Nu är det Joel igen!

Häromdagen så var det dags för besöket på det årliga Photo London-evenemanget som vanligtvis äger rum i första halvan av maj. Jag skrev ett blogginlägg förra årets version här. Det var sig likt. Många utställare och gallerier visade samma fotografer och fotografier som förra året och det är väl egentligen inget fel i det bara det är tillräckligt med nytt att titta på. Det tyckte jag att det var och på de tre timmar jag stannade så hann jag med att se det mesta som jag ville se. Jag är stolt över att jag undvek att köpa ytterligare en fotobok till min samling – känns som en riktig bragd som den obotlige fotoboksamlare som jag är!

Huvudattraktionen vad gäller renodlade utställningar var den med Martin Parrs fotografi. Flera foton hade jag sett förut men det fanns en hel del nya också, som han tagit efter han blivit sjuk i cancer. Kampen mot sjukdomen har pågått några år nu och han verkar behöva en typ av rullstol då och då för att röra sig. Jag vet att han kan stå upp men det finns en viss svaghet/trötthet som hindrar honom att röra sig som när han var frisk. Kul att se att han ändå tar sina bilder i samma anda som han har gjort det senaste 20 åren.

Höjdpunkten på dagen för mig blev dock ett samtal som ägde rum på Offprint-festivalen i Tate Moderns turbinhall (Tates moderna museum är inhyst i ett gammalt elkraftverk längs Themsens södra flodbank). Här samsas en massa mindre bokutgivare av foto- och konstböcker. Den här gången gick jag emellertid inte alls runt och kollade böcker för jag hängde på låset för ett samtal/föreläsning som jag inte vill missa. Det var nämligen Joel Meyerowitz som skulle bli utfrågad av Jacqueline Moon, grafiker med foto som intresse. Det blev emellertid inga problem att få en plats och jag hamnade faktiskt i mitten längst fram – på parkett helt enkelt.

För de som inte vet vem Joel Meyerowitz är så kan jag berätta att han är född 1938 i New York City och började fota på allvar vid 24 års ålder efter att ha sett Robert Frank i action. Han får nog anses som en av de tidiga utövarna av genren gatufotografi och var verksam i New York tillsammans med vännerna Garry Winogrand och Tony Ray-Jones. Dagens samtal kom att handla om hur han från att som så många andra börjat med svartvit fotografi helt gick över till färgfotografi i en tid då färgfoto inte var etablerat som ett seriöst fotografiskt uttryck. På den tiden var det inte så lätt och överkomligt att skapa fysiska foton i färg av god kvalitet. Joel berättade om hur han bland annat har samarbetat med Hewlett Packards skrivardivision för att få dem att skapa bättre färgskrivare som gör en fotograf nöjd. Mycket intressant. Tyvärr så googlade jag på den skrivaren han berättade om och insåg att ett sån går lös på knappt £4000 – inget för hemmabruk precis!

Vad jag fann än mer intressant var att höra om hur Joel och Tony Ray-Jones (engelsman som jobbade med reklam i New York på 60-talet) bägge oberoende av varandra började med gatufoto och lärde känna varandra efter att ha stött på varandra på New Yorks gator. De hjälptes åt och försökte sporra varandra att bli bättre på gatufoto i en tid då inget Internet fanns tillgängligt med råd om gatufoto.

En särskilt rolig episod som jag delvis hade hört om förut redogjordes för – nu med lite mer detaljer: både Tony och Joel kände ju till mästarfotografen Henri Cartier-Bressons (HCB) fotografi men de visste inte hur han såg ut. De hade gett sig ut för att fotografera gatufoto i samband med St. Patricks-dagen, Irlands nationaldag, då det bjuds på parader och folk festar till – fina möjligheter för en gatufotograf. Mot slutet av paraderna så lade Tony märke till en annan fotograf som rörde sig på ett dansant sätt när han tog sina foton. Det där måste väl vara Henri Cartier-Bresson tänkte de båda unga gatufotograferna för det hade ju hört om hans sätt att fotografer. Ett tillfälle att träffa HCB fick inte gå till spillo och kontakt skulle tas. Enligt Joel var de bägge faktiskt väldigt blyga. Tony var tydligen blygast och det blev Joel som fick gå fram till den dansande fotografen och fråga nåt i stil med: "ursäkta mig men är ni fotografen Henri Cartier-Bresson?". Svaret som kom var: "nej, är ni från polisen eller?". När Joel sedan förklarade att Tony och han bara var två nybörjare på gatufoto så blev svaret: "Ja, jag är Cartier-Bresson – när paraden är över så hitta mig igen så bjuder jag er på fika". Så blev det. HCB var tydligen generös med råd och tips till de unga gatufotograferna.

För mig som gatufotograf idag så inbillar jag mig att det kanske kändes lite liknande som när jag själv får möjlighet att träffa en gatufotolegendar som Joel Meyerowitz. För Joel är en mycket trevlig och generös herre som verkligen bjuder på sig själv och inspirerar. Jag har haft turen att lyssna på och träffa honom flera gånger och han gjorde mig inte besviken denna gång heller. Initialt hade jag fått information om att det skulle vara en boksignering men så var ju inte fallet visade det sig. Det fanns helt enkelt en risk att de fyra osignerade böcker av Joel som jag kånkat på hela dagen skulle förbli utan mästarens underskrift! Det fanns inget bord i rummet där samtalet ägde rum men Joel menade att om vi tillfälligt kan få låna lite plats hos nån utställare så ska det nog gå vägen. Så blev det. Jag fick mina böcker signerade precis som några andra ur publiken som hade hoppats på en boksignering.

En oförutsedd bonus blev att Maggie Barrett, Joels hustru, erbjöd sig att med min iPhone ta en bild på mig och Joel vid signeringen. Som ni ser nedan har jag svårt att dölja min nästan barnsliga förtjusning att bli fotad med en idol! Maggie hade jag aldrig träffat förut men hon var väldigt trevlig och pratglad. Hon förklarade bland annat varför de flyttat till London från Italien – en tydlig orsak var klimatförändringarna som gjorde det så outhärdligt varmt där på somrarna menade hon. För äldre människor så kan jag förstå att Londons väder i jämförelse är mer lätthanterligt även om förra sommaren bjöd på temperaturer nära 40 grader.

Här följer några bilder från evenemanget med Joel.

Joel och Jacqueline med ett av Joels typiska gatufoton från New York City.

Under en tid så hade Joel med sig två kameror – en med svartvitt film och en med färg. När det gavs möjlighet så tog han ibland ett foto med vardera kamera för att visa på skillnaden mellan svarvitt och färg för sig själv och för andra. Joel vill att hans fotografier ska vara så beskrivande som möjligt, varför han föredrar färg.

Fans av gatufotografi och dess utövare kan notera att den leende mannen i keps är ingen annan än Matt Stuart, välkänd gatufotograf från London.

Fans av gatufotografi och dess utövare kan notera att den leende mannen i keps är ingen annan än Fredrik Eriksson, okänd(ökänd?) gatufotograf från Sverige! Jag tackar Maggie för detta foto av mig och legenden! Om jag får bli 85 år gammal så lär jag knappast vara lika stilig som Joel är vid den åldern! Redan nu ligger man ju i lä!

Alla foton tagna med iPhone 13 mini. 

Sköt om er!

/Fredrik