Vägen norrut genom ett historietyngt Europa

Vår färd norrut fortsätter programenligt. Det slår oss återigen hur fyllt av historia Europa är. I de flesta byar och städer vi passerar finns någon historisk sevärdhet i form av kyrkor, katedraler, borgar slott eller medeltida städer med smala nyfikenhetsskapande gränder, torg och brunnar. Det är fascinerande att se alla hus som fortfarande finns kvar och i många fall är bebodda trots att de ibland är över 500 år gamla. På många av ställena har det utspelats maktkamper och stridigheter.

Under tiden man är på väg mellan de olika platserna finns också en vardag. Man behöver serva hushållet (bilhållet?). Ibland behöver man tanka diesel och fylla på gasolen som används till värme, spis och kylskåp (om man inte står på en plats med eluppkoppling förstås). Man behöver också tvätta kläder och handla mat och andra förnödenheter med jämna mellanrum. Sådana faciliteter där man kan göra detta får man hålla utkik efter under färden och slå till när de dyker upp.

Oftast försöker vi att ta en promenad i de orter där vi övernattar för att suga åt oss av deras sevärdheter och atmosfär. Det ger enormt med nya intryck och för att komma ihåg och hålla reda på allt så är denna blogg en viktig hjälp för oss själva att bena ut vad vi egentligen gjort och sett.

I detta inlägg redogör vi för våra irrfärder genom Frankrike och orterna Sainte Eulalie de Cernon, Lisle sur Tarn och Moissac.

Det är tyvärr inte alltid lätt att styra bildernas placering här i bloggen. Meningen med denna bild från staden Moissac är att den ska ligga sist i dagens flöde. Kanalbåtarna mitt inne i staden gav en speciell karaktär åt platsen. Denna kanal La Garonne är kopplad till floden Le Tarn.

Vardagssysslorna måste skötas under färden norrut. Bland annat behöver man tvätta kläder. Något som inte finns i Sverige, åtminstone inte vad jag sett, så är det denna typ av tvättstationer. De finns många gånger i anslutning till köpcentrum eller större livsmedelsaffärer. Oftast är de bestyckade med en större och en mindre tvättmaskin och en torktumlare. I detta fall var vi högt uppe i Centralmassivets bergslandskap. Det var 7 - 8 grader varmt, duggregn och en kraftig vind på upp mot 15 - 16 m/s i byarna. Det var inte skönt att vara ute men vad gör man inte.

Till vår stora lycka låg ett boulangerie, det vill säga ett bageri/konditori, alldeles i närheten. Vi har upptäckt de fantastiska bagerierna i Frankrike. Under tiden tvätten rullade på passade vi på att fika med varsin frukttartalett. De är helt fantastiska. Vi köpte dessutom med oss en baguette, några croissanter och ett par matpajer.

Här är en bild från ställplatsen i Sainte Eulalie de Cernon som låg nere i en dalgång och där vi övernattade den 28 mars.

Från ställplatsen hade vi fin utsikt över orten Sainte Eulalie de Cernon som är en liten medeltidsstad belägen i södra Frankrike, känd för sin välbevarade historiska miljö och trivsamma atmosfär. Staden utgörs av smala gränder och gamla stenbyggnader, där tiden verkar ha stannat och varje hörn berättar om riddare och tempelherremän som en gång hade sin bas här. I staden finns även flera historiska sevärdheter, bland annat den gamla tempelherrekommanderiet och kyrkan som vittnar om stadens betydelse under medeltiden. Det är en plats där man verkligen känner historiens vingslag och en genuin fransk bymiljö.

Torget med fontänen framför kyrkan i Sainte Eulalie de Cernon.

Intill kyrkan vid torget ligger också tempelherrekommanderiet.

"Ljuset i tunneln" i en av alla små gränder och passager i staden.

Lite överraskande låg utanför den medeltida stadskärnan även denna inrättning.

Nästa anhalt på vår tur var staden Lisle sur Tarn som det färgglatt står på denna husvägg. Namnet kommer från floden Tarn som går genom staden. Här stannade vi den 29 - 30 mars.

Dessa fjäderfän trivdes utefter vattnet.

Det gamla torget i Lisle sur Tarn. Staden grundades ursprungligen under medeltiden, närmare bestämt på 1200-talet och är således 7 - 800 år gammal.

Man fascineras av hur de gamla bjälklagen av trä fortfarande finns kvar efter 700 år.

En vägg i Lisle sur Tarn med patina.

En betydligt modernare företeelse, något som vi aldrig stött på tidigare i Sverige eller någon annanstans var denna typ av pizzaautomat. Här kan man betala med sitt kreditkort, vänta några minuter och sedan få en rykande varm pizza. Efter att vi sett denna automat för första gången har vi sedan sett dem på flertalet ställen. De är tydligen rätt vanliga i Frankrike. Vi har dock (ännu) inte testat någon av dem själva.

Vår färd norrut innebär rätt många mil i bilen utefter de franska vägarna och vi måste erkänna att vi blivit förälskade i det franska landskapet. På många sträckor är det ett böljande landskap med gröna kullar och djupa dalgångar och plötsligt och ofta dyker det upp små karaktäristiska byar och städer.

Fransk landsbygd. 

Kullar och dalgångar med floder och små byar, otroligt vackert.

Franskt jordbruk.

Så här såg ställplatsen i Moissac ut där vi övernattade den 31 mars.

Den gamla kyrkan med tillhörande kloster i Moissac. Kyrkan började byggas på 1200-talet.

Vackra valv i 1200-talskyrkan.

Men det fanns även modernare konstverk i den gamla staden. 

Och här var det alltså tänkt att den bilden som kom först i denna blogg skulle ha legat, den med kanalbåtarna.

Fortsättning följer.

Fångad av mistralvinden och om fotoreportage

Under de senaste veckorna har det mest varit transportsträckor med husbilen Minisand för vår del. Det innebär att vi nu inte har stannat till vid så många spektakulära sevärdheter den senaste tiden. Det har mest blivit en ny ställplats om dagen som förvisso ligger på nya ställen, oftast i små städer eller byar som i och för sig kan vara intressanta att se. Men det har gjort att det istället har skapat tid för en lite annorlunda betraktelse den här gången. Bloggen på Fotosidan är ju huvudsakligen till för att handla om fotografi och fotografering. I programförklaringen till vår blogg ”Eliassons Irrfärder” skriver vi att bloggen ska handla om våra ”irrfärder runt om i  världen. Dessa ska beskrivas i ord och bild”.

Efter ett drygt års bloggande kan vi konstatera att inläggen handlar om det vi varit med om och det vi har fått uppleva. Platserna och händelserna har beskrivits med text men vi vill ändå påstå att inläggen huvudsakligen bygger på vårt bildmaterial. Varje inlägg innehåller någonstans mellan 20 och 30 bilder. Vad är det då för typ av bilder? Det kan nu vara på sin plats med en analys av bildmaterialet.

Jag (Björn) skulle vilja hävda att det är bilder av väldigt varierande karaktär med bland annat landskap, cityscape, arkitektur, gatufoto, evenemangsfoto och rena dokumentationsbilder. Ambitionen med bilderna är att de ska vara intresseväckande, bra tekniskt genomförda, det ska vara god komposition och innehållet i bilderna ska stödja berättelsen om våra irrfärder.

I ett mer övergripande perspektiv skulle men kunna säga det handlar om reportagebilder eller bildreportage. Vad är det då som kännetecknar den genren? Jag menar att ett bildreportage ska berätta en historia. Bilderna ska helst autentiskt skildra verkligheten och skapa en närvaro. Reportaget karaktäriseras ofta av att olika typer av bilder blandas t ex översiktsbilder, miljöbilder, detaljbilder och porträtt för att skapa rytm och djup i berättelsen.

Huruvida bilderna i vår blogg uppfyller dessa kriterier är det upp till dig som betraktare att avgöra.

Vid vår färd på diagonalen genom Spanien övernattade vi i Almoguera, Ariza, Valfonde de Santa Anna, Tarres, Santa Pau. Därefter passerade vi gränsen till Frankrike den 22 mars och stannade inledningsvis till i Le Boulou och Maurillas-las-Illas. Nedan några bilder från denna etapp.

När man transporterar sig genom länderna så blir det en hel del övernattningar på ställplatser som ligger på lagom köravstånd. Karaktären på dem kan vara väldigt olika. Det som är typiskt för dem som vi väljer att använder oss av är att de ska ha en så kallad serviceplatta och det har de flesta. Detta är ställplatsen i Almoguera där vi stannade den 17 mars. Det blåamarkeradet utrymmet  förgrunden är ett exempel på hur en serviceplatta kan se ut. De har en brunn i mitten där man kan tömma s k gråvatten och en tudelad anordning med avlopp för latrintömning på ena sidan och färskvattenpåfyllning på andra sidan.

Ställplatsen i Ariza dit vi anlände den 18 mars. På vägen till denna ort passerade vi en höghöjdsplatå som var 1 206 m öh.

Efter att ha provianterat i storstaden Zaragoza hittade vi en plats för övernattning i den lilla bondbyn Valfonda de Santa Anna där vi stannade i två nätter den 19 - 20 mars. Alla orter med självaktning i Spanien har en egen kyrka. Det som skiljde denna bykyrka från andra var att den var av modernt snitt, kanske byggd på 1960-talet. I de flesta orter har man väldigt gamla kyrkor många byggda på 1500-talet.

Nästa övernattning den 21 mars gjorde vi i orten Tarres. Detta var utsikten från ställplatsen genom bilens framruta.

I dessa trakter fanns det otroligt många planteringar med olivträd. På dessa höga höjder hade blomningen precis kommit igång men lite längre söderut och på lägre höjder såg vi enorma fält med vit/lila blommande olivträd. Träden börjar att ge frukt (oliver) när det är 5 år. Ett träd som är 20 år kan ge upp till 100 kg oliver per år. Olivträden kan bli otroligt gamla ibland upp till 1 500 år (Wikipedia).

Smala gränder i Tarres.

På vår vidare färd mot Santa Pau passerade vi denna mäktiga och annorlunda bergskedja de så kallade Montserratbergen. Deras profil och utformning skiljer sig från andra berg i trakten. Bergets högsta punkt är 1 236 m och kedjan kallas Det sågtandade berget på Katalanska. Berget byggdes upp genom sedimentation som startade för ca 65 miljoner år sedan och pågick i ca 35 miljoner år. Det var på den tiden ett floddelta dit finkornigt material transporterades från en kontinent belägen mellan dagens Katalonien och Mallorca. Svårt att ta in dessa tidsbegrepp och dessa enorma förändringar i landskapet. På ena sidan av bergsmassivet ligger Benediktinerklostret Santa Maria de Montserrat vilket är ett imponerande litet samhälle uppe i berget. Vi har varit där ett par gånger tidigare på utflykt från Barcelona så denna gång valde vi att inte åka upp dit.

Ställplatsen i Santa Pau där vi övernattade den 22 mars.

På många håll fanns det stora fält med gula blommor så även i Santa Pau.

Den 23 mars passerade vi gränsen till Frankrike och den första natten där tillbringade vi i staden Le Boulou. Här en husfasad med verklighetstroget påmålade fönster.

I Le Boulou såg vi denna häftiga Harley-Davidsonmotorcykel.

Nästa stopp i Frankrike blev den lilla staden Maureillas las Illas dit vi anlände den 24 mars. Här en bild från ställplatsen där.

Även denna stad hade en del äldre kvarter. Här en trappa på Slottsgatan (Rue du Chateau).

Det färgglada slakteriet vid stadens torg.

I en dalgång alldeles nedanför ställplatsen rann denna fors.

Vi försöker ju följa våren uppåt genom Europa men ibland blir det lite förvirrande. Tittade vi åt ena hållet så såg vi dessa snöklädda bergstoppar och tittade vi åt andra hållet ...

... såg vi dessa vårliga blommande träd.

Vi hade tänkt att stanna i Maureillas las Illas i två nätter men dagen innan vi skulle ge oss iväg fick vi höra talas om att det var oväder på gång. Det var de i södra Frankrike välkända Mistralvindarna som var på väg in. Vi fick höra att de skulle dra igång nästkommande dag med vindstyrkor på mellan 24 och 30 meter per sekund. Med tanke på att vår husbil är ett rätt stort vindfång kändes det farligt att ge sig ut på vägarna. Så eftersom vår ställplats kändes rätt väl vindskyddad bakom murar och höga träd (se bilden ovan) så beslutade vi oss för att avvakta där ytterligare ett par dagar. 

Mistralvindarna som blåser från norr till söder är så kallade fallvindar som sveper ner från bergen med enormt kraftiga vindbyar. Trots att vi stod väl skyddade på vår plats så kände vi av de kraftiga vindarna genom ett kraftigt vindbrus och att hela husbilen skakade som om det vore rejäl sjögång. När vi tittade på väderleksapparna så visade det sig att vindarna skulle fortsätta en dryg vecka även om topparna skulle gå ner till 20 - 26 ms efter några dagar. Så efter 4 dagar på samma ställe beslöt vi att försiktigt försöka smyga oss ut ur Mistralområdet. Fortsättning följer.

Vi slår följe med våren

Vår färd tillbaks till Sverige innebär att vi åker diagonalt genom Spanien från landets sydvästra hörn och upp till det nordostligaste hörnet.

Nu har det också hunnit bli ordentligt vårväder i de södra och mellersta delarna av Spanien vilket kan liknas vid en god svensk sommar. Under dagarna kan det vara 20 – 23 grader varmt men nätterna blir oftast kalla som lägst har det varit + 2 grader men oftast är det + 5 – 8 grader. Ju längre norrut vi kommer desto svalare har det blivit.

Sträckan genom Spanien tänker vi genomför lite snabbare, mer av transportsträcka, för att förhoppningsvis kunna lägga lite mer tid i Frankrike. Men genom denna lite snabbare förflyttning märker vi också att våren inte riktigt hinner med. Helt klart är det vår även i de nordligare delarna av Spanien men den är inte riktigt lika långt utvecklad. Kanske är det så att vi får ta det lite långsammare när vi kommer till södra Frankrike för att låta våren hinna ikapp oss?

Trots att vi rullar på lite snabbare så har vi ändå gjort några lite grundligare nedslag i några orter på vägen till exempel i Alange, Medellin och Toledo som visas på bilderna nedan. I övrigt kan vi under färden notera hur landskapsbilden snabbt förändrar sig. Vi ser stora slättområden med mycket jordbruk där rader på rader av vackert vit- och rosablommande oliv- och mandelträd växer.  Vi ser väldigt kuperade bergstrakter med höghöjdsplatåer där vi som mest var uppe på 1 206 m öh. I vissa områden är jorden alldeles röd för att snabbt ändras till mörkare och kargare. Inte så långt bort ser vi också bergstoppar som är snötäckta.

Den 11 mars kom vi till Alange. Sjön eller rättare sagt dammen vid Alange är en enorm vattenreservoar belägen i provinsen Badajoz, Extremadura. Dammen är byggd i floden Matachel och är främst avsedd för bevattning, vattenförsörjning och skydd mot översvämningar. Den byggdes mellan åren 1943 och 1960. Dammen i Alange har en kapacitet på cirka 850 miljoner kubikmeter vatten och bidrar bland annat till att försörja lantbruket i området.

Alange är omgivet av ett kuperat landskap.

På bilden ovan syns spahotellet i Alange.

Denna bild visar ställplatsen i Alange där man kan se vår husbil Minisand.

Den 12 mars anlände vi till Medellin.

På natten var bron upplyst.

Den gamla bron i Medellin är ett imponerande byggnadsverk som sträcker sig över floden Guadiana. Bron är byggd i sten och har flera välvda spann som vittnar om dess ursprung från romartiden.

Borgen i Medellin fotograferad från stadens torg där conquistadoren Hernan Cortes föddes..

När vi först fick höra stadens namn så associerade vi det med den ökända Medellinkartellen i Colombia som någon gång under 1970 - 90 talen var en av de mest våldsamma narkotikaligorna i världen med ledaren Pablo Escobar. Det visade sig att den tanken inte var helt fel. Städer med namnet Medellin finns på 6 ställen i världen. I "vårt" Medellin hade de satt upp en skylt med samtliga städer med samma namn. Det Medellin som vi besökte i Spanien skall dock inte beskyllas för droghandel och gangsterfasoner.

På många ställen i Spanien finns det gott om storkar. På ett av kyrktornen i Medellin häckade en storkfamilj i varje hörn.

En stolt stork spanar över omgivningarna.

Borgen i Medellin.

Många strider har genom århundradena utkämpats kring orten. Inte minst Napoleons trupper drog fram i trakten. Vid någon tidpunkt såg soldaterna ut som denna figur.

Ett annat av stadens berömda landmärken är den gamla romerska teatern, där man än i dag kan vandra bland de antika stenblocken och föreställa sig livet under kejsartiden. Medellin är dessutom födelseort för den berömda conquistadoren Hernán Cortés.

Den 16 mars besökte vi Toledo. Här syns den gamla delen av staden med sina stadsmurar och broar.

Toledo är en av Spaniens äldsta och mest betydelsefulla städer, känd för sin långa och mångfacetterade historia. Staden har varit bebodd sedan förromersk tid och spelade en central roll under romarriket, då den var ett viktigt administrativt centrum. Under medeltiden blev Toledo särskilt känt som en plats där kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, vilket gav staden dess smeknamn "de tre kulturers stad".

På 1500-talet blev Toledo Spaniens huvudstad under en period innan makten flyttades till Madrid. Stadens arkitektur och stadsbild präglas av denna rika historia, med imponerande byggnader som katedralen, Alcázar och stadens många stadsmurar. I dag är Toledo ett levande museum där man tydligt kan se spår av alla de epoker och kulturer som har satt sin prägel på staden.

Under våra irrfärder genom Europa har vi sett många stora katedraler. Alla är speciella på sitt sätt. Det vi tyckte skiljde Toledos katedral från många andra var alla fantastiska tavlor och muralmålningar som fanns där. Inte minst ett stort antal gjorda av målaren El Greco.

En bild från den rikligt utsmyckade katedralen i Toledo.

Blommande träd utanför stadsmuren i Toleda vittnar om att våren är kommen.

Uppbrott

Måndagen den 9 mars var det så dags för oss att bryta upp vårt vinterläger i Algarveregionen i Portugal. Efter att ha tillbringat 3 månader i Alportel kändes det lite vemodigt att lämna vårt tillfälliga ”hem” i Portugal. Livet på en ställplats innebär att man träffar många människor som kommer med sina husbilar för att oftast stanna 1 - 5 dygn. Vår ställplats rymde 26 bilar och det var stor omsättning på besökarna. Så under dessa 3 månader har vi träffat mängder med olika människor som främst kommit från Spanien, Portugal, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Storbritannien, Danmark och Finland. Under några dagar var vi faktiskt 5 svenska bilar på plats. Men det är sällan man hinner bli mer bekant än att man hälsar på varandra. Några som också varit ”långliggare” har man pratat lite oftare med och lärt känna lite mer. En av de svenska bilarna som stått ungefär lika länge som oss blev vi lite mer bekanta med. Något vi konstaterat är att ca. 95% av alla husbilsresenärer har hundar med sig i bilen. Vi som inte hade hund kände oss definitivt i minoritet.

Helgen innan vi lämnade platsen i Alportel tog vi oss en sista tur i området och besökte staden Faro som du kan se nedan.

Detta är en bild på "managern" Juan på vår ställplats i Alportel. Förutom att han var väldigt vänlig och serviceminded så hade han tre katter som han verkligen vurmade för. Efter att katternas mamma blivit påkörd hade han bestämt sig för att ta hand om de tre kattungarna som hon lämnade efter sig. På dagarna när han var på plats på ställplatsen så gick katterna fritt på området. Varje gång han skulle lämna platsen så såg han till att katterna blev instängda på hans kontor för han var livrädd att även dessa skulle bli överkörda. Två av katterna lyckades han oftast lätt locka till sig genom att skramla med en påse kattgodis. Den tredje däremot ville inte så lätt låta sig fångas in. Den gillade uppenbarligen inte att bli instängd. Detta resulterade i att Juan fler gånger om dagen fick locka, lura och jaga katt nummer tre. Trean kunde var rätt retlig och cirklade runt på området men så fort Juan kom närmare än en meter så hoppade hon undan eller hoppade upp i ett träd. Ibland kunde det ta upp mot en timme för honom att få in den sista katten. Juan var verkligen en stor djurvän som var väldigt orolig för sina katter.

Här är det svenska paret Dennis och Gisela som anlände till ställplatsen några dagar före oss och lämnade ett par dagar innan vi gav oss iväg. De stod alltså också på platsen i cirka 3 månader.

Även när man lever husbilslivet så behöver man tvätta emellanåt. Visserligen fanns det tvättmaskiner på vår ställplats men de var ofta upptagna och långsamma. Så det som var effektivare var att åka till någon offentlig tvättautomat som den på bilden ovan. Detta var inget jag sett i Sverige tidigare men var ett fenomen som fanns över allt i de delar av Europa som vi åkte igenom. På vissa köpcentrum och större livsmedelskedjor stod liknande maskiner. Här två tvättmaskiner (Lavar) och en torktumlare (Secar) som man kunde använda sig av genom att betala med kreditkort.

Lördagen den 7 mars gjorde vi en sista utflykt innan det var dags att lämna Portugal. Färden gick till staden Faro belägen vid Algarvekusten. Här möts historiska byggnader, smala gränder och ett avslappnat tempo som känns typiskt för regionen. Stadens gamla centrum, Cidade Velha, är omgärdad av gamla stadsmurar och bjuder på vackra kyrkor, trivsamma kaféer och en genuin portugisisk atmosfär.

Här en av många trivsamma restauranger i Faros gränder.

Faro hade även en hel del gatukonst i form av väggmålningar. Denna gränd tycker jag kompletterar målningen på ett bra sätt så att allt blir ett stort konstverk. De typiska portugisiska dekorfärgerna på husen och den lika typiska slitna fasaden bildar tillsammans med gatubeläggningen en fin helhet tycker jag.

På Faros gator fanns gott om gatumusikanter. Här en saxofonist.

Många av husen i gränderna var målade i starka färger och som här även dekorerade på annat sätt.

På ett torg i Faro såg vi en utomhusfotoutställning med bilder tagna i Gaza.

Kyrkorna i dessa länder är oftast rikligt utsmyckade med en mängd "pråliga" utsirningar, skulpturer och som i detta fall ett krucifix.

Faro har även en internationell flygplats med anslutningar till många europeiska länder. Flygtrafiken har ökat mycket de senaste åren och uppgick 2025 till 15 miljoner resenärer. Här ett Ryanairplan på väg att landa.

Som sagt så lämnade vi vår Portugisiska "hemort" måndagen den 9 mars. Vi for då till en ställplats som låg i Puerto Gelves, en småbåtshamn vid floden, i en förort till Sevilla.  Den 10 mars så traskade vi runt närmare 2 mil i den spännande staden Sevilla. Bland annat fascineras vi av de smala gränderna i den gamla delen av staden. 

Det fanns gott om gatukonstnärer i Sevilla. Här en av dem som målade miniatyrtavlor.

Storasyster ser dig! Så kunde det kännas när de färgglada spårvagnarna passerade dig.

Mitt i Sevilla ligger det som kallas Plaza Espania. En imponerande anläggning med fina byggnader och vattenkanaler.

Ett inslag på Plaza Espania är den färgglade keramikkonst som bildar sittplatser runt torget. Många av Spaniens största städer finns representerade med en utsmyckad sittplats. Här är Ulla i Cadiz.

På gator och torg i Sevilla kan man få se flamencodans om man har tur.

Ett förhållandevis nytt inslag i Sevillas skyline, som stod klart 2015, är det runt 40 våningar och 180 m höga Torre Sevilla. Skyskrapan innehåller bland annat kontor, ett hotell och runtomkring ligger ett stor köpcentrum.

En annan spektakulär sevärdhet är Las Setas de Sevilla, eller "Sevillas svampar". Det är en enorm träkonstruktion, av finsk furu, som dominerar Plaza de la Encarnación i Sevillas centrum. Konstruktionen består av sex gigantiska parasolliknande strukturer som är byggda helt i trä, vilket gör den till en av världens största träbyggnader. Las Setas har en utsiktsplattform och promenadgångar längst upp där man får en spektakulär utsikt över stadens takåsar.

Las Setas.

Nu ska vi följa våren upp genom Europa

Vår tid i södra Portugal närmar sig sitt slut. Vår plan är att följa våren upp genom Europa och nu har våren kommit hit så vi har bestämt att vi lämnar Alportel den 9 mars. Vår första plan var egentligen att följa den Portugisiska västkusten norrut för att sedan ta oss igenom norra Spanien och in i Frankrike. Men eftersom de rapporter vi tagit del av säger att vägnätet i Portugal fått mycket stryk av de stormar som dragit över landet har vi ändrat plan. Vi tänker nu istället ta oss på diagonalen genom Spanien via Sevilla, Madrid och Barcelona för att sedan ta oss upp genom Frankrike. Vi har bokat biljetter med Stena Line från Kiel den 28 april vilket gör att vi landar i Göteborg, och förhoppningsvis våren, den 29 april.

Innan vi kommer att lägga ut berättelser om våra nya irrfärder och erfarenheter från dessa så har vi några redan genomförda upplevelser att presentera.

Den 26 februari besökte vi ett vattenfallet i Santoestevao som kallas Cascata do Prego do Inferno.

Enligt en lokalinnevånare som vi mötte så var området runt vattenfallet för ett antal år sedan en prydlig park. Bland annat fanns en hängbro över en av ravinerna. Området drabbades sedan av en skogsbrand och har inte återställts efter det. Enligt personen vi mötte så var nuvarande markägare inte intresserad av att ha en massa besökare på området utan vill helst använda vattnet till att bevattna sina odlingsfält med.

Där vattenfallet slog i marken hade det bildats en liten lagun och en hel del människor badade där, dock inte vi.

Härlig färg på vattnet som dock endast höll ca. 15 - 16 graders temperatur.

Den 28 februari tog vi en tur till staden Mértola.

Mértola är en stad med historiska rötter, belägen vid floden Guadiana i sydöstra Portugal. Redan under romartiden var platsen ett strategiskt handelscentrum, och senare blev den en viktig stad under både visigotiskt och moriskt styre. Under medeltiden blomstrade Mértola som en knutpunkt för handel och kultur, vilket fortfarande präglar stadens arkitektur och atmosfär med slott, gamla kyrkor och rester av moskéer. På bilden syns Guadiana till vänster och till höger ansluter floden Ribeira de Oeiras.

Vi besökte stadens gamla borg varifrån utsikten var storslagen över staden och det omkringliggande landskapet. På parkeringen till vänster i bilden syns vår husbil Minisand.

En gatuvy från de äldre delarna av staden uppe runt borgen.

En vy från stadens borg ner mot floden Guadiana. Man kan på flodkanterna se spår efter de översvämningar som drabbade trakten i januari/februari.

Moskén i Mértola är unik i Portugal och har sitt ursprung från maurernas tid, vilket gör den till den enda bevarade moskébyggnaden i landet. Ursprungligen byggd på 1200-talet, har den sedan dess anpassats till kristen kyrka, men flera arkitektoniska detaljer från den islamska perioden finns kvar. Byggnaden kännetecknas av sin enkla, rektangulära form och vitkalkade väggar, och inuti kan man fortfarande se delar av den gamla mihrab-nischen som markerar riktningen mot Mekka. Här får du verkligen en känsla av de många lager av historia som präglar Mértola och dess unika plats i Portugals kulturarv.

En av alla små gränder i Mértola.

Ett café döpt efter floden som rinner genom staden.

Denna bild och nästa, av gränsfloden Guadiana, har vi visat tidigare här i bloggen men vi tyckte att de kunde vara intressanta att jämföra med de nya bilder vi tagit när vi på nytt besökte Alcoutim den 1 mars. 

Denna bild är tagen vid vårt besök i staden i november och visar kajen på den Portugisiska sidan av floden. På andra sidan är det Spanien.

Denna bild, som vi hämtat från YouTube, är tagen efter flertalet av de stormar som drabbade Portugal i månadsskiftet januari/februari. Stormarna förde med sig enorma mängder med regna vilket fick förödande konsekvenser på många ställen i Portugal. Jag bedömer att floden Guadiana här är ca. 5 meter över sin normala nivå.

Denna bild är tagen vid vårt besök den 1 mars när vattnet dragit sig tillbaka till mer normala nivåer. Man kan se hur lera har lagt sig på kajen och hur träden kollapsat. Använd gärna lyktstolpen i bildens vänstra kant som måttstock. Man kan också notera hur lejdaren ner till flytbryggan på denna och den första bilden går nedåt medan den på mittenbilden går uppåt.

Här står Ulla vid den lyktstolpe som syns på bilderna ovan så man får en uppfattning av vattennivån.

Nere på kajen mittemot kattstatyn låg en tvättinrättning. När vattennivån var som högst gick den uppskattningsvis upp över halva skyltfönstrena. Denna lokal och verksamhet drabbades hårt av flodvattnet.

Lokalerna var totalförstörda. Tvättmaskinerna och lokalerna var fylld med lera och annan bråte.

När vi var på plats så såg vi också en dam som var tvättinrättningens ägare som gick och plockade i lokalen. Bland annat hittade hon ett av sina paraplyer som hon gick ner till floden och försökte tvätta rent från leran. När hon kom tillbaks upp försökte vi prata med henne men hon var helt uppgiven och i chock. Hon orkade inte säga något annat än "catastrohpe" och gick vidare med blicken i fjärran.

Vid en av Alcoutims broar hade flera stor träd blåst omkull i stormarna och skadat broräcket och en belysningsstolpe.

Den skadade bron.

Vid stadens badplats, vid en biflod till Guadiana, var också förödelsen stor. Här syns en barack som fungerade som glasskiosk som har flutit iväg med hjälp av de översvämmande vattnet.

Så här såg den trivsamma anläggningen ut när vi besökte den för att fika i november. Glasskiosken stod då på sin plats med en flygbild över beachen på baksidan.

Badplatsens toaletter var helt vattenskadade.

Det var tragiskt att se hur Atlantstormarna påverkat den trivsamma staden Alcoutim där vi tillbringade 14 dagar i november.

Nåväl nu är ändå våren på gång på allvar här i Portugal och vi ska ta tag i den och följa den upp till Sverige.