Fotografera eller skriva, det är frågan

Man kan lika gärna ha roligt i väntan på döden, och varför inte fotografera lite emellanåt, och kanske skriva lite också.

Jag ska klona hela världen lilla Mamma

Hur mycket får man mixtra med en bild är ju en fråga som det finns många åsikter om. "Hur mycket som helst, bara man talar om det", hävdar några. "Så mycket som man kunde göra i det analoga mörkrummet", säger någon annan. "Jag skulle aldrig klona något i en bild, men andra får väl göra hur dom vill", säger en tredje. "Knepig men intressant fråga" säger jag. För vissa människor är svaret beroende på vilken typ av bilder man talar om. I mitt fortsatta resonemang ska jag hålla mig till naturbilder.  Först två exempel:

Här har jag klonat bort en pinne som stack ner uppifrån, lite till höger i bilden. Jag tyckte den störde lugnet.

I den här bilden har jag klonat bort en enveten fotograf uppe till höger om buskarna eftersom han vägrade att flytta på sig och jag var rädd att ljuset skulle försvinna.

Jag är inte jättestolt över någon av kloningarna, i synnerhet inte den där jag tagit bort en människa, men jag kan leva med dem.

I eftermiddags tittade jag på en film på Youtube med den danske fotografen Mads Peter Iversen. Han visade en bild på ett träd mot en himmel. Inget fel på den bilden alls, den var välkomponerad och himlen var spännande. Men sen sa han att himlen var fotograferad en annan dag, så bilden var ett montage. Himlen var visserligen från samma ställe, så rent teoretiskt skulle det vä gå att ta ungefär en sådan bild utan att behöva mixtra i Photoshop. Men där sa min hjärna (eller var det hjärtat) STOPP. Det där tyckte jag inte var OK. Jag kände mig lurad. Hade han inte sagt något hade jag inte reagerat, så det var själva processen jag hade synpunkter på, inte bilden. 

Och nu dyker några spännande frågor upp i skallen. Jag tycker (nästan) det är OK att mixtra med bilder. Lite i alla fall. Men exakt var går gränsen? Och varför har jag synpunkter på processen? Vill jag också veta om fotografen släpat med sig en hög stege ut i skogen, för att få en bättre vinkel? Är det i så fall också fusk? Om inte, var går gränsen för processfusk? (Jag sysslar inte med djurfoto, men jag kan tänka mig att det kan finnas en liknande skiljelinje att dra någonstans. Kanske "Är det OK att locka fram vilda djur med mat?")

Ju mer jag tänker, desto svårare har jag att hitta ett personlig konsekvent förhållningssätt till detta. Vad vill jag? Vad tycker jag? Kanske är det enklast att gå all in, och säga att ALLT är tillåtet. Eller INGET. Inte ens att plocka bort en lös pinne på marken innan man tar bilden. Då slipper man i alla fall att fundera.

Postat 2021-01-20 20:59 | Läst 430 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Jämmerdalen

O, synd och nöd, o, sorg och kval,
ack, denna jorden är en jämmerdal!

Så skaldade Gustaf Fröding i dikten Dikt i Bönhuset. Efter en av de solfattigaste decembrar i mannaminne kan det verka lätt att hålla med Fröding. Inte ens mitt på dagen har det varit speciellt ljust. Grått och fuktigt har det varit. Och dessutom har en pandemi hindrat oss från att umgås med släktingar och vänner som vi är vana att kunna göra. Då är det lätt att falla för frestelsen att kalla jorden för en jämmerdal.

Men även jämmerdalar kan överlistas. Om man tar med sig en termos med te och några smörgåsar och går ut i skogen före gryningen, kan man sitta på en sten, äta frukost och se hur mörkret, i alla fall delvis viker undan för en gråblå dager, som faktiskt kan vara ganska fin.

Om man har lyckan att kunna umgås med sina barn och barnbarn kan denna jämmerdal till december te sig riktigt behaglig. Få stunder känns så meningsfulla som de man spenderar med sina barn och barnbarn. 

Nu har vi just lagt årets mörkaste dagar och längsta nätter bakom oss, och de senaste dagarna har bjudit på lite solljus. Fröding får ursäkta mig, men han jämmerdal får nu ge vika för Ulf Lundells tro på framtiden.

Vi går mot bättre tider, tro mej,
Tro mej, det här är inget skämt.
Och inte heller är det, tro mej
Tro mej, nånting som jag själv bestämt.
Vi går mot öst. Vi går mot väst.
Vi går mot ljus, vi går mot liv.
Vi går mot fest.
Vi går mot bättre tider, tro mej,
Tro mej, för det har tiderna själva bestämt

Postat 2020-12-24 22:56 | Läst 433 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Människor jag mött

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
(Människors möte -  Hjalmar Gullberg)

Att möta en människa, vad handlar det om egentligen?. Det kan vara ett möte som resulterar i en livslång vänskap. Det kan också  vara ett flyktigt möte, en blick eller ett leende som är över på några sekunder, Och så allting däremellan. Men det förutsätter att man har ett öppet sinne, och inte tror sig vet allt om alla redan. Man måste vara  nyfiken på sin omgivning och sina medmänniskor.

Oavsett hur länge mötet varar och vad som följer därefter innebär det nästan alltid att få ta del av en annan människas liv, om än aldrig så lite. Och att lämna en liten bit av sitt eget liv i utbyte. Sedan går man vidare,  och med ett öppet sinne, har man då berikat sitt liv med ytterligare en insikt, ytterligare ett perspektiv på tillvaron. Och kanske ytterligare en vän.

Att få fotografera en människa är också att få ta del av hennes liv, om än bara under bråkdelen av en sekund. Ett flyktigt möte som förevigats. Men även det förutsätter en nyfikenhet på sina medmänniskor.

Den 3 juni 1985 mötte jag en människa, vars liv jag inte bara fick ta del av, utan jag har varit en stor del av hennes liv sedan dess. Jag har också tagit åtskilliga tusen bilder av henne.

Idag utanför Eastmaninstitutet på Dalagatan i Stockholm ropade en man till mig: “Är det du som är Janne?”. Näe, sa jag, det är jag inte, men jag kan ta en bild av dig ändå. Det gjorde jag, sen gick jag vidare.

Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång
Nu skiljs våra vägar, nu säger vi farväl,
men vi hoppas att vi ses igen.



Postat 2020-11-16 21:44 | Läst 535 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Jag har också varit på Öland

 Ser att jag inte skrivit något här på nästan två år. Det har inte riktigt känts motiverat. Blogginläggen och diskussionerna här är inte som de var förr, och förr passade mig bättre. Men nu när jag läser om så många som varit på Öland kan jag inte hålla mig, för jag har också varit på Öland och fotograferat. Men till skillnad från de flesta andra (tycker jag det verkar som) har jag varit på norra Öland. Vi bodde på vandrarhemmet i Hagaby 2 mil söder om Byxelkrok, och på behagligt avstånd från många intressanta miljöer att fotografera. När jag tittar i Lightroom efter resan noterar jag att det är osedvanligt många svartvita bilder. Vete fan hur det gick till egentligen.

Ett tämligen öde hus vid fyrplatsen Långe Erik

Skurkvarnen vid Jordhamn

Stranden i Jordhamn

Öhhhhhh......... strax söder om Sandvik tror jag

Och så saftar vi på med en riktigt banal solnedgångsbild över Byrums raukar.

Postat 2020-08-27 18:32 | Läst 608 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ett år med Hanne

Så kör vi nu nästa årskrönika. Denna gång är temat Hanne, som idag fyller ett år.

Postat 2019-01-07 21:49 | Läst 1030 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 48 Nästa