Mer Erwitt – Merwitt?

Det är lätt att känna sig bortskämd i London vad gäller utbudet av allt som har med fotografi att göra. Ett paradis för gatufotografen förstås vad gäller möjligheten att utöva sin hobby. Dessutom finns nästan jämt ett stort utbud av intressanta utställningar. I helgen som gick blev jag positivt överraskad av att konstatera att Leica-butiken med tillhörande galleri ställde ut en massa fint av Elliott Erwitt. Det var inte länge sedan han gick bort – i slutet av november förra året. Strax innan hade jag möjligheten att besöka ett tillfällig utställning och om det skrev jag i ett blogginlägg. 

Leicas utställning var utmärkt och kändes lite mer speciell än den jag hänvisar till ovan – trots att det rör sig om färre bilder. Kanske för att fotografen inte finns med oss längre? Nedan några bilder som visar hur det ser ut.

Jag vill också passa på att notera att herr Erwitt hade en rätt okomplicerad syn på fotografi. Tycker att det är skönt att känna till när man läser om hur teoretiskt och komplicerat vissa hävdar att det behöver vara, som i det här blogginlägget från igår. Nedan följer några sköna citat från Erwitt som jag fritt översatte till svenska med hjälp av ChatGPT.

"Att ta bilder är en mycket enkel handling. Det finns ingen stor hemlighet i fotografi...skolor är bara skräp. Du behöver bara öva och tillämpa det du har lärt dig."

"Bra fotografi handlar inte om zonsystem eller någon annat nonsens från Ansel Adams. Det handlar bara om att se. Antingen ser du eller så ser du inte. Resten är akademiskt. Fotografi är helt enkelt en funktion av att lägga märke till saker. Inget mer."

"Du studerar inte fotografi, du bara gör det."

"Fotografi är ganska enkelt. Du reagerar bara på det du ser och tar många, många bilder."

Bilderna nedan är alla tagna med min iPhone 13 Mini och helt obehandlade.

Just den här lustiga hundbilden har jag en så kallad Magnum Square Print av som jag köpt för runt £100 – den annonseras nu för mellan $500-$1,000 på eBay. Min är inte till försäljning utan ska snart upp på väggen, fint inramad som sig bör. 

Elliott älskade att fotografera hundar – ett citat kring det: "Jag gillar hundar... De är sympatiska. De är trevliga. De begär inte utskrifter."

Vad tyckte ni läsare om Erwitt? Och tycker ni att hans citat är galna? Kommentera gärna. 

Mvh

Fredrik

Elliott Erwitt, 1928-2023. Och en utställning.

Möttes precis av det sorgliga beskedet att gatufotografen Elliott Erwitt har lämnat in idag, den 30 november. Hans ofta humoristiska gatufoton kommer att leva kvar bland de många fans som han under sin 95-åriga levnad skaffade sig. Han tog förstås inte bara gatufoton utan en hel del reportagefoton dessutom – som sig bör som medlem i bildbyrån Magnum. De senaste 30 åren skulle jag dock gissa att han var en av få gatufotografer som kunde leva gott på sin gatufotografi med tanke på hur populära hans många böcker var. 

För knappt ett par veckor sedan hade jag möjligheten att gå på en "popup"–utställning kallad Personal Bests (nästan precis som hans bok "Personal Best" som kom ut 2006). Tyckte mycket om vad jag såg – alltid njutbart att se en fotografs verk som inramade printar i hyfsat större storlek än på en skärm eller i en bok. 

Här följer några bilder från den utställningen som en liten hyllning till denne fotografiske gigant.

En bild blir till!

I helgen var jag på visit i Sveriges huvudstad inför ett evenemang på måndagen där jag representerade min arbetsgivare. Att ta en flight i tidiga ottan på lördagen var betydligt billigare än att åka på sen eftermiddag på söndagen så mitt företag hade inga problem med att jag gjorde tog ett längre besök i staden för att gatufota lite och träffa vänner.

Stockholm bjöd på hyfsat vackert väder bägge dagarna. Det kom i och för sig småstormig hagelskur på lördag eftermiddag som gjorde att jag fick ta flykt till Oliver Twist och värma(?) mig med ett par öl. Det var ingen uppoffring direkt. Därefter bar det iväg till Fotografiska, främst för att spana in utställningen av Bruno Ehrs stockholmsbilder från tidigt 80-tal med musik av Tom Wolgers. Sevärd utställning. Peter Lindbergh hade också en fin utställning – sista helgen vad jag förstår. Photoshopparen Erik Johansson ställde också ut – nåt konceptuellt som jag inte riktigt förstod meningen med. Som regel uppskattar jag inte hans verk som fotografi – tycker personligen att de inte hör hemma på Fotografiska!

Så till ämnet som detta blogginlägg var tänkt att handla om. I ett tidigare blogginlägg gav jag exempel på vad det engelska uttrycket "work the scene" i gatufoto handlar om – dvs. att man pushar sig själv att ta fler foton av ett skeende om det går. Hur gick reklamen nu igen? "Jag förstår inte varför en del människor bara tar ett foto...". Hmm... det var nog nåt annat det handlade om – skål!

Nåja, här följer ytterligare ett exempel. Det är från Götgatsbacken på Söder i Stockholm – ett för en gatufotograf generöst område. Jag såg ett par unga kvinnor som spanade in en väninna med barnvagn på intågande. Här tänkte jag att det kan nog bli ett möte med en eller flera kramar. Sånt är ju trevligt att fotografera. Skyndade mig diskret fram och började ta mina bilder. Kände att det blir för lite kram och för mycket stök i bakgrunden initialt (var ej säker på den saken men jag upplevde det så). Det blev tre bilder totalt och när den sista togs hade jag cirkulerat runt sällskapet och glad blev jag för det eftersom den sista bilden blev klart bäst enligt min smak. Jag fångade ett fint leende och en fin kram. I bakgrunden ser man dessutom hur den tredje kvinnan har börjat intressera sig för bebisen.

Då jag tyckte att färgerna inte bidrog så mycket så blev den färdigbehandlade bilden svartvit istället med lite pålagt korn. Tycker ni att det var ett korrekt val?

Här började kramarna men jag var för långt ifrån

Den här är närmre med renare bakgrund men kramen känns inte så mycket för betraktaren tycker jag

Här blev det bättre – trägen vinner. Det kan löna sig att "work the scene" om det är möjligt

Det färdiga resultatet – räddade lite utbränd himmel men skulle nog kunna ha gjort ett bättre jobb med det. Kanske fixar jag till det vid nåt tillfälle.

För de här som intresserar sig för verktygen som bilder är tagna med så kan jag berätta att det var en Fujifilm X-Pro2 med ett 23 mm f/2.0-objektiv som användes.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik 

Kramar från London!

Det nya året har börjat förhållandevis bra för mig vad gäller mitt gatufotande. Tre heldagar i London har hunnits med och knappt 1 900 bilder har tagits. Om det forsätter så här så kanske jag har en chans att bräcka rekordåret 2022 då jag totalt tog drygt 37 000 bilder, varav de flesta gatufoton. Jag tycker att det är många bilder för att vara enstaka bilder (ingen serietagning) men samtidigt så vet jag ju att en av mina gatufotohjältar, Garry Winogrand, antas ha tagit runt en miljon foton innan han gick bort i förtid av cancer vid 56 års ålder. Och det med film! Då känns det rätt att köra så det ryker medan man fortfarande kan. 

Nåt som jag tycker om att försöka fånga är när folk kramas och håller om varandra. Kramar är väl nästan aldrig fel och visst gillar man väl att se glada människor som tycker om varandra? Brukar försöka hålla kolla på när nån verkar ha stämt träff med en bekant runtom där jag står. När de pratar i mobilen med den de ska träffa för att upptäcka varandra då är det dags som gatufotograf att göra sig beredd. Det brukar fungera bra. Ibland får man förstås knappt nåt möjlighet att förbereda sig men kan man sin utrustning och är i "zonen" så kan det gå bra ändå. Ofta kramas det också när det är dags att skiljas för dagen.

Nedan är några kramisar från igår som jag fotade med min Leica Monochrom.

Dagens första kram. Skulle vilja ha sett mer av ansiktet.

Första bilden av två av dessa väninnor

Andra bilden då jag gick lite närmre. Dessutom är den något beskuren. Personligen diggar jag den förra bättre – vad tycker ni?

Här är det svårt att se att det faktiskt var tre personer som kramades samtidigt! Först såg jag dem kramas på avstånd för att skiljas. Men, de stod kvar och pratade en stund och erfarenheten säger mig att händelser ofta upprepas så jag väntade helt sonika intill dem med hopp om en till kram och så blev det ju. 

Här kramades det på avstånd och jag hann inte fram för att fånga kramen. Hoppades på en till eller nåt annat och fick bevittna denna fina omfamning/kram istället.

Så, vad tycker ni som läsare? Vilka bilder funkar och vilka gör det inte?

Det var allt för den här gången.

/Fredrik

Drottning Elizabeths begravning

Drottningen gick ju hädan häromveckan och igår avslutades sorgeperioden med en begravning med stort B. Jag hade planerat att dokumentera denna speciella dag på plats och då särskilt de olika sörjande ur allmänheten som i 100 000-tals tagit sig till huvudstaden för att deltaga i detta historiska evenemang. Henri Cartier-Bresson fotograferade som bekant både den forne brittiske kungens begravning samt dotterns Elizabeths kröning. Med Henri i åtanke så fick jag idén om att jag skulle fotografera som han förmodligen gjorde när det begav sig – svartvitt och brännvidd 50 mm,  en brännvidd som är längre än vad jag är bekväm med för mitt gatufotograferande (28–35 mm är mina normala brännvidder). Min Leica Monochrom med en 50 mm Summarit utgjorde mina huvudverktyg för det stundande dokumenterandet. Ett gult filter satt på objektivet också. Jag hade faktiskt även en 28 mm för att använda senare på dagen.

Mitt pendeltåg anlände kl. 08.00 till Waterloo och jag rörde mig längs Themsen mot Westminster-bron som tar en till Houses of Parliament med en Big Ben i nyrenoverat skick. Det var inte så mycket folk som jag hade förväntat mig och bron var tämligen sparsam på folk. Väl över floden så var det avspärrat vid Big Ben mot Parliament Square (nära Westminster Hall där drottningens kista legat i dagar fyra) och poliser samt anställda från diverse vaktbolag lotsade oss återigen längs Themsen, fast nu på andra sidan av floden. Det fanns en utstakad väg för de som vill ta sig till platser där de eventuellt skulle kunna fånga en blicka av processionen så småningom. Efter 10-15 minuters fotande vid Big Ben så anslöt jag mig till de hoppfulla åskådarna. Jag följde med strömmen av folk under en ca 60-90 minuter tills jag kom till Hyde Park. Vid det laget hade jag insett att det skulle vara mycket svårt att kunna se nåt av processionen, inte bara för mig men för många andra också. Mig gjorde det ingenting eftersom jag bara var intresserad av att fota den allmänhet som slutit upp för att ta avsked av sin monark. Det visade sig faktiskt att folk hade tältat eller väntat över natten för att försäkra sig om en bra plats – fick det berättat för mig av gatufotografen Matt Stuart som jag stötte på senare på dagen.

Nedan följer bilder i någorlunda kronlogisk ordning. Alla bilder är tagna med 50 mm förutom puffbilden som ligger högst upp – den är tagen i Soho senare på dagen med min lilla Summaron 28 mm.

Det rörde sig inte bara om fysiska avspärrningar utan dessa bobbies stod i vägen ifall nån fick för sig att ta sig förbi.

Här tror jag att det rörde sig om en kvinna som nog var inbjuden till själva begravningsakten. Hon släpptes igenom avspärrningarna så småningom gissar jag.

Jag tror även att denne lite Churchill-aktige man också var formellt inbjuden till begravningsakten. Vet inte varför polismannen blev så glad att få hjälpa till.

Det var en lång vandring för små barn och här pausade man lite i strömmen av folk för att vila lite eller vänta in nån eftersläntrare i sällskapet. 

Alla var inte finklädda men det råder ingen tvekan om att många ändå var stora fans av den avlidna monarken.

För ovanlighetens skulle såg jag ibland män med plommonstop och jag rusade efter denne herre men misslyckades med att få med honom samt en överhängande flagga (50 mm var för en för lång brännvidd!). Det blev istället en bild från sidan.

En brittisk monarks frånfälle måste ha varit mumma för blomsterförsäljningen. Här en kvinna som satt sig för att vila lite med sin fina bukett.

Poliser från hela landet hade tydligen blivit kommenderade till London denna dag. Kanske kan man se på deras hjälmar varifrån dessa kom? Får pixelpeepa senare kanske?

Det var allt för nu. Nån gång nästa år kommer en uppföljare i denna blogg och då kommer det att handla om Charles IIIs kröning!

Ha det så gott!

Fredrik