin promenad du hade och väldigt dina bilder fick du med dig hem. Jag njuter.
Svar från Annelie Worgard 2013-10-15 15:25
Vilken trevlig berättese du delar med dig av. Tack.
Sköna höstbilder Annelie - och fina ord! Mvh, LO
Svar från Annelie Worgard 2013-10-15 15:25
Tack tack. :)
Formen i topp ser jag, det räcker för en lång vinter. Bild och text som harmoniserar. Min favorit blev denna gång den lilla "Buddan" som betraktar, för att en bild kan bli så stark med rätt historia till.
Svar från Annelie Worgard 2013-10-15 18:44
Tack Nic, det var en skön dag och den lille grabben och hans konversation med sina föräldrar blev dagens höjdpunkt :)
Den sista var mycket fin!
Svar från Annelie Worgard 2013-10-15 18:45
Tack tack, ja han var fin :)
Ännu en röst på den sista. Barnet och skuggan är helt perfekt inplacerade, liksom takets pil uppåt. Dynamik och lugn i samma bild; inte lätt!
Svar från Annelie Worgard 2013-10-15 18:45
Tack tack, som sagt hans skäl att sitta där gjorde dagen för mig, det var omöjligt att inte fotografera honom.
Gillar fiskaren och den lilla meditatören. En av många fina platser i Stockholmstrakten. :)
-affe
Svar från Annelie Worgard 2013-10-16 10:23
Tack, ja fiskaren var en rolig prick han med, blev aldrig på det klara om han gick runt i såna därna fiskebyxor eller om han satt i en liten båt.