Det morbida, det makabra, det mörka

Rubriken ovan är temat på de bilder vi ska ta till sista kurstillfället nu på tidsag i den fotokurs jag går. Rent principiellt är det ett jävla ämne. Inte direkt något man blir glad av. Och jag tycker faktiskt att man lika gärna kan ha roligt i väntan på döden. Men när vi nu i kväll, liksom de flesta andra svenskar, åkte till kyrkogården för att tända lite ljus, tog jag i alla fall med mig kameran. Och då börjar det faktiskt likna rubriken ovan. Såhär blev det:

EGW 2011-11-07 04:18

Christer Strömholm gjorde det ju modernt att fotografera det morbida, makabra och mörka. I går var jag hos en familj som just varit i Mexico, där de haft sitt årliga firande av de döda. Den konfekt de hade med sig hem skulle räcka fint som motiv under den givna rubriken. Stora sockerkarameller i form av (klumpiga) kranier i vitt och svart, de var både morbida, makabra och mörka tycker jag. Men i Mexico är sådant hur populärt som helst.

Hundblues 2011-11-11 22:56

Christer Strömholm tänkte jag inte på. Däremot tänkte jag på Pieter ten Hoopen. Jag har lite svårt för hans bildspråk och jag kommer definitivt inte överens med hans bilder på Stockholm. Och därför tyckte jag det kunde vara spännande att låta sig inspireras av honom när jag skulle fotografera något jag inte gillade. Den tredje bilden var den som vann mina kurskamraters gillande. Men dom gillade flera av bilderna, och de reflekterade att dessa bilder som visade något jag inte riktigt tyckte om, tillhörde de bästa jag visat under kursen.

EGW 2011-11-12 23:18

Pieter ten Hoopen har Strömholm som förebild, har jag för mig. Det är samma andas barn. Men vilket öde, att få mest uppskattning för de bilder man gillar minst! :-)

Svar från Hundblues 2011-11-13 00:26

Jasså, Pieter ten Hoopen har Strömholm som förebild. Jag måste nog gräva djupare i strömholms bildarkiv och förstå honom bättre. Tack för den informationen.