Anzac Day - Vi fick se den australiensiska själen blottas

Den 25 april uppmärksammas Anzac Day i Australien, Nya Zeeland och England. Åtminstone i Australien är det en allmän helgdag som manifesteras över hela landet genom ceremonier, minnesstunder och marscher. De flesta större orter har minnesmärken uppförda där dessa ceremonier årligen genomförs. En stor del av de Australienska innevånarna i alla åldrar deltar på något sätt i arrangemangen denna dag

Anledningen till att dagen hålls i minnet ”lest we forget” beror på att det var den 25 april 1915 under första världskriget som Anzactrupperna landsteg i Gallipoli i Turkiet. Anzac står för Australian and New Zeeland Army Corps. Aktionen i Gallipoli var den första större militära insatsen i första världskriget för Australien och Nya Zeeland. Båda nationerna var relativt unga vid denna tid och dessa insatser stärkte den nationalistisk andan i länderna.

Ungefär 20 000 soldater från Anzac-länderna landsattes i Gallipoli. Tanken var att de skulle stoppa Turkiet från att stödja Tyskland så att de allierade med bl a England och Ryssland i spetsen skulle kunna besegra tyskarna. Men insatsen blev ett katastrofalt misslyckande från första dagen då det Osmanska riket (Turkiet) bjöd på oväntat hårt motstånd. Drygt 11 000 man från Australien och Nya Zeeland stupade de närmaste månaderna och i januari 1916 evakuerades de kvarvarande styrkorna.

Sedan 1916 har alltså Anzac Day den 25 april uppmärksammats till åminnelse över de soldater som stupade i Gallipoli. Idag uppmärksammas denna dag även andra militära insatser där Australienska trupper deltagit till exempel har de haft styrkor i andra världskriget, Koreakriget och Afghanistan. Man talar om en Anzactradition som handlar om att uppmuntra mod, uthållighet och kamratskap. De kvarvarande veteraner som deltagit vid strider vid något tillfälle deltar i minnesstunderna.

Vi deltog i två ceremonier denna Anzac Day. Dels en som startade i gryningen kl. 05.45 vid en minnesplats på en halvö i sjön vid Yungaburra. Akten inleddes när det var alldeles kolsvart ute och efterhand blev himlen ljusare och solen gick upp och fåglarna började att sjunga.  Mäktigt bara det. Den andra ceremonin genomfördes i centrala Yungaburra kl. 08.30.

Lite överraskande får vi nog lov att säga så gick det upp för oss att detta är något väldigt angeläget i det australiensiska samhället än idag. Hundratals människor mötte upp vid båda tillfällena och det var alla åldrar från barn, ungdomar, medelålders till pensionärer.

Som svenskar hade Ulla och jag svårt att sätta oss in i de känslor och det engagemang som denna dag gav upphov till. Som svenskar har vi ju inte deltagit i krig i modern tid och förlorat släkt och vänner. Här skolas barn tidigt in i denna nationella sorg men också stolthet över sitt land. En nyttig erfarenhet för oss att få uppleva.

Minnesplaketten nere vid sjön i Yngaburra som fokuserar på de som deltog i Afghanistan.

Ett gäng dekorerade veteraner vid gryningsceremonin vid sjön.

Något senare fortsatte minnesaktiviteterna uppe i centrala Yungaburra med bland annat en minnes marsch.

Representanter för dagens militärstyrkor deltog.

Traditionell säckpipemusik spelades.

Många krigsveteraner deltog i marschen med sina medaljer.

Stundens allvar syns i ansiktena på både de unga och äldre generationerna.

Militären har någon typ av ungdomsverksamhet där de yngre kan delta.

Hornblåsaren markerade de olika momenten.

Kransnedläggning vid minnesmonumentet.

En syn som imponerade på mig var de mycket disciplinerade förskolebarnen som nästan stod i "giv akt" under de rätt långa och kanske inte alltid så intressanta aktiviteterna för barn.

Skolor och myndigheter som brandkår och polis lade ner kransar.

Barnen skolas redan i ung ålder in i Anzactraditionen.

Representanter för urbefolkningen, aboriginals, deltog inte aktivt i evenemangen utan höll sig lite i ytterkanterna.