Fotografera eller skriva, det är frågan

Man kan lika gärna ha roligt i väntan på döden, och varför inte fotografera lite emellanåt, och kanske skriva lite också.

Blev det några bilder förra året?

Jag brukar inte skriva här speciellt ofta, knappt en gång om året. Men ibland faller andan på. Nu till exempel.  Jag tänkte försöka summera 2022 ur ett fotografiskt perspektiv. Det kanske inte är något speciellt nyskapande grepp, men det skadar inte, inte minst för sin egen skull att se tillbaka på året som gått och de bilder man lyckats få ihop. Och kanske välja ut ett antal och och kalla dem för "2022  genom min kamera". Men vilka bilder ska man välja? De bästa bilderna? Men vad är egentligen en bra bild? De bilder som fått flest lajks på Instagram? Men vad säger det? De bilder som var roligast att ta? Tja, det kan ju vara något, om det inte vore så att det alltid är roligt att fotografera. De bilder man tror att omgivningen gillar bäst? (Jävla bekräftelseknarkare!) De bilder som man satt flest stjärnor på i Lightroom? Funkar inte för ingen bild har fått 5 stjärnor, och bara ett par stycken 4 stjärnor och hel drös har fått 3 stjärnor. Så........ Det blir nog de bilder som bäst uppfyller kriteriet att när jag tittar på bilden så känner jag "men där satt den!"

Vi börjar med en soluppgångs/solnedgångsbild så är vi liksom av med den genren. Det anses banalt jag vet, men för oss enkla människor utan högre akademisk examen är en soluppgång en snöig vintermorgon på Järvafältet norr om Stockholm en alldeles magisk upplevelse. (Däremot har jag svårt för andras soluppgångs/solnedgångsbilder, dom tycker jag faktiskt är lite banala. Det krävs nog att man var på plats och upplevde stunden själv för att bilden ska ha något egentligt värde)

Någon gång i våras förstod jag vad Ortoneffek är, och hur man kan åstadkomma den i Photoshop. Man kan väl säga att det blev en del sådana bilder under 2022. Detta är den första, som liksom den förra är tagen på Järvafältet. Det verkar vara lite med Ortoneffekten som med mättnads- och klarhetsreglagen i Lightroom, det är lätt att dra på för mycket för man tycker det blir så himla ballt, men efter ett tag (några år?) sansar man sig och håller sig på en mer rimlig nivå.

-Vad heter den där fyren då? Inte fan vet jag, det var inte den som var huvudmotivet? Eller jo, det var det, men inte för att det var just den fyren. Men jag får väl kolla upp det då.

Jo, den verkar heta Väckers fyr, och ligger utanför Tjurpannans naturreservat, en bit norr om Grebbestad i Bohuslän. (Ja det där sista kanske var en onödig upplysning, för var någon annanstans än i Bohuslän kan det finnas så här vackra klippor?) Som sagt, fyren intresserar mig inte, och helst vill jag inte ha saker gjorda av mänsklig hand i mina bilder, men ibland blir det så ändå.

Det känns lite roligt att när man kommer hem och sätter ihop alla bilderna till ett panorama, och liksom börjar fingranska resultatet så upptäcker man att det står någon och flugfiskar mitt ute i vattnet. Det såg jag inte när jag tog bilderna. Om det är någon som undrar om det är på väg in till Havstenssund som bilden är tagen så kan jag bekräfta att så är det. En tidig morgon i mitten av april.

Kan ju tyckas lite vågat att fotografera blommor i svartvitt. (Eller i alla fall att efterbehandla fram en svartvit bild av en blomma. Men det är ju trots allt en vitsippa, och vitt är alltid vitt (ibland i alla fall) och bakgrunden är inte så intressant så den kan lika gärna vara gråsvart.) Om det är någon som tycker sig känna igen vitsippan kan jag berätta att den växte alldeles söder om den stora eken som står alldeles före avtagsvägen ner till Rocksta gård på Järvafältet, om man går vägen mellan Säby gård och Översjön.

När jag under sommarens semester i Norge råkade på en trollskog som liksom var som gjord för att fotograferas och sedan bildbehandlas med ortoneffekten var det inte mycket annat att göra än att göra just det. Och dessutom inte hålla igen på spakarna utan ösa på så mycket man bara vågade (för att liksom för en gångs skull verkligen få leva ut sina orton-lustar.) Skogen fanns i närheten av Valsøfjord, väster om Trondheim.

Ibland är det ofrånkomligt, det råkar komma med en eller ett par fåglar på mina bilder. Ofta går dom att klona bort, men i det här fallet, vid Byrums raukar på Öland en tidig morgon i augusti, hade det inte blivit så bra att klona bort svanarna. Speglingarna i vattnet hade sett så konstiga ut då.

Om man håller på med naturfotografering är det nästan ofrånkomligt, förr eller senare hamnar man på Knuthöjdsmossen. I år blev det "senare" vilket hade till följd att de flesta fåglar hade dragit vidare. Vi kunde därför helt ostört fokusera på de fina höstfärgerna och det näst intill spegelblanka vattnet. (Jodå, vi fick dimma en morgon också, men dimbilder från Knuthöjdsmossen är lite uttjatat tycker jag).

Ibland hamnar man i Skåne, i Skanör, och där kan man hitta en massa fina badhytter att fotografera i solnedgången. Eller också väntar man till solen gått ner och gör något annorlunda. Det här är en av mycket få bilder där känslan jag fick när jag först såg motivet visade sig hålla hela vägen till utskriven bild. Oftast får sig den känslan en allvarlig törn någonstans på vägen, oftast när man läst in bilden i Lightroom och upptäcker att den där känslan man kände när bilden togs, finns det inte tillstymmelse till på datorskärmen.

Ibland hamnar man i Skåne, i Smygehamn, och där finns det också fyrar att fotografera. Den här heter Kullagrund (FI WRG 3s 12M). Dessvärre kom den en fågel i vägen denna gång också. Som tur är är den suddig så den stör inte så mycket tycker jag. 

För en del år sedan är vi var på Gotland hittade vi ett litet fint naturreservat som vi stannade till och fotograferade i. Dessvärre glömde vi bort var det låg, och har tillbringat en hel del tid vid senare resor till Gotland med att leta efter detta naturreservat. Men i oktober hittade vi det äntligen, trots att det var lite dimmigt. Och än en gång kom det en fågel i vägen när jag skulle ta bilden, men den är så liten så den kanske inte märks. Eller i alla fall inte stör så mycket.

Finns det något bättre sätt att avsluta det året då jag upptäckte ortoneffekten än med en bild med riktigt fett mycket ortoneffekt. Kanske så mycket så att det inte finns något kvar till det nya året (låt oss kanske hoppas på det). Den här bilden är tagen strax före jul ute i den sörmländska jordbruksbygden, någonstans mellan Vagnhärad och Gnesta. Den är på gränsen till vad man klarar av i fråga om sliskighet men.....shit happens.

Vilka slutsatser kan man då dra av denna bildkavalkad? Tja, den slutsats jag helst skulle vilja dra, att man inte behöver resa någonstans för att ta bra bilder, "de bästa bilderna tar man på sin egen bakgård" , verkar inte riktigt fungera. Endast tre av 12 bilder är tagna på max 10 km från där jag bor. Men nästan alla är tagna i Sverige, så utomlands behöver man i alla fall inte åka. 

Du som har lästa ända hit, tack för att du tog dig tid och tittade och läste. 

Postat 2023-01-03 15:54 | Läst 231 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Jag ska klona hela världen lilla Mamma

Hur mycket får man mixtra med en bild är ju en fråga som det finns många åsikter om. "Hur mycket som helst, bara man talar om det", hävdar några. "Så mycket som man kunde göra i det analoga mörkrummet", säger någon annan. "Jag skulle aldrig klona något i en bild, men andra får väl göra hur dom vill", säger en tredje. "Knepig men intressant fråga" säger jag. För vissa människor är svaret beroende på vilken typ av bilder man talar om. I mitt fortsatta resonemang ska jag hålla mig till naturbilder.  Först två exempel:

Här har jag klonat bort en pinne som stack ner uppifrån, lite till höger i bilden. Jag tyckte den störde lugnet.

I den här bilden har jag klonat bort en enveten fotograf uppe till höger om buskarna eftersom han vägrade att flytta på sig och jag var rädd att ljuset skulle försvinna.

Jag är inte jättestolt över någon av kloningarna, i synnerhet inte den där jag tagit bort en människa, men jag kan leva med dem.

I eftermiddags tittade jag på en film på Youtube med den danske fotografen Mads Peter Iversen. Han visade en bild på ett träd mot en himmel. Inget fel på den bilden alls, den var välkomponerad och himlen var spännande. Men sen sa han att himlen var fotograferad en annan dag, så bilden var ett montage. Himlen var visserligen från samma ställe, så rent teoretiskt skulle det vä gå att ta ungefär en sådan bild utan att behöva mixtra i Photoshop. Men där sa min hjärna (eller var det hjärtat) STOPP. Det där tyckte jag inte var OK. Jag kände mig lurad. Hade han inte sagt något hade jag inte reagerat, så det var själva processen jag hade synpunkter på, inte bilden. 

Och nu dyker några spännande frågor upp i skallen. Jag tycker (nästan) det är OK att mixtra med bilder. Lite i alla fall. Men exakt var går gränsen? Och varför har jag synpunkter på processen? Vill jag också veta om fotografen släpat med sig en hög stege ut i skogen, för att få en bättre vinkel? Är det i så fall också fusk? Om inte, var går gränsen för processfusk? (Jag sysslar inte med djurfoto, men jag kan tänka mig att det kan finnas en liknande skiljelinje att dra någonstans. Kanske "Är det OK att locka fram vilda djur med mat?")

Ju mer jag tänker, desto svårare har jag att hitta ett personlig konsekvent förhållningssätt till detta. Vad vill jag? Vad tycker jag? Kanske är det enklast att gå all in, och säga att ALLT är tillåtet. Eller INGET. Inte ens att plocka bort en lös pinne på marken innan man tar bilden. Då slipper man i alla fall att fundera.

Postat 2021-01-20 20:59 | Läst 947 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Jämmerdalen

O, synd och nöd, o, sorg och kval,
ack, denna jorden är en jämmerdal!

Så skaldade Gustaf Fröding i dikten Dikt i Bönhuset. Efter en av de solfattigaste decembrar i mannaminne kan det verka lätt att hålla med Fröding. Inte ens mitt på dagen har det varit speciellt ljust. Grått och fuktigt har det varit. Och dessutom har en pandemi hindrat oss från att umgås med släktingar och vänner som vi är vana att kunna göra. Då är det lätt att falla för frestelsen att kalla jorden för en jämmerdal.

Men även jämmerdalar kan överlistas. Om man tar med sig en termos med te och några smörgåsar och går ut i skogen före gryningen, kan man sitta på en sten, äta frukost och se hur mörkret, i alla fall delvis viker undan för en gråblå dager, som faktiskt kan vara ganska fin.

Om man har lyckan att kunna umgås med sina barn och barnbarn kan denna jämmerdal till december te sig riktigt behaglig. Få stunder känns så meningsfulla som de man spenderar med sina barn och barnbarn. 

Nu har vi just lagt årets mörkaste dagar och längsta nätter bakom oss, och de senaste dagarna har bjudit på lite solljus. Fröding får ursäkta mig, men han jämmerdal får nu ge vika för Ulf Lundells tro på framtiden.

Vi går mot bättre tider, tro mej,
Tro mej, det här är inget skämt.
Och inte heller är det, tro mej
Tro mej, nånting som jag själv bestämt.
Vi går mot öst. Vi går mot väst.
Vi går mot ljus, vi går mot liv.
Vi går mot fest.
Vi går mot bättre tider, tro mej,
Tro mej, för det har tiderna själva bestämt

Postat 2020-12-24 22:56 | Läst 980 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Människor jag mött

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
(Människors möte -  Hjalmar Gullberg)

Att möta en människa, vad handlar det om egentligen?. Det kan vara ett möte som resulterar i en livslång vänskap. Det kan också  vara ett flyktigt möte, en blick eller ett leende som är över på några sekunder, Och så allting däremellan. Men det förutsätter att man har ett öppet sinne, och inte tror sig vet allt om alla redan. Man måste vara  nyfiken på sin omgivning och sina medmänniskor.

Oavsett hur länge mötet varar och vad som följer därefter innebär det nästan alltid att få ta del av en annan människas liv, om än aldrig så lite. Och att lämna en liten bit av sitt eget liv i utbyte. Sedan går man vidare,  och med ett öppet sinne, har man då berikat sitt liv med ytterligare en insikt, ytterligare ett perspektiv på tillvaron. Och kanske ytterligare en vän.

Att få fotografera en människa är också att få ta del av hennes liv, om än bara under bråkdelen av en sekund. Ett flyktigt möte som förevigats. Men även det förutsätter en nyfikenhet på sina medmänniskor.

Den 3 juni 1985 mötte jag en människa, vars liv jag inte bara fick ta del av, utan jag har varit en stor del av hennes liv sedan dess. Jag har också tagit åtskilliga tusen bilder av henne.

Idag utanför Eastmaninstitutet på Dalagatan i Stockholm ropade en man till mig: “Är det du som är Janne?”. Näe, sa jag, det är jag inte, men jag kan ta en bild av dig ändå. Det gjorde jag, sen gick jag vidare.

Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång
Nu skiljs våra vägar, nu säger vi farväl,
men vi hoppas att vi ses igen.



Postat 2020-11-16 21:44 | Läst 1076 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Jag har också varit på Öland

 Ser att jag inte skrivit något här på nästan två år. Det har inte riktigt känts motiverat. Blogginläggen och diskussionerna här är inte som de var förr, och förr passade mig bättre. Men nu när jag läser om så många som varit på Öland kan jag inte hålla mig, för jag har också varit på Öland och fotograferat. Men till skillnad från de flesta andra (tycker jag det verkar som) har jag varit på norra Öland. Vi bodde på vandrarhemmet i Hagaby 2 mil söder om Byxelkrok, och på behagligt avstånd från många intressanta miljöer att fotografera. När jag tittar i Lightroom efter resan noterar jag att det är osedvanligt många svartvita bilder. Vete fan hur det gick till egentligen.

Ett tämligen öde hus vid fyrplatsen Långe Erik

Skurkvarnen vid Jordhamn

Stranden i Jordhamn

Öhhhhhh......... strax söder om Sandvik tror jag

Och så saftar vi på med en riktigt banal solnedgångsbild över Byrums raukar.

Postat 2020-08-27 18:32 | Läst 1153 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 48 Nästa