Fotografera eller skriva, det är frågan

Man kan lika gärna ha roligt i väntan på döden, och varför inte fotografera lite emellanåt, och kanske skriva lite också.

Så var årets kungsträdgårdssäsong över

Trots att jag bott i Stockholms förorter i över 50 år är det först på senare år jag har besökt Kungsträdgården när körsbärsträden blommar. I år var jag där tre gånger under blomningsperioden. Och jag slås varje gång av alla människor som vill bli avbildade tillsammans med körsbärsblommorna. Det är både folk som tar självporträtt (jag föredrar det svenska klassiska ordet) och som låter sig fotograferas av andra. Och jag slås framför allt av hur medvetna människor är om sitt utseende. Med en vana som får mig att tappa hakan ler och poserar folk med sådan vana att jag får en känsla av att det är något som verkligen övat på. Eftersom jag passerat 50-årsstrecket kan jag inte låta bli att undra vart världen är på väg. Det blir allt viktigare att visa upp sig med sin bästa sida på olika sociala medier (för ingen kan få mig att tro att dessa bilder som tas i Kungsträdgården under körsbärsblomningen stannar på telefoner, i kameror och datorer. Nästan alla porträtt är tagna för att publiceras någonstans. Och jag är inte säker på att detta är en utveckling som jag tilltalas av. 

Som en motreaktion av allt självgott poserande av "vackra" unga människor försökte jag fånga vanliga människor i stället.

För en tid sedan hörde jag i radioprogrammet Nordegren och Epstein bloggaren Margaux Dietz bli intervjuad. Hon är en så kallad influencer och youtuber. Hon har bland annat lagt ut en film från sin förlossning på youtube. Hon sa i intervjun att det var efter den filmen som det lossnade, det var då hon slog igenom och verkligen kunde få ut sitt budskap. Då frågade Louise Epstein vad hennes budskap var. Då blev hon tyst en stund, och sen sa hon att det är att sprida glädje och vara lycklig för livet.  Och då tänkte jag vilken jävla tur att hon slog igenom så det budskapet kommer ut till allmänheten, för det saknades verkligen. Eller snarare, för mig blev hon ytligheten personifierad. Och hon är en influencer. Känns väll siså där inför kommande valrörelse om det är sådana som hon ska ska influera samhället och våra unga väljare.  Nä, tacka vet jag en välklädd gentleman som spatserar genom Kungsträdgården en eftermiddag i april. (I och för sig borde han haft hög hatt och inte plommonstop till högtidsdräkt.)

Postat 2018-05-13 14:55 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Purpose and passion

Jag har hört sägas att fotografering som hobby sällan ger några bra bilder. Man måste ha ett intresse för det man fotograferar. Sålunda passar fotografering utmärkt som en andra-hobby vid sidan av till exempel fåglar, eller bilar, eller folkmusik. När man brinner för motiven och kanske dessutom vill berätta om sin hobby har man ett bra driv för att ta bra bilder. Purpose och passion alltså. Jag har funderat mycket på vilken sorts passion man skulle behöva ha för att ta bra gatofoto-bilder. Och vad är det man skulle behöva vilja berätta. Jag har faktiskt ingen aning. Men jag hoppas det är OK att fotografera lite ute på stan medan man funderar. Och jag hoppas det OK att publicera resultatet här på sin blogg i väntan på denna uppenbarelse som ska göra mina bilder så mycket bättre.

Postat 2018-02-08 23:40 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Även jag har haft ett fotoår

Såhär kring nyår ser man ett flertal  blogginlägg med en kavalkad av bilder från året som gått. Och här kommer ett till. Jag har valt att av mina ca 2000 tagna bilder plocka ut 15 bilder, men i stället för att välja bland alla har jag valt bland de bilder som någorlunda ryms inom begreppet gatufoto. Inte för att de är de bästa, varken i genren som sådan eller bland mina bilder, men att vandra runt i städer och fotografera är något som jag tycker är roligt att göra. (För den som tycker om att nörda lite kring definitionen gatufoto, kan jag säga att min principer för urvalet nedan är följande (även om jag har gjort något undantag): Bilden ska föreställa människor, eller till nöds spår av människor i urban miljö. Bilden ska inte vara arrangerad, men det är OK om motivet råkar titta in i kameran sekunden innan bilden tas. Brännvidd motsvarande 50mm i fullformat (detta året, men jag kan tycka att upp till ca 100mm  kan vara OK), inte manipulerade efteråt och dom bör fånga ett intressant ögonblick (svårast av allt). Alla bilder tagna i Stockholm om inte annat anges.

Södermalmstorg

Hotell Skeppsholmen


Kungsträdgården (var annars?)


Vällingby Centrum


Också Vällingby Centrum


Hornsgatan


Mora på midsommarafton


Sergelgatan


Korsningen Hamngatan-Regeringsgatan


Eksjö


Simrishamn


Upplandsgatan


Katarina Bangata (Bondens Marknad)


Korsningen Swedenborgsgatan-S:t Paulsgatan


Stortorget

Postat 2017-12-31 15:13 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Vad är gatufotografi?

Jag vill börja med att varna känsliga läsare. Här kommer ett blogginlägg som handlar om definitionen av genren gatufotografi. Egentligen finns det tillräckligt sagt i denna fråga, men jag känner att jag måste få skriva av mig, och när nu tekniken medger det, varför inte låta andra läsa. Om dom har lust.

Men innan jag går in på att resonera om definitionen av  genren vill jag resonera lite om VARFÖR man över huvud taget ska göra det. Jag anser att det bara finns ett skäl till det, men ett väldigt gott sådant, nämligen för att förenkla och förtydliga. Det för mig kanske tydligaste sammanhanget är faktiskt i bildpooler och andra sammanhang där gatufotografier samlas. Men det gäller nog bilder inom alla genrer. Om jag vill utvecklas som porträttfotograf genom att titta på och kanske kommentera biler i en bildpool som heter porträttfoto, förväntar jag mig inte att finna bilder på hundar, även om man med viss rätt kan kalla en bild av en hund för porträtt. Man kan hävda att alla har rätt till sin tolkning av begreppet porträtt, och man kan hävda att någon som publicerar bilder av hundar i ett sammanhang som rubricerats porträttfoto helt enkelt vill testa gränserna för definitionen porträttfoto. Och det med all rätt. Men om sammanhanget är tänkt att vara ett forum där fotografer ska ha möjlighet att utvecklas,  är det nog bra om man håller sig till porträtt av människor. Men faktum är att definitionen  gäller bara just där. I andra sammanhang kan man mycket väl kalla sina bilder av hundar för porträtt. Och detsamma anser jag gälla för gatufoto. Och landskapsfoto. Ska man vara lite akademisk skulle man kunna säga att det gäller att definiera det kontext som definitionen av genren ska användas inom. Och då blir det egentligen ingen definition av genren, utan bara villkor för ett visst kontext. 

Och det här resonemanget leder mig till följande slutsats. En definition av en genre är faktiskt inte så viktig, men en definition av villkoren för ett givet kontext är bra,  men det är "ägaren" till detta kontext (bildpoolen/forumet/facebook-gruppen/etc), som äger rätten att definiera både namnet och villkoren. Men bara för att en kontext-ägare definierat ett kontext som gatufoto och satt villkoren till "I den här facebook-gruppen publicerar vi bara obeskurna och icke manipulerade bilder tagna med Leica M3, Summicron 50mm f/2, laddad med Tri-X, föreställande människor i stadsmiljö, tagna utan att människorna på bilden  märkt något, där ögonblicket avgör bilden (dvs om bilden tagits några sekunder tidigare eller senare hade den inte alls varit lika intressant)", betyder inte det att genren gatufoto definieras så. Eller faktiskt ens att den som gjort definitionen tycker så. 

Sen är det ju klart att det skulle vara enklare att kommunicera med varandra om alla foto-genrer var entydigt definierade, på samma sätt som man definierar vad som är frukter och vad som är bär. För då finns det en vetenskaplig sanning och missförstånd kan undvikas. Men vad tråkigt det skulle vara då, om man inte kan tjafsa lite om vad som ryms inom en viss genre. (Bilden nedan definierar jag som fine art nude, för fågeln är fin och den har inga kläder på sig.)

Postat 2017-12-28 11:31 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Konsten att frigöra sin kreativitet

Härförleden fick jag ett mejl från Moderskeppet. Man får ju det ibland om man är så kallad medlem. Det innehöll en massa tips på hur man kan frigöra sin kreativitet. Det handlade om att begränsa sig, lära sig något nytt, berömma sig själv och en massa andra tips. Säkert bra tips på sitt sätt, men vad går egentligen upp mot att köpa något nytt? En ny kamera eller ett nytt objektiv. Gärna något riktigt dyrt. Ju dyrare desto mer kreativitet frigör man. 

I filmen om Karl Bertil Johnsson får man se hur byrådirektör HK Bergdahl (var det väl?) inviger biljardbordet han köpt till sin fru i julklapp. I ungefär samma anda invigde jag härförleden det makrobojektiv jag köpt till min fru. (Inte i julklapp, inte i födelsedagspresent, utan faktiskt helt enkelt för att hon ville ha det.)

Men jag vet inte, jag kände inte riktigt att kreativiteten frigjordes. Det kanske inte var tillräckligt dyrt. Eller också är det så att det faktiskt inte alltid fungerar att köpa nya prylar. Jag får kanske helt enkelt får göra som Mattias föreslår, och bara fota med mobilen under en månad. Eller lära mig något nytt.

Postat 2017-12-12 20:22 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 46 Nästa