Diane Arbus i New York 2025

I skiftet juni och juli förra året så besökte jag än en gång ett av mina favoritländer, USA, och där min amerikanska favoritstad – New York. Stannade litet extra länge än den normala veckan. Det blev hela nio nätters övernattning i staden än de normala sju. I vanlig ordning så utgjorde gatufotografering en stor del av den planerade verksamheten. I övrigt så njuter jag att bara gå omkring i staden och besöka barer, restauranger och andra sevärdheter.

Tack vare Ingrid Morgondotter här på Fotosidan så blev jag uppmärksammad på att det fanns en omfattande utställning av Diane Arbus verk i New York när jag var där – tack Inger. Självklart köpte jag en biljett och gick på utställningen. Jag ser värdet i Diane Arbus fotografi men hon är definitivt inte en av mina favoritfotografer. Tidigare har jag sett en annan utställning med hennes verk men då i London. Den var klart sevärd men utan att på nåt sätt förminska Diane Arbus betydelse för fotografin så gick jag därifrån och kände att hon inte direkt är nån favoritfotograf för mig. 

Sommarens utställning i New York var avgjort bättre och visade en betydligt större variation och framför allt fler fotografier som helt klart kan klassas som gatufoton. Därmed steg Diane Arbus i graderna för mig. Som gatufotograf kan man säga att Diane ibland drar litet åt Vivian Maier-hållet när det är som bäst. Men, Diane är ändå sämre än Vivian på gatufoto och en mindre intressant fotograf överlag. Tycker jag.

Utställningen ägde rum på Park Avenue Armory, en gammal militär byggnad i den fashionabla och rika delen av Manhattan som kallas för Upper East Side. Den kändes enormt stor och nästan överväldigande – min biljett lät mig komma in 18.30 och stängningsdags var kl. 20.00. Skulle jag hinna med allt? Insåg snart att väggen längst bak var en stor spegel som gjorde att rummet upplevdes dubbelt så stort. Det var nästan svårt att uppfatta att det fanns en spegel och jag hörde två vakter byta några ord om det var nån som hade gått in i spegeln/väggen av misstag under dagen. Med andra ord så hade det förekommit. Jag klarade mig.

Oavsett spegelväggens synvilla så var utställningen väldigt omfattande ändå. Hela 455 fotografier var listade i den ihopvikta broschyr som jag fick med mig. Och jag behövde verkligen de 90 minuter som min biljett gav mig. Flera bilder hängde på väggar men många var uppfästa på ett slags ställningar av metall(?) och ibland satt bilderna alldeles för högt upp för att kunna betraktas på ett normalt sätt. Ett litet minus. Jag var på det hela taget ändå nöjd med utställningen.

Här kommer några bilder som visar hur det såg ut. Vet att denna utställning reser runt litet i världen och nu senast så var det Berlin som fick äran, allt enligt Per-Erik Åströms blogginlägg. Om den dyker upp nånstans dit läsaren kan ta sig så rekommenderas ett besök!

Innan man steg in i själva utställningslokalen kunde man läsa om Diane Arbus liv längs väggen ni ser här. Jag läste efteråt.

Efter att ha trätt in i rummet med fotografierna möttes man av denna vy.

Det verkade som om utställningslokalen inte tog slut tack vare spegelväggen. Jag kände nån sekund en tvekan om att jag skulle kunna orka se allt. Det gjorde jag.

Foton fästa på metallställningarna. Notera hur högt en del foton sitter. Mindre lyckat.

Om nån hade sagt till mig att detta var en Vivian Maier-bild så skulle jag inte argumenterat mot detta.

Hyfsat gatufoto med lång brännvidd

Denna gillade jag. Otvetydigt ett gatufoto.

Här blev fotografen nog påkommen men jag tror inte att hon frågade om lov. Minerna på kvinnorna vittnar om det.

Lekande barn på, vad jag förmodar är New Yorks gator, får mig att tänka på Helen Levitt, en annan New York-baserad fotograf.

Är detta måntro Diane Arbus mest kända fotografi? För min del tror jag det.

Ännu en välkänd bild. Nu blev jag sugen på att titta på The Shining...

Ett gatufoto på en krog där subjektet har den goda smaken att röka en cigg! Gillas.

Ett fint barnporträtt

Ytterligare några porträtt, hängades lagom högt

Jag kommer att spara denna broschyr med information om varenda bild som ställdes ut

Constellation hette utställningen alltså – glad att jag besökte den. Den var värd de $25 som den kostade.

Byggnaden som inhyste utställningen var rätt bastant

Så, kära läsare, hade ni gått på utställningen om ni kunnat och vad tycker ni om Diane Arbus? Och om nån har sett utställningen i New York eller annorstädes, vad tyckte ni?

Fredrik

IKONER – fotoutställning på Öland

Jag vill börja med att tacka Fotosidans redaktion för att denna utställning uppmärksammades i våras. I kommenterarna till den artikeln skrev jag att det skulle bli ett givet besök vid min årliga visit hos min mor i Kalmar. Och så blev det. Det föll sig faktiskt så att utställningen blev en central del i mitt födelsedagsfirande så jag tog med min mamma och min moster. Det fanns risk för regn och med en sån väderprognos känns det ju helt rätt och riktigt att vara inomhus och njuta av god fotografi.

Larsåke ”Skuggan” Thuresson var vad jag förstår som mest aktiv på 60- och 70-talen och utställningen visar ett urval av hans fotografier av musikartister, svenska som utländska. Jag är född 1971 och flera av personligheterna som visades var berömda före "min tid" men under ens uppväxt så har man ju snappat upp ett och annat historiskt vilket gjorde att jag trots allt visste vilka de flesta musikkändisarna var. Och hade så inte varit fallet, så hade jag åtminstone kunnat uppskatta de fina bilderna som Larsåke åstadkommit. Han var i mina ögon en riktigt vass fotograf. Allt som allt så var utställningen mycket sevärd och inspirerande. Om den sätts upp nån annanstans så rekommenderar jag verkligen ett besök.

Boken som gavs ut i samband med utställning fanns till salu och jag slog naturligtvis till. Dessutom såldes en bok om gatufoto i New York av Lennart Durehed, en för mig okänd svensk fotograf. Den hamnade också på kvittot för billiga 120 kr.

Precis intill Vida Museum och Konsthall ligger gästgiveriet Halltorp, där en födelsedagslunch inmundigades efter utställningen. Tydligen så är kvaliteten inte som den var förut då restaurangen, vad jag förstår, ansågs som en kulinarisk höjdare.

Här följer några bilder från dagen tagna med min iPhone (lustigt att jag alltid använder mobilen och inte huvudkameran när jag fotar på utställningar). Har inte redigerat annat än att jag beskar några bilder.

Så här fint ligger Vida Museum & Konsthall

Min mamma och min moster minns svunna tider på vägen in till utställningen.

Här får man en bra uppfattning om hur fotona hängde. Kanske lite väl tätt ibland men jag tycker nog att det fungerade ändå.

Mäster Cees! Det sägs att om man skall lära sig ett språk perfekt ska man börja innan man fyller 12 år. Cornelis invandrade till Sverige vid den åldern och sättet som han kom att behärska och använda sig av det svenska språket var fullständigt genialiskt enligt mig. Hade han nog grejat det vid vilken ålder som helst! Jag är ett stort fan!

Ännu en legendar avbildad

Jag minns inte vad, men jag läste nåt i nån bildtext som fick mig att förstå att Jerry Williams verkade vara en fin och omtänksam människa.

Bob Dylan är en artist som jag inte lyssnat så mycket på i min dar – hoppas att jag ger mig möjlighet att försöka lyssna in mig på honom nån gång.

B.B. King – undrar om det var "Lucille" som han spelade på?

Walesaren Tom Jones – man kan ju fråga sig om det inte var ovanligt att han besökte Sverige...

The Fab Four – givetvis så fanns även de att beskåda!

Det ska börjas i tid!

Bono och Cher. Flest foton av Cher. 

Min mamma pekar möjligen igenkännande på Björn Ulvéus band innan han slog igenom på allvar med ABBA.

Larsåke tog en kanonfin bild på The Beatles på Arlanda men den får ni googla fram nån annanstans!

Så här glada är mor och son efter att ha tittat på en 15-20 minuter lång film om hur utställningen kom till.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

Gatufoto i den eviga staden...

Strax innan midnatt i tisdags kom jag hem efter en resa till Rom där jag hade hälsat på min kusin som jobbar på den svenska ambassaden. Fem nätters övernattning blev det och eftersom han arbetade på vardagarna så fick jag en hel del tid över till att utforska staden på egen hand samt därmed också utöva gatufotografi. Innan resan hade jag till mina duktiga gatufotokollegor, Niklas Lindskog och Anders Johansson, uttryckt en änglsan kring hur det skulle gå med gatufotandet i den italienska huvudstaden. Jag tänkte att eftersom den är ett enda stort museum med massor av turister så skulle bilderna bli därefter också. Mina farhågor var inte mer tydligt formulerade än så. Niklas och Anders har fotat i Rom själva och tyckte att det gick bra.

Så, hur gick det? Ja, ni får ju förstås bedöma själva utifrån bilderna nedan. Men, jag var inte lika produktiv i som hemmavid i London. Och det beror nog på att man inte har koll på var nånstans de bästa gatufotoplatserna finns i Rom. Dessutom så spenderade jag flera timmar på att besöka Colosseum, Forum Romanum samt Palatinen. Förvisso går det att gatufota på sådana platser också men ens uppmärksamhet bör väl ligga på annat när man besöker sådana sevärdheter?

Något som jag lade märke till var att ingen verkar tänka tanken att jag fotograferar dem. Sannolikt beror det på att det är så normalt med turister med traditionella kameror som fotograferar ofta och mycket. 

Utrustningen som användes var min Leica M-E Typ 240 med två objektiv – en Summicron 35 mm och min Summaron 28 mm.

Som vanligt så får ni gärna kommentera och berätta vad ni tycker om mina (hastigt bearbetade) bilder.

Dagen efter att katolikerna fått sig sin nya påve. Unga präster vid Sankt Peterskyrkan bar på vad som såg ut att vara nytryckta tidningar. Förmodligen delade de ut dem?

Denne man var inbegripen i en rätt hetsig debatt med de båda nunnorna. Jag hade ingen aning om vad det hela handlade om. En präst stod bredvid för att ingripa ifall det gick till handgemäng.

Rörelseoskärpa i denna bild på grund av en gatufotograf som inte skärpte sig vid rätt ögonblick!

Nära Sankt Peterskyrkan. För en gatufotograf är det mumma att fotografera italienare eftersom de är så frikostiga med handgester.

Här ser vi hantverkare som ser ut att fixa med fönsterluckor. Denna lilla verkstad låg i området nära Sankt Peterskyrkan vid slutet av en gata med många restauranger.

Inte så mycket att säga om denna bild men jag gillar mammans ansiktsuttryck och hur hon ser ut att vara långt borta nånstans i sina tankar.

Många av mina bilder från Rom gör sig bäst i svartvitt men inte alla.

Här den första bilden av tre som fokuserar på händer. 

Händer nummer två.

Händer nummer tre. Till en början så var jag bara ute efter händerna på ryggen – det ser alltid så trevligt ut. Men, när jag såg killen på trappan tog jag några snabba steg framåt för att få med honom också. Även hans händer är lite intressanta men framför allt så gillar jag hur han har slagit knut på sig själv. 

Det här paret hade inte synkat sitt val av t-shirts. Eller så var det precis det de hade gjort!

Mvh

Fredrik

The Boat Race 2025 – del 1...

Här kommer så inlägget om mitt gatufotograferande längs Themsen av 2025 års version av rodden mellan de två rivaliserande gamla universiteten, Oxford och Cambridge. Tillställningar som denna är mumma för gatufotografer, erfarna som oerfarna. De sistnämnda drar med fördel nytta av att folk inte bryr sig märkbart om någon fotograferar och råkar rikta kameran mot dem. De mer erfarna av oss gläds åt allt som glada människor i grupp tar för sig.

Förra året så gick jag en bra bit längs Themsen fram till startplatsen vid Fulham-bron. Detta år valde jag att bara röra mig mer begränsat mellan Hammersmith-bron och circa 600 meter västerut längs floden. Det berodde delvis på att jag försöker gå in ett par läderskor som fortfarande klämmer lite grand. Men, också för att det finns alldeles tillräckligt med folk och liv att försöka fånga längs den nämnda sträckan.

Och hur gick det då? Jo, rätt bra faktiskt om jag får säga det själv. Mer än nöjd med skörden varför jag i skrivande stund inser att det nog är bäst att jag visar upp de publiceringsvärda bilderna i två omgångar. 

Alla bilderna är tagna med en Leica M Monochrom Typ 246 med en Elmarit 28 mm f/2,8 ASPH ver 2. Bilderna i gårdagens blogginlägg togs med en Summarit 35 mm f/2,4 men eftersom jag förstod att det skulle bli trångt nära floden så hade jag nu "bytt om" till 28 mm. Rätt beslut! För övrigt satt det gula filter på objektiven för lite ökad konstrast i vissa scener.

Utan möjlighet att utnyttja färger så fokuserade jag på att fånga uttryck, gester och små mänskliga händelser. Ju närmare startsignalerna (kl. 13.21 för damernas, 14.21 för herrarnas) desto trängre blev det som ni kommer att få se. En av utmaningarna när man befinner sig nära i en ström av personer är att försöka hitta en komposition som är fungerar och där de många människornas ansikten är synliga så långt som möjligt. Det rör sig ofta om små marginaler men med erfarenhet och flyt så går det ibland att få bilden att bli som man tänkte sig den på ett ungefär. 

Bilderna är presenterade i kronologisk ordning. Som alltid välkomnas raka och ärliga kommenterar om text och bilder – positiva som negativa.

Hammersmith Bridge i bakgrunden – den är för närvarande avstängd för motortrafik eftersom den är i behov av reperationer och förstärkning. Debatt pågår om vad man ska göra – reparationskostnaderna kommer att bli höga.

Sekunden senare satt hon inte lika intressant – det gäller att inte tveka i gatufoto. Notera mannens väska – förmodligen har han verkligen varit på Strand Books i New York – känd för sitt fina utbud av fotoböcker!

Morrisdansarna var på plats i år igen – är detta årets höjdpunkt för dem?

Inte ens ett 28 mm-objektiv kunde fånga deras hopp i sin helhet i landskapsformat där jag stod – då fick man vrida på kameran!

Denna söta lilla flicka poserade glatt för mig när hon såg min kamera – då kan man inte låta bli att knäppa av. Vi ser att hon heter Roseanna och håller på Oxford som enligt henne är det bästa laget någonsin. Senare på eftermiddagen fick vi reda på att så inte var fallet tyvärr.

En sån här tillställning utan Pimm's är förmodligen helt olaglig. Vinsten från försäljningen går, får man hoppas, till roddklubben som satt upp en tillfällig bordsbar framför sin lokal. Glada frivilliga hjälper till med serveringen. Gör det nåt att det "växer" en lyktstolpe ur huvudet på han som betalar? Jag bryr mig rätt lite om sånt i gatufoto men undviker det gärna när det är möjligt.

Det går att släcka törsten med vanligt vatten också.

Här är ordningen återställd – man ser i glaset de fruktbitar som följer med ett glas Pimm's.

Jag gillar kramar och han verkar gilla henne

Där uppe har man en fin utsikt mot Hammersmith-bron när ekipagen kommer därifrån

Här var det hennes lek med håret som fick mig att knäppa av

Lämpligt nog finns det mat att tillgå också utöver drycker – hamburgare med pommes frites eller fish and chips?

Jag planerar att lägga upp resten av bilderna i ett blogginlägg imorgon.

Med vänlig hälsning,

Fredrik

Cigaretter i gatufoto!

När jag är ute och gatufotograferar så vill jag få med mig hem i alla fall några bilder som höjer sig en aning. Det brukar gå bra men beror ju förstås på var jag sätter ribban. De där riktiga pärlorna brukar uppkomma när nåt speciellt intressant händer och att man då också är beredd med kamera. Vid sådana ögonblick spelar erfarenhet och skicklighet roll men man behöver också en portion tur.

Men vad gör man då när de fantastiska situationerna inte infinner sig? Jag försöker i alla fall göra det bästa möjliga och försöka skapa bilder av "icke-situationer" som är någorlunda välkomponerade och samtidigt har något som kan vara lite smått intressant för den vane gatufotokonsumenten. Det kan röra sig om en gest, ett uttryck, ett vackert ljus, något slags repetition eller kanske en övergripande geometri som kan vara värd att vila ögonen på. 

En ingrediens som jag gillar är personer som röker cigaretter. Visst, det är inte bra för hälsan men det är det ju mycket som inte är. Men det gör sig fint i gatufoto. En cigarettrökare måste hålla i cigaretten och det gör i sig att det ofta blir nån typ av gest som kan vara elegant eller intressant. Ingen cigarett utan rök dessutom (i det avseendet är ju vape-maskinerna svårslagna med ordentliga rökplymer om man har tur).

De senaste helgerna blev det några schyssta cigarettbilder som jag visar här nedan. De två sista är dock från lite längre tillbaka i tiden. Så, tycker ni som betraktare av dessa bilder att cigarettrökande gör sig fint i gatufotografi eller ser ni kanske att sådana bilder ej borde publiceras? Det senare råkade min poolvärdkollega Anders Johansson ut för i en Flickr-grupp där bilder med rökande var absolut förbjudet! Som den rebell han är så började han med att publicera en rökbild – av misstag! 😄

Som alltid välkomnas uppriktiga kommentarer och tyckanden om både text och bilder!

Den här nikotinisten bad mig om ursäkt för att han var i vägen när jag fotade. Om han bara visste! 😀

Mannen här i bilden såg mig såklart och sa till sin partner nåt i stil med att "han tog ett foto på oss" när jag hade gått förbi. Korrekt!

Denna är jag personligen rätt nöjd med. Såg henne på avstånd och förberedde mig på att ta fotot från sidan. Måste säga att jag verkligen välkomnade blicken in i kameran – hennes ansiktsuttryck hann inte förändra sig utan det blev bara blicken.

Här gjorde han precis som jag ville när jag gick förbi – och min skattning av avståndet i förhållande till vad jag satt fokusavståndet på var i det närmaste perfekt. Det sistnämnda glädjer en Leica M-fotograf!

Här var det skymning och jag var på väg hemåt. Öppnade upp bländare till f/4,0 skulle jag gissa och då är det lite knepigt att sätta fokus utifrån att titta på objektivet. Han är inte helt skarp men det gör inget för min del.

Dessa två såg ut att vara ett par – han verkade dock lite för alldaglig och praktisk för att höra ihop med henne kan man tycka. Men, kärleken är ju blind, inte sant? 

En favorit i repris – cigarettrökare på rad i Londons Chinatown.

Hälsningar,

Fredrik