Gatufoto, New York, 2025 – svartvitt

Hej igen, kära läsare! Nu är det dags för fler bilder från senaste trippen till New York. Denna gång är det svartvitt som utlovat. Jag är en sån som för det mesta inte tänker i svartvitt när jag fotograferar (förutom till viss del när jag fotar med min Leica M Monochrom). Det är uttryck, händelser och karaktärer jag är ute efter att komponera på nåt bra sätt. Inte tusan har jag då tid för att fundera på färg eller svartvitt! Nä, det är främst efteråt som jag bedömer om en bild gör sig bättre i svartvitt. Om färgen inte tillför nåt speciellt så finns chansen att det blir monokromt.

Mitt tillvägagångssätt för konvertering är rätt basalt. Klickar ofta på Lightrooms B&W-knapp och Auto för att sedan dra litet i Clarity och Contrast. Korn läggs som regel på också. Att lyfta upp skuggor och exponeringen överlag sker också för det mesta. Ibland även finlir kring specifika delar – att ljusa upp ögon t ex. Sen är det klart. I 10% av fallen så kanske jag kör med en preset istället.

Här kommer bilderna – kommentera gärna i vanlig ordning om bilder och text. Alltid kul att höra personers genuina åsikter. Alla bilder tagna med min Leica M10 och 35 mm Summicron eller 28 mm Elmarit. Två är fotade med min X-Pro2 vilket anges i bildtexten.

Tagen på hörnet vid Bryant Park som jag omnämnde i förra blogginlägget. För övrigt blev denna av nån anledning väldigt underexponerad. Resultatet som ni ser är tre stopp uppljusad. Sensorn från 2016-2017 presterar utmärkt. Hade haft problem om fotot var taget med min gamla Leica M-E 240.

Den här är också tagen på samma plats

Även denna!

Den sista från Bryant Park-hörnet i detta blogginlägg

Gillade hatten på sned som han bar så fint

Ett mörkt foto men det är för att det var taget på kvällen. Vanligtvis undviker jag personer som sitter i sina mobiler men den här kvinnan såg så fin ut där hon satt så jag gjorde ett undantag. Månne textade hon sin försenade dejt?

Gladde mig åt att 28 mm satt på kameran – annars hade hennes stora steg inte fångats

Boxare som slagit för hårt? Tagen med Fujifilm X-Pro 2 med 23 mm.

Betrakta detta ägg!

Önskar att jag minns vad de språkade om när de gick förbi

Tillbaka i Flushing, en stor Chinatown i stadsdelen Queens. Där låg mitt hotell förförra året.

I en park i Brooklyn om jag inte minns fel. Tagen med Fujifilm X-Pro 2 med 23 mm.

Jag tror att det blir minst två New York-bloggar till från förra årets resa. Jag fann fler okej färgbilder och jag kommer också att författa en inlägg om hur det var att fira fjärde juli på plats. Sen får det lov att räcka.

Fredrik

Gatufoto, New York, 2025 – färg

I september förra året så skrev jag ett blogginlägg om mina bloggplaner och med facit i handen så har det dröjt litet men jag har nu som utlovat skrivit om Diane Arbus och IKONER-utställningen. Inget djuplodande om Leica M än (förutom inlägget om Leica M EV1) och inte heller om hur det gick med gatufotandet i New York förra sommaren. Nu ska det bli ändring kring det sistnämnda med detta blogginlägg!

Att idka gatufoto i New York är det många som tycker om att göra. Som jag ser det beror det på gatufotots historia – att många pionjärer och stjärnor inom genren verkade i staden. Sen så finns där en massa intressanta karaktärer som rör sig bland reflekterande ljus från glasade fasader och gula taxibilar. Jag har nu varit i New York åtta gånger med början 2010, då jag ännu inte hade blivit en inbiten gatufotograf. Så, hela sju gånger har jag besökt det Stora Äpplet med gatufoto som planerad huvudsyssla. 

Det är lätt att skapa förväntningar om att man under New York-vistelser skall åstadkomma fler "keepers" än tidigare – dels för att man känner staden bättre efter varje besök men också för att man när förhoppningen om att man fortfarande håller på att utvecklas och bli bättre på gatufoto. Jag har lärt mig att hantera denna press hyfsat bra känner jag – det blir till att försöka så gott man kan och så får det bli som det blir helt enkelt. 

Så, hur gick det då? Sisådär. Jag brukar ha som mål att sikta på minst 500 bilder per dag när jag gatufotar en heldag, särskilt på sommaren då dagarna är längre. Det kan låta mycket för vissa men jag vet att om jag är flitig och håller ögonen öppna för det intressanta samt befinner mig på rätt plats så är det runt 500 bilder jag brukar hamna. Denna gången nådde jag inte alls upp till denna siffra. Rätt långt ifrån, faktiskt. Det blev drygt 300 bilder per dag i runda slängar. Mycket berodde på att jag traskade i områden där det helt enkelt inte fanns så mycket att gatufotografera och att jag förflyttade mig till fots istället för att ta tunnelbanan. Jag är ändå nöjd med min insats för man kan inte fotografera bara för att nå upp till en viss siffra. Det vore korkat!

Här är i alla fall några bilder från resan som jag vågar visa utan att skämmas allt för mycket. Som vanligt uppskattas kommentarer om bilderna och innehållet i mitt blogginlägg – såväl kritiska som berömmande. Alla bilderna är tagna med en Leica M10 med antingen en 35 mm Summicron eller en 28 mm Elmarit för de som intresserar sig för sånt!

Denna bild togs på Coney Island, på kvällen den dan jag anlände. Tänkte att det bådar gott om gatufotogudarna ger mig sådana här färgmatchningar så snabbt!

Vill inte tro att de här två är turister. Hoppas att de är tvättäkta amerikanska italienare vars förfäder bott här sen Little Italy blev till.

Gissar på en turistfamilj. De är på Femte Avenyn.

Den här har jag glömt var den är tagen. Ingen märkvärdig bild men hon är stilig när hon går ut med hund sin tycker jag.

Gatufoto ombord på färjan till Staten Island som man åker på gratis

Tyckte hon satt litet intressant på stenen. Nära Union Square.

Den här mannen vinkar dig välkommen till en korsning mellan West 42 St och Sjätte Avenyn, vid Bryant Park. Detta är ett populärt tillhåll för många gatufotografer och här kan man bli rätt produktiv. Resten av bilderna i detta blogginlägg är tagna just i den korsningen (i samma hörn faktiskt).

Jag noterade att hennes hår guppade upp och ned som om det kommit i självsvängning. Tur med de gula taxibilarna som jag försökte placera rätt i förhållande till henne. Jag tycker att det är lyckad bild.

Ett gäng ungdomar som släcker törsten sin i denna stad där det kan bli rejält varmt på sommaren

Det finns en hel gatufoton från New York där folk bär på grejor med munnen – gatufotografen Jeff Mermelstein har några sådan pärlor. 

Denna kvinna hade kanske ätit nåt gott till lunch som gjorde sig påmint? Ser ut att vara en Sony-fotograf?

Ovan nämnde Jeff Mermelstein har givit ut en bok med gatufoton där folk antingen springer eller håller på med håret (lirkar det runt fingret). Jag är inspirerad uppenbarligen.

Nästa blogginlägg från New York kommer att fokusera på svartvita bilder. 

Fredrik

Diane Arbus i New York 2025

I skiftet juni och juli förra året så besökte jag än en gång ett av mina favoritländer, USA, och där min amerikanska favoritstad – New York. Stannade litet extra länge än den normala veckan. Det blev hela nio nätters övernattning i staden än de normala sju. I vanlig ordning så utgjorde gatufotografering en stor del av den planerade verksamheten. I övrigt så njuter jag att bara gå omkring i staden och besöka barer, restauranger och andra sevärdheter.

Tack vare Ingrid Morgondotter här på Fotosidan så blev jag uppmärksammad på att det fanns en omfattande utställning av Diane Arbus verk i New York när jag var där – tack Inger. Självklart köpte jag en biljett och gick på utställningen. Jag ser värdet i Diane Arbus fotografi men hon är definitivt inte en av mina favoritfotografer. Tidigare har jag sett en annan utställning med hennes verk men då i London. Den var klart sevärd men utan att på nåt sätt förminska Diane Arbus betydelse för fotografin så gick jag därifrån och kände att hon inte direkt är nån favoritfotograf för mig. 

Sommarens utställning i New York var avgjort bättre och visade en betydligt större variation och framför allt fler fotografier som helt klart kan klassas som gatufoton. Därmed steg Diane Arbus i graderna för mig. Som gatufotograf kan man säga att Diane ibland drar litet åt Vivian Maier-hållet när det är som bäst. Men, Diane är ändå sämre än Vivian på gatufoto och en mindre intressant fotograf överlag. Tycker jag.

Utställningen ägde rum på Park Avenue Armory, en gammal militär byggnad i den fashionabla och rika delen av Manhattan som kallas för Upper East Side. Den kändes enormt stor och nästan överväldigande – min biljett lät mig komma in 18.30 och stängningsdags var kl. 20.00. Skulle jag hinna med allt? Insåg snart att väggen längst bak var en stor spegel som gjorde att rummet upplevdes dubbelt så stort. Det var nästan svårt att uppfatta att det fanns en spegel och jag hörde två vakter byta några ord om det var nån som hade gått in i spegeln/väggen av misstag under dagen. Med andra ord så hade det förekommit. Jag klarade mig.

Oavsett spegelväggens synvilla så var utställningen väldigt omfattande ändå. Hela 455 fotografier var listade i den ihopvikta broschyr som jag fick med mig. Och jag behövde verkligen de 90 minuter som min biljett gav mig. Flera bilder hängde på väggar men många var uppfästa på ett slags ställningar av metall(?) och ibland satt bilderna alldeles för högt upp för att kunna betraktas på ett normalt sätt. Ett litet minus. Jag var på det hela taget ändå nöjd med utställningen.

Här kommer några bilder som visar hur det såg ut. Vet att denna utställning reser runt litet i världen och nu senast så var det Berlin som fick äran, allt enligt Per-Erik Åströms blogginlägg. Om den dyker upp nånstans dit läsaren kan ta sig så rekommenderas ett besök!

Innan man steg in i själva utställningslokalen kunde man läsa om Diane Arbus liv längs väggen ni ser här. Jag läste efteråt.

Efter att ha trätt in i rummet med fotografierna möttes man av denna vy.

Det verkade som om utställningslokalen inte tog slut tack vare spegelväggen. Jag kände nån sekund en tvekan om att jag skulle kunna orka se allt. Det gjorde jag.

Foton fästa på metallställningarna. Notera hur högt en del foton sitter. Mindre lyckat.

Om nån hade sagt till mig att detta var en Vivian Maier-bild så skulle jag inte argumenterat mot detta.

Hyfsat gatufoto med lång brännvidd

Denna gillade jag. Otvetydigt ett gatufoto.

Här blev fotografen nog påkommen men jag tror inte att hon frågade om lov. Minerna på kvinnorna vittnar om det.

Lekande barn på, vad jag förmodar är New Yorks gator, får mig att tänka på Helen Levitt, en annan New York-baserad fotograf.

Är detta måntro Diane Arbus mest kända fotografi? För min del tror jag det.

Ännu en välkänd bild. Nu blev jag sugen på att titta på The Shining...

Ett gatufoto på en krog där subjektet har den goda smaken att röka en cigg! Gillas.

Ett fint barnporträtt

Ytterligare några porträtt, hängades lagom högt

Jag kommer att spara denna broschyr med information om varenda bild som ställdes ut

Constellation hette utställningen alltså – glad att jag besökte den. Den var värd de $25 som den kostade.

Byggnaden som inhyste utställningen var rätt bastant

Så, kära läsare, hade ni gått på utställningen om ni kunnat och vad tycker ni om Diane Arbus? Och om nån har sett utställningen i New York eller annorstädes, vad tyckte ni?

Fredrik

New York 2024 – bortom Manhattan...

Länge tänkte jag slarvigt och felaktigt att New York i stort sett kunde likställas med Manhattan. Nu vet jag bättre. Till att börja med så är New York ju namnet på den fjärde folkrikaste staten i Förenade Staterna. Storleksmässigt ligger den på 27 plats av USAs 50 stater. Och det är inte staden New York som är huvudstad i staten utan den medaljen går till Albany. På engelska om man menar själva staden New York så lägger man till "City". På svenska blir det rätt och slätt New York – det får framgå ur sammanhanget om det är staten eller staden som menas. 

Manhattan är bara en av fem stadsdelar som staden består av. De övriga är Bronx, Staten Island, Queens och Brooklyn. I Bronx har jag bara varit en gång. Till Staten Island tar jag som tradition alltid gratisfärjan från Manhattans sydspets minst en gång per New York-besök: man får se Frihetsgudinnan på avstånd och Manhattan i sig ser rätt tjusigt ut på avstånd. Och det går faktiskt att gatufota utmärkt ombord på färjan. Men, jag har bara gått av den och sen gått på nästa färja tillbaka så det jag sett av Staten Island är i stort sett bara färjeterminalen. I Brooklyn och Queens har jag varit oräkneliga gånger och jag har även bott på hotell i de stadsdelarna (Flushing i Queens senast).

I förra blogginlägget visade jag färgbilder från Manhattan. Nu blir det både färg och svartvitt från senaste resan men från två av New Yorks andra stadsdelar – Queens och Brooklyn. Och jag visar både gatufoton och annat.

Det är inte gatufotografen som har givit honom hans lätt oroliga uttryck – Flushing, Queens.

Många amerikaner utmärker sig genom att fortfarande att bära munskydd i större utsträckning jämfört med många andra västländer. Det var inte ovanligt att se asiater bära munskydd innan Covid men denna donna hör nog inte till den kategorin –  trots att fotot är taget i Flushing, Queens.

Här tog jag mig friheten att försöka ge fotot några år på nacken genom att använda en preset som heter Autochrome. Tyckte att det passade detta foto. Brooklyn.

Även denna är från Brooklyn. Minns inte om jag lade märke till att snubben i förgrunden kunde vara en gatufotograf när jag tog fotot. Han bär ju diskret på en film-Leica M eller möjligtvis någon tidig digital M – kanske en M9?

I delar av Brooklyn bor det många ortodoxa judar. Jag tror att detta foto togs i Williamsburg.

Brooklyn. Lite nyfiken på deras samtal av vilket jag inte hörde nåt alls.

Jag antar att på Kuba skulle man aldrig låtit en sån här vacker bil slitas på det här sättet. Fin ändå på nåt vis. Brooklyn.

Här hade jag glömt att ställa om slutartiden till minst 1/500 sekund – som jag brukar försöka att fota med för att frysa rörelser. Men 1/30 sekund gav en rörelseoskärpa hos löparen som jag gillar. De mörka molnen i bakgrunden ledde till ett skyfall lite senare. Jag slapp dock springa för att söka skydd.

Jag hann nämligen ta mig till nån byggnad som hade ett rejält överhängande tak som gjorde att jag kunde hålla mig torr. Medan regnet föll så tyckte jag att den här fönsterrutan mot den gula väggen så intressant ut. Brooklyn.

Den här bilden kändes mer lyckad när jag tog den. Nu var den lite svår att behandla så att den nådde den höjd jag trodde den skulle kunna ha. Men, jag visar den ändå.

En lekplats med taggtråd och containrar. Jag fotade genom stängslet.  Brooklyn.

Brooklyn. På väg från Williamsburg mot Brooklynbron.

Avslutar med ett foto från en vy som har fotats flera miljoner gånger. Taggen #dumbo vittnar om 2,7 miljoner foton bara på Instagram. Det vi ser är vyn av Manhattan-bron från området i Brooklyn som kallas för Dumbo. Hit skall alla turister och typ fotografera samma sak. Mitt foto är främst för att illustrera lite av den aktiviteten – inte på ett särskilt bra sätt dock men det var inte min ambition.

Kommentera gärna i vanlig ordning. Beröm eller tuff kritik mottages tacksamt. 

Hälsningar,

Fredrik

New York 2024 – huvudsyftet...

Huvudsyftet för mig med en resa till en storstad här i världen är att gatufota så mycket jag orkar och samtidigt ha kul och må bra. Dessa saker brukar gå hand i hand. Min vistelse i New York i juni utgjorde inget undantag och jag hade en utomordentligt trevlig vecka där. Oavsett vilka rabatter och andra medel man kan försöka att utnyttja för att hålla priset nere för en sån här resa så rör det sig ändock om en ansenlig summa pengar som går åt. Och då vill man ju få ut så mycket som möjligt av trippen. Min erfarenhet säger mig att om jag kan vara ut en hel dag med kameran på en plats där man kan gatufotografera så bör jag hamna på runt 500 tagna gatufoton per dag (ingen serietagning – inte min still och min Leica M-E typ 240 lämpar sig inte för det). I NYC hade jag sju hela dagar för gatufotande. Tog jag då 3 500 bilder? Nix, det bidde bara 2 530. Men jag är nöjd ändå. Målet med 500 har inget egenvärde och jag skulle inte fotografera bara för att nå upp till det. Det vore ju löjligt. 

Men vad berodde då min underprestation på? Jo, att ibland rör man sig i miljöer där man inte ser så mycket som skulle göra sig bra som gatufoton. Och sen älskar jag att använda apostlahästarna istället för att åka tunnelbana. Dessa förflyttningar bidrar ibland till att knäppandet får lugna ned sig. Under min vistelse tillryggalade jag 163 km enligt min Apple Watch vilket motsvarar drygt 230 000 steg. I sammanhanget kan nämnas att jobbet mitt just denna vecka hade en liten hälsokampanj. Vi hade delats in i grupper och den grupp med flest steg vann och fick en summa pengar att ge till välgörande ändamål. Gissa vems grupp som vann? Jag hade innan sagt att det nästan är lite fusk att jag får vara med men det brydde man sig inte om.

Här följer några gatufoton tagna på Manhattan – alla i färg. Det kommer blir minst en blogg till med gatufoton från denna tripp.

Som vanligt är det trevligt att få kommentarer – både kritiska och berömmande. Eller varken eller.

Får man vara så här glad på arbetstid?

Trevligt att se glada människor, inte sant?

En liten referens till New York-fotografen Jeff Mermelstein som gjort en hel bok ("Twirl/Run") med människor som antingen springer eller fipplar med håret.

Är hon överförtjust i ballonger eller ska nån annan få dem?

Gillar här hur hon greppar sin blonda kalufs.

Bara så vi riktigt vet var vi är nånstans! Tufft solljus mitt på dagen gissar jag men innehållet trumfar ljuset alltid. Tycker jag.

Ljudet från lurarna måste väl ändå bli sämre på grund av detta klädesplagg? Hon verkar glad ändå. Vem ska få blommorna?

Diane verkar lite trött och sliten – hoppas att ciggen gör henne lite gladare på kort sikt. Gubbens ölmage i jordgubben gör inte mig glad i alla fall...

Visst är det väl nåt typiskt brittiskt med denne mans utstyrsel? Andas det 60-tal mån tro? Nog kan väl några här på Fotosidan som varit med då bekräfta det?

Jaha, men jag väljer nog att titta på annat innan det blir dags!

Utgör dessa ett par? Gillar hur olika deras uttryck är.

Härligt ljus i en korsning till Femte Avenyn. De glasade fasaderna bidrar till sådant i New York. Vill passa på att tipsa om låten "5:e Avenyn" med de svenska synthgudarna/gubbarna Adolphson & Falk i vilken dessa fasader besjungs. 

En så härligt färggrannt klädd kvinna, va? Svårt att låta bli att knäppa av.

Till sist men inte minst – en av mina absoluta favoriter från resan.

Hälsningar,

Fredrik