Mark Power – fotografsamtal på Magnum

Det är lätt att känna sig bortskämd med tillgången av fotografiska begivenheter i London som exempelvis dessa samtal på Magnums kontor i staden. Den här gången var det Mark Powers tur. 

Magnumfotografen Mark Power är en engelsman från Leicester som slog igenom med boken The Shipping Forecast 1996. När den gavs ut så hade han försökt att etablera sig som en fotograf i tio år. Fotoböcker har normalt sett ingen större publik och även en lyckad utgåva kan förväntas sälja runt 1 500 till 2 000 exemplar tydligen. Marks bok blev oväntat populär, särskilt efter den uppmärksammades av dagstidningen The Guardian som utnämnde den till "månadens bok" (eller så var det "veckans bok" – minns inte!). Senare i år så kommer nyutgåva av The Shipping Forecast med en massa (100!) nya bilder. Ser verkligen fram mot den.

För den som inte vet så är The Shipping Forecast ett dagligt radioprogram på BBC motsvarande Sjörapporten från Sveriges Radio. Mark fick idén till sin bok efter att ha sett en kökshandduk med en karta över Storbritannien med de olika havsområdena utmärkta. Han tyckte att det var fascinerande att dessa områden man hört nämnas på radio fakstiskt fanns på riktigt och fick idén att fotografera på stränderna som vette mot dessa områden. Vem är den svenske fotografen som gör en motsvarande bok från ett svenskt perspektiv med Kattegat och Finska viken som fotosubjekt? Glöm inte vem som gav er idén!

Här är en karta över de olika områdena som det finns bilder ifrån i ”The Shipping Forecast”.

Samtalet täckte också det stora projekt som Good Morning America! utgör. Mark har hittills givit ut tre böcker av fem planerade. Han har helt enkelt besökt USA ett flertal gånger för att åka omkring och fotografera dagens USA. Det är han duktig på och jag tycker om alla tre böcker som publicerats och ser förstås fram emot de övriga två, varav den första kommer ut nästa år. Det hjälper också att jag är svag för Americana. Mark fotograferar med stativ och en digital storformatskamera av märket Alpa, med vilken man tar fyra bilder som sedan digitalt jämkas ihop. Det ger en enorm detaljrikedom om man gillar sånt. Jag är mest intresserad av innehållet och kompositionen.

Många här på Fotosidan (och på andra håll) talar ofta om hur viktigt det är med en berättelse i fotografier men Mark sa att det är något som han inte eftersträvar. Istället tycker han om att låta ett par bilder i ett uppslag interagera med varandra för att skapa något slags dynamik som annars inte skulle finnas där. Min fråga är förstås hur han tänker när han bara har en bild i ett uppslag? Jag tror att han sa nåt om att vissa bilder inte är så starka ensamma (underförstått att andra är starka) men att då ett par bilder kan lyfta varandra till en högre höjder. Jag tycker mig se berättelser ibland i hans bilder men jag är glad över att en så pass känd och framgångsrik fotograf som Mark Power inte fäster så stor vikt vid berättelser i fotografier. För det gör inte jag heller!

Marks samtalsstund var för övrigt mer strukturerad än Christopher Andersons dagen innan (skildrades tidigare i detta blogginlägg). Här är några bilder (alla tagna med min iPhone) som skildrar hur det såg ut när Mark höll låda med sin förläggare från bokförlaget Gost.

Marks dotter Chilli Power (jäkligt coolt namn får man väl säga, va?) från Magnum introducerar sin pappa och Gosts Stuart Smith till en förväntansfull publik.

En sån här bild ger boksamlaren i mig ångest för det är några stycken där som jag inte äger.

Här ser vi Stuart Smith från Gost Books Ltd beundrandes de böcker som fanns till salu på Magnums bokmarknad som hölls under dagen.

Andra fotoboksälskare som försöker hitta ett fynd. Själv köpte jag David Hurns "Living in Wales" som jag senare givit bort som 60-års present till en walesare.

Jag köpte inga böcker av Mark denna gången men hade med mig några som var osignerade.

Så, om ni kollar upp Mark Powers fotografi, vad tycker ni? Och vad anser ni själva om vikten av berättelse inom fotografier? Kommentera gärna!

Ha det så gott! /Fredrik

Rule Britannia (i 70 år)!

I förförra veckan fick vi som bor i Förenade Kungariket en dag extra ledigt! Och eftersom man skjutit på den ordinarie röda dagen i slutet av maj så blev det en riktigt fin långhelg, från torsdagen till söndagen. Vadan detta? Jo, såklart för att drottning Elizabeth lyckats klamra sig fast på den brittiska tronen i hela 70 år (till sonen Charles förtret?). Självklart så måste man som gatufotograf göra sin plikt och skildra firandet. Henri Cartier-Bresson tog ju några klassiska bilder i samband med kröningen av drottningens pappa 1937 och det var bland annat med hans bilder av det firande folket i sinnet som jag gav mig ut. Givetvis så hoppades jag på lite folkliga bilder à la Martin Parr också. 

Jag är rätt ambivalent till kungahus. Förstår det omoderna och odemokratiska i det hela men inser också att det nog går att argumentera för ett slags turistiskt och affärsmässigt värde. Om man nu behöver en statschef så kanske kung eller drottning är bättre än en avdankad politiker? Nåväl, nog är det klart ändå att den pompa och ståt som kungahus medför kan vara mumma för gatufotografen!

Det ska börjas i tid. Vid Piccadilly Circus. 

Dessa tre som hörde ihop rörde sig ned mot Pall Mall från Piccadilly Circus. Nog ingen riktig viking även om sådana nog "turnerade" i England när det begav sig.

Många hade gått "all in" med utstyrsel, flaggor och klädsel. Från Pall Mall där detta foto togs så stod man bra till för att njuta av den stundande överflygningen.

Precisionmässig sifferexercis med högtidligt klädd publik. Tagen med min iPhone.

Detta var nog första gången som jag såg nåt som skulle kunna karaktäriseras som en flyguppvisning. I Storbritannien är de så kallade "Red Arrows" beundrade för flygskickligheten de kan uppvisa. Äntligen fick jag se dem på riktigt. Min iPhone var att föredra när denna typ av foton skulle tas. Så smidig i trängseln.

Rojalistiska damer med den självdistans som behövs om man ska bära denna typ av hattar.

Kan rojalistiska foton göra sig i svartvitt? Ja, kanske?

Britter sägs vurma extra mycket för sina husdjur. Denne vovve slapp att gå. 

Sidostudie av ekipaget.

Denna hund såg ut att ha funnit sig bekvämt tillrätta på Trafalgar Square.

På samma torg satt dessa två par och firade. Mannen till höger kanske tar sig för huvudet då han saknar nåt med unionsflaggan på? Den andre mannen ser dock trots sin utstyrsel ej helt nöjd ut.

En jubileumglass åtnjuts vid Oxford Circus, ett av mina favoritställen för gatufoto i London.

Alla kan kalla sig för drottning om de så vill. I alla fall nuförtiden.

Vid Covent Garden firade dessa väninnor strax innan det började att skymma. 

Jag hade tänkte ha fortsatt att dokumentera firandet under fredagen och lördagen på lite andra områden än centrala London men det var inte lika givande som väntat. Det får helt enkelt vara tillräckligt med fotona i denna blogg.

Som alltid, kommentera gärna och tyck till om bilderna och blogginlägget!

/Fredrik

Pandemipåverkad fotografi!

Även om Sverige inte hade samma hårda restriktioner som England, där jag bor, så tror jag att flertalet av oss fotografer fick förändra sättet vi utövar vår hobby på, på grund av pandemin. Det skedde definitivt för mig då rejäla nedstängningar av samhället hindrade mig att åka in London för att gatufota. Istället tog jag många promenader i grannskapet tillsammans med nån av mina kameror.

De som läst tidigare blogginlägg av mig vet ju att genren gatufoto ligger mig närmast om hjärtat men redan innan pandemin så har jag uppskattat den typ av fotografi som herrar William Eggleston, Stephen Shore och Joel Sternfeld utövar. Här är inte människan central i den bemärkelsen att människor alltid figurerar eller har huvudrollen i fotografierna. Istället fotograferar man ofta de landskap som är skapade av människor, må det vara i städer, mindre orter eller ute på landsbygden. Ibland är man relativt nära en byggnad, ibland lite längre ifrån. Visserligen kvalar en del av dessa tre fotografers alster in i genren gatufoto men det har varit i huvudsak deras andra foton som inspirerat mig under pandemins promenader.

Så här efteråt, när vi förhoppnings håller på att ta adjö av pandemin, så känner jag att jag vill fortsätta med den här typen av fotografi som ett komplement till mitt gatufotande. Utöver nöjet att fota på detta vis så inser jag att jag har dokumenterat lite av mitt grannskaps visuella historia. Det har nämligen slagit mig att flera av de butiksfasader med reklamskyltar och dylikt har förändrats eller försvunnit under de två tumultartade åren av pandemins ekonomiska effekter. Hus har rivits. Affärer har slagit igen och uppstått som nåt helt annat. Ofta har förändring lett till nåt sämre och visuellt tråkigare. Tycker jag. Så, jag har är glad att jag tog bilderna för eftervärlden att potentiellt betrakta.

Här följer några foton som visar vad jag har fotat under pandemin när jag inte har haft min gatufotohatt på. Alla är tagna inom en radie av några kilometer (eller engelska miles!) från min bostad.

Denna i mina ögon rätt snygga skylt för en bilhandlare finns ej mer. Själva firman har bytt namn och fått nya ägare. April 2020.

Denna fina fasads reklamtexter med mera är numera övermålad och ersatt med nåt fult. April 2020.

Jag gissar att familjen kastade in handduken efter 60+ år och sålde sitt företag. Så här tomt blir det när en nedstängning skadar affärsverksamheten. April 2020.

Ett par hundra meter från min bostad revs denna byggnad tidigare i år. Det var ett lite tidningstryckeri en gång vill jag minnas. Verksamheten upphörde några år innan pandemin om jag kommer ihåg rätt. Nu blir här bostäder! Januari 2022.

Apropå bostäder så är denna tomtgräns helt omgjord och rosenbusken är uppriven. Ena huset har upprustats. Juni 2020.

Denna kemtvätt är definitivt inte öppen sju dagar i veckan för nu är den ersatt med en liten kvartersbutik. Maj 2020.

Här tror jag att man idag säljer kök – tidigare verksamheter har flyttat. Maj 2021.

Taxifirman till höger i bild var öppen för business men de andra två affärslokalerna var för uthyrning. Folk går med trasiga skor och kan inte tillskansa sig nyheter i tryckt form. Riktigt illa. Februari 2021.

Förhoppningsvis så har denna (grekiske?) frisör klarat sig – folk behöver ju fortfarande klippa sig om de inte kör min typ av frisyr! Februari 2021.

Den lokala brandstationen hade nog stängt innan pandemin slog till. Hoppas att det finns snabba brandbilar från annorstädes ifall olyckan skulle vara framme! Februari 2021. 

Slutligen, denna trästaty föreställande en indian kan numera kasta sitt munskydd. Förmodligen så finns han kvar i lokala antikvariatet – vem vill köpa en sån här tingest? Augusti 2020.

Uppskattar som vanligt kommentarer kring innehåll och form av blogginlägget.

Glad påsk till er alla!

/Fredrik

PS. Genren som merparten av mina foton i detta blogginlägg kanske bäst passar in i är förmodligen New Topographics – se artikel på engelska i Wikipedia här (ingen svensk version finns): https://en.wikipedia.org/wiki/New_Topographics