Eliassons Irrfärder

Denna blogg ska handla om mig och min frus irrfärder runt om i världen. Dessa turer ska beskrivas i ord och bild. Slår man upp ordet irrfärd så kan det betyda "planlöst kringflackande", "resa utan mål", "på villovägar", "fåfängt sökande efter mål". I Odyssén beskrivs Odysses irrfärder som att det handlar om ”veteranernas kvardröjande dragning till spänning”. och ”tärningen måste kastas då många lider av stor uttråkning som civila”. Björn & Ulla Eliasson

Alcoutim, den befästa staden med trevlig atmosfär

Nu har vi bara en lucka kvar att täppa till, nämligen perioden 21/11 till den 5/12, innan vi hamnade i Alportel där vi alltså befinner oss för dagen. Under dessa 14 dagar stod vi uppställda i Alcoutim en liten portugisisk gränsstad vid floden Guadiana. Det är en vacker stad med trivsam atmosfär och därför blev det så att vi stannade där i 2 veckor vilket då var den längsta period vi stått på ett och samma ställe.

Alcoutims historia sträcker sig tillbaka till antiken, då området var bebott av olika folk som utnyttjade floden som handelsväg. Under medeltiden blev Alcoutim strategiskt viktig tack vare sitt läge vid gränsen, och staden byggde då en fästning för att försvara sig mot invasioner. Fästningen, Castelo de Alcoutim som byggdes på 1300-talet, har spelat en central roll i stadens försvar och är idag populär att besöka.

I Alcoutim finns även en fästning med ännu äldre ursprung vilket vittnar om stadens strategiska betydelse genom historien. Den äldsta fästningen, Castelo Velho, tros ha haft ursprung redan under morisk tid på 700 - talet, men dess lämningar är idag svåra att urskilja då de till stora delar är förstörda och övervuxna. Denna äldre befästning ligger på en höjd ovanför staden och fyllde på sin tid en viktig försvarsroll mot angripare som kom längs floden Guadiana.

Genom århundradena har Alcoutim varit plats för både handel, gränsstrider och konflikter mellan Portugal och Spanien. Idag är staden mest känd för sin lugna atmosfär, natursköna omgivningar och sin historiska charm, där floden fortfarande utgör en viktig del av livet för lokalbefolkningen och besökare. Alcoutim har bevarat mycket av sin traditionella karaktär och lockar med sina kullerstensgator, gamla byggnader och närheten till naturen.

Vi trivdes väldigt bra i Alcoutim.

Taken i förgrunden hör hemma i portugisiska Alcoutim och husen på andra sidan gränsfloden Guadiana är spanska Sanlúcar de Guadiana.

Utsikt över Sanlúcar på kvällen.

Det låg många båtar från många olika nationer i floden.

Fästningen Castelo de Alcoutim med sina massiva murar, utsiktstorn och en inre borggård ger en känsla av stadens turbulenta historia och är ett av stadens mest framträdande landmärken och erbjuder en fantastisk utsikt över floden och den spanska sidan, vilket påminner om dess ursprungliga försvarsuppgift.

Utsikt från fästningen Castelo de Alcoutim.

Utsikt från fästningen Castelo de Alcoutim över floden till spanska Sanlúcar.

Utsikt från den gamla fästningen Castelo Velho. Även på den spanska sidan fanns det en gamal fästning som ses i bakgrunden.

Utsikt från den gamla fästningen Castelo Velho.

Vi tog en promenad upp till den den gamla fästningen Castelo Velho. Uppförsbackarna var långa.

Utsikt från den gamla fästningen Castelo Velho. Till vänster Sanlúcar i Spanien och till höger Alcoutim i Portugal.

En ek vid fästningen Castelo Velho och den vulkaniska skifferliknande bergarten.

Spanska Sanlúcar med sin fästning på kullen ovanför.

Man kunde åka "färja" över floden mellan de båda länderna. Turen tog kanske 4 minuter så det var ingen taxfreeförsäljning där inte.

Lokalbefolkningen som åkte över floden hade sina egna lotsar med sig.

Ställplatsen i Alcoutim där vi stod. Vår bil "Minisand" står längst fram till höger i bilden

Kyrkan i Alcourtim.

Många trånga gator i Alcoutim

En av flera serveringar utmed floden.

Vid en mindre biflod till gränsfloden Guadiana hade man anlagt vad man kallade playa med fint iordningställda omgivningar, omklädningsrum och en restaurang. Playan användes inte för tillfället eftersom det inte var säsong. Det är ju vinter.

Ett smakprov på portugisisk arkitektur.

Herre på täppan. Överallt i Portugal finns det gott om hundar så även i Alcoutim.

En av de små lokala pubarna.

Postat 2025-12-18 00:00 | Läst 122 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Vi mötte en högerpopulist och Napoleon i Badajoz

Som vi berättade i senaste blogginlägget så befinner vi oss nu i Alportel i Portugal men innan vi kom hit så hade vi ytterligare några nedslag som ska redovisas. Efter vårt besök i Salamanca den 14 november gick flykten bort från hösten vidare. Vi åkte mot den Portugisiska gränsen men gjorde ett sista stopp i Badajoz som ligger precis på den spanska sidan av gränsen. Efter Badajoz blev det sedan stopp i portugisiska Evora och Mina de S Domingos innan vi kom till Alcoutim den 21 november där vi sedan blev stående i 14 dagar.

På vägen från Salamanca till Badajoz passerade vi en liten by som ståtade med denna imponerande muralmålning.

Badajoz är en stad med rik och mångfacetterad historia, belägen vid floden Guadiana nära gränsen till Portugal. Staden grundades under morisk tid på 800-talet och blev snabbt en viktig fästning tack vare sitt strategiska läge. Under medeltiden var Badajoz ofta betydelsefullt i maktkamper mellan morer och kristna, särskilt under återerövringen av Spanien. Den imponerande borgen på kullen, Alcazaba, vittnar fortfarande om stadens betydelse som försvarspost och har varit centrum för många historiska händelser genom århundradena. Idag ser man spår av både muslimskt och kristet arv i stadens arkitektur och gatubild.

En detaljbild från fästningen.

Ett torg i den gamla delen av Badajoz

Den imponerande bron över floden Guadiana.

Under Napoleonkrigen spelade Badajoz en central roll som strategisk fästning. Napoleon skickade sina trupper till staden, och Badajoz belägrades flera gånger mellan 1808 och 1812 av franska styrkor. Belägringarna var intensiva och våldsamma, särskilt den sista i april 1812 då brittiska och portugisiska trupper stormade staden och drev ut fransmännen. Händelserna runt Badajoz blev ökända för sin brutalitet och stora förluster på båda sidor. Napoleons intresse för staden handlade främst om dess militära betydelse och kontrollen över gränsen mot Portugal.

Här ses försvarsverket på den östra sidan av floden Guadiana. Vår ställplats låg precis vid detta brofäst.

Efter en promenad i Badajoz skulle vi gå tillbaka över bron till vår ställplats som låg precis vid det östra brofästet. Just vid det västra brofästet och den gamla stadsporten som låg där möttes vi av ett polispådrag där trafiken dirigerades om och en stor folkmassa hade samlats. Med jämna mellanrum hördes jubel och applåder. Naturligtvis hade vi inte en aning om vad det handlade om.

Det var också mängder med mediarepresentanter på plats med kameror och mikrofoner. Vi gissade att det kunde vara någon lokal idrottsstjärna som visade upp sig. Av nyfikenhet konsulterade vi dagen efter nätet för att eventuellt få reda på vad det hade handlat om.

Nätet har alltid svar. Folksamlingen visade sig vara kring ett besök av Santiago Abascal en spansk politiker och partiledare för VOX, ett högerpopulistiskt och nationalistiskt parti som har vuxit snabbt i spansk politik under de senaste åren. Han är känd för sina tydliga ståndpunkter kring nationalism, invandringspolitik och centralisering av makten i Spanien. Abascal har ofta profilerat sig som en stark kritiker av regional självständighet, särskilt i Katalonien, och betonar traditionella värderingar samt lag och ordning i sina tal och framträdanden.

Det var inte riktigt vad vi hade gissat på men politiker kan uppenbarligen vara lika populära som idrottsstjärnor och artister.

Vårt nästa stopp var i Portugal och staden Evora. Evoras historiska centrum finns på UNESCO:s lista över världsarv. Bland annat finns där ett romerskt tempel.

Det romerska templet i Evora (Templo Romano de Èvora) är från 100-talet e. Kr det vill säga nästan 2 000 år gammalt och är förhållandevis välbevara

Templet står stadigt efter 2000 år.

En annan av stadens stoltheter är katedralen. Evoras domkyrka byggdes mellan år 1186 och 1250 och är den största medeltida katedralen i Portugal.

En annan sida av katedralen.

Man fick möjlighet att gå upp på katedralens tak. Det var en imponerande utsikt över staden och dess omgivningar.

Altaret i Evoras katedral. Ja många katedraler och med det ena altaret värre än det andra har vi beskådat vid det här laget.

På vår vidare färd söderut dök helt plötsligt detta imponerande byggnadsverk upp vid sidan av vägen i staden Elvas. Vi var naturligtvis tvungna att stanna och ta reda på vad det var.

Det visade sig vara en akvedukt, Amoreira Aqueduct. Arbetet med att uppföra akvedukten påbörjades 1537 och inte förrän 1620 levererades det första vattnet till staden. Anledningen till att det tog så lång tid var främst pengabrist men även felkonstruktioner och krig fördröjde färdigställandet. Akvedukten är ca 7 km lång och på sina ställen 30 m högt.

På vår färd mot Alcoutim gjorde vi ett sista stopp och två övernattningar i Mina de Sao Domingos den 19 - 20 november.

Staden var tydligen mest känd för sin gruvdrift. Man hade en stor koppar- och svavelgruva som var aktiv främst mellan 1854-1966 och utgjorde Portugals största gruvområde fram till 1930-talet, vilket gav området hög utveckling med järnväg, elverk, sjukhus och biografer, men ledde också till betydande miljöproblem (syraavrinning) efter nedläggningen; idag är området ett skyddat kulturarv och en turistattraktion, med fokus på att hantera miljöskador och bevara historien.

En muralmålning var inspirerad av gruvverksamheten.

En annan av stadens nutida turistattraktioner är tydligen deras ”Playa”. Intill en stor damm har man anlagt en badplats eller ”Playa” som de kallar den. En prydlig anläggning där man tillför sand till stranden och under säsongen har badvakter och servering.

Sjön, eller dammen, omgavs av slutningar med klöver och Eucalyptusträd.

Ytterligare en av husväggarna i staden var dekorerad med en muralmålning.

Postat 2025-12-15 00:00 | Läst 158 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En husbil är inget självspelande piano

Tro det eller ej men det är faktiskt svårt att hinna med allt som pensionär. Ja, det hade jag ju aldrig trott på själv för några månader sedan men så är det är faktiskt. Vi hinner inte uppdatera bloggen så ofta som det borde göras. En prioriteringssak naturligtvis men vår rutin har blivit att gå upp och äta frukost och sedan göra bilen klar för nästa etapp. Att resa med husbil är bekvämt, du har alltid ditt hem med dig, men en husbil är inte ett självspelande piano. Med regelbundenhet kräver den underhåll. Lite beroende på situationen gör vi detta antingen på morgonen, under dagen eller mot kvällen. Bilen behöver med vissa intervaller tömma gråvatten och latrin, fylla färskvatten, diesel och gasol. När vi sedan kommer till en ny destination så är det ofta någon attraktion som ska besökas och fotograferas. En medeltida stadskärna, en ringmur, en katedral, en borg, ett slott eller något annat spännande. Dessutom skall vi oftast inhandla mat och annat. Väl tillbaks i husbilen ska det lagas mat, ätas och diskas. Därefter brukar vi se till att titta på svenska nyhetssändningar på TV (Rapport) för att hålla oss något så när uppdaterade om vad som händer i världen och Sverige. Därefter ska dagens bildskörd laddas ner till datorn och redigeras. När jag sedan sätter mig framför datorn för att producera blogginlägg är det inte sällan jag somnar med näsan i tangentbordet. Ja och sedan börjar det om nästa dag igen. Det är ett ”hårt liv” men enormt berikande.

För att bli mer i fas med verkligheten gör vi nu ett hopp till dagens dato. Idag, den 7 december, står vi uppställda på en plats i staden Alportel i Portugal i regionen Algarve. Vi har för visso stått här sedan den 5 december men idag fattade vi beslutet och bokade in platsen ända till den 2 januari 2026. Det var alltså idag vi ”flyttade in” på riktigt och det blir alltså här vi kommer att tillbringa jul och nyår.

Nu när vi står stilla på en och samma plats i cirka en månad så ska det väl inte hända så mycket utan att det också ska kunna bli tid att täcka upp luckan i rapporteringen. Jag tror det när jag ser det men ... Sedan senaste blogginlägget från Salamanca har vi också besökt Badajoz i Spanien och Evora, Mina de S Domingos och Alcoutim i Portugal. Vi återkommer till de ställena men nu idag och en månad framöver är vi alltså i Alportel i Portugal.

Alportel är en typisk Portugisisk småstad med en del äldre kvarter och en del modernare. Det typiska är smala gator med vitkalkade stenhus som ofta har en del färginslag och vackra tegeltak.

Stadens största kyrka. På byggnaden står det 1881 men läser man om kyrkan så har det funnits någon form av kyrkobyggnad på samma plats sedan 1600-talet.

Ett annat typiskt inslag i arkitekturen är de vackra skorstenarna.

Kyrkan ur en annan vinkel.

När det är tvättdag så hängs tvätten upp för torkning i solen där det finns plats.

Tvätt finns på många olika ställen.

Ett hörn i staden som en gång kanske har varit en musikklubb med tanke på vinylskivorna och mikrofonen som pryder fönstret på övervåningen?

En skir muralmålning på en vägg.

En av stadens pizzerior med en originell utformning.

Från Alpartel har man 265 km till huvudstaden Lissabon.

Helt ovetandes upptäckte vi att Alpartel hade julmarknad med underhållning just denna dag, den 6 december. Vi fick bland annat ta del av stadens eget Brassband som spelade julmusik. Just här var det Jingel Bells.

Orkestern bestod av både unga och gamla musikanter och det lät väldigt bra.

Här var det mässing för hela slanten.

Har man denna utstyrsel måste det ju bli en ren ton.

Ungdomarna kunde ta sig en tur i tomtens släde.

För vissa fanns det mycket att upptäcka. Vart skulle man ta vägen?

För den som kände för det serverades julfika.

Även tomtar kan bli lite trötta.

Och så det exotiska inslaget av snö! Nja snön producerades av en "snökanon" som sprutade ut skumflingor.

Skumsnöflingorna kändes nästan som vår blötsnö hemma men var mycket uppskattade.

Stort snöoväder.

Den som så ville kunde få ansiktsmålning.

Postat 2025-12-07 00:00 | Läst 205 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Kunskapens "katedral" i Salamanca

Efter besöket i den medeltida bergsbyn Castello Mendo i Portugal gick vår färd vidare över gränsen till Spanien igen. Vi avsåg att besöka den historiska staden Salamanca.

Så den 14 november kom vi till Salamanca som är en av Spaniens äldsta städer, med anor från förromersk tid. Staden har genom århundradena spelat en viktig roll som handelsplats, strategisk fästning och kulturellt centrum. Under medeltiden växte Salamanca fram som ett av de största intellektuella navet på den iberiska halvön, särskilt tack vare grundandet av Universidad de Salamanca år 1218, som blev ett av Europas mest inflytelserika universitet. Under renässansen blomstrade staden ytterligare, vilket syns i dess praktfulla arkitektur och livliga kulturliv. Idag är Salamancas historiska centrum upptaget på UNESCO:s världsarvslista och lockar besökare från hela världen med sin unika blandning av historia, kultur och akademisk tradition.

Det är bara att konstatera att det finns otroligt mycket historiska platser runt om i Europa. Det är kyrkor, borgar, slott och gamla byggnader. Många av dem är fantastiska byggnader som det tagit århundraden att uppföra. De flesta katedralerna runt om i Europa är utsmyckade med otroliga konstverk i form av hela byggnadernas arkitektur och dess inredning med stenstatyer, träsniderier målningar, bladguldsbeklädda sniderier, färgade fönster med mera, med mera. Det måste ha lagts enorma summar pengar och hela livsgärningar för hantverkare och konstnärer på detta. Byggnaderna i Salamanca är inget undantag.

Det var med vördnadsfulla steg som vi promenerade in i stadens historiska centrum. Den första överdådiga byggnad som kom i vår väg var munkklostret känt som Convento de San Esteban, som är ett dominikankloster som grundades på 1500-talet. Klostret med tillhörande klosterkyrka är känt för sin storslagna fasad inte minst framsidans enorma relief och den vackra klostergården där man kan känna historiens vingslag. Här har munkarna levt i stillhet och kontemplation i århundraden, och platsen bjuder på en unik blandning av arkitektur och andlig atmosfär.

Vissa blev mer hänförda än andra av den mäktiga fasaden på klosterkyrkan.

Altaret i klosterkyrkan.

En smart innovation i kyrkan. Man hade placerat ut speglar på olika platser så att man med enkelhet kunde iaktta de storslagna valven och takdekorationerna utan att behöva "bryta nacken" av sig.

Ett av sidokapellen i klosterkyrkan.

En väggmålning i koret på klosterkyrkan.

Universidad de Salamanca är ett av Europas äldsta universitet och grundades redan år 1218. Det har genom århundradena varit ett centrum för utbildning, forskning och intellektuell utveckling. Universitetsbyggnaderna i Salamanca bjuder på vacker arkitektur, och man känner historiens vingslag när man promenerar på de gamla innergårdarna. Det kändes väldigt speciellt för mig (Björn) som jobbat på universitet i 25 år, nästan heligt, att omslutas av den akademiska atmosfären och veta att de varit verksamma i 800 år – kunskapens katedral. Universitetet har studenter från hela världen.

På trappan till Universidad De Salamanca satt denna skolklass som antagligen var på studiebesök. Finns här några kommande studenter tro?

Denna byggnad inrymde den språkvetenskapliga fakulteten (Facultad de Filologia).

En av universitetets många byggnader i centrum av Salamanca.

Väggarna på innergården till byggnaden för den språkvetenskapliga fakulteten (Facultad de Filologia) var dekorerade med dessa symboler. Vi funderade på vad de kunde innebär och undersökte vidare. De kallas för VITOR (eller Victor) symboler och har sedan 1400-talet använts för att hedra de akademiker som klarat sin doktorsexamen. Bokstäverna V I T O R kombineras på olika sätt och bildar ofta unika emblem. Dessa målas på universitetets väggar tillsammans med namnet på den nyblivne doktorn. Den röda färgen gjordes traditionellt av paprikapulver och oxblod.

Här är framsidan på den "nya" katedralen i Salamanca. Den nya och den gamla katedralerna i Salamanca är unikt sammanlänkade – besökare kan vandra från den ena till den andra och på så vis uppleva flera århundradens arkitektur och historia under ett och samma tak. Tillsammans utgör de stadens religiösa hjärta.

Den nya katedralen, Catedral Nueva, började uppföras på 1500-talet och är ett imponerande exempel på gotik och renässans, med höga valv och rikt dekorerade väggar och tak.

Det högsta tornet i den nya katedralen syns högt över staden. Invändigt är den rikligt dekorerad.

En av många sidokapell i katedralen.

Orgeln i den nya katedralen är stor och man kan bara fantisera om hur det låter när den används.

En målning av modernare snitt inne den nya katedralen.

Den gamla katedralen, Catedral Vieja, började byggas redan på 1100-talet och präglas av en romansk stil med sina kraftiga murar och vackra fresker.

Altaret i den gamla katedralen.

Några utsmyckningar i gamla katedralen.

Postat 2025-11-27 00:00 | Läst 233 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Vi hamnade i en medeltidsby i bergen

När man är ute på irrfärder vet man aldrig riktigt vart man hamnar från dag till dag. Det är det som är tjusningen.

Ett par dagar efter att vi lämnat Braga på vår väg mot Salamanca i Spanien sökte vi en plats att parkera Minisand på för övernattning. Via appen Park4Night hittade vi en ställplats med endast tre platser som låg i en liten bergsby på 780 m höjd över havet. Vi chansade på att det skulle finnas en plats över och åkte dit och lyckades få en av platserna. Det var den 11 november.

Det visade sig vara en spännande plats och byn som heter Castello Mendo var en plats med anor från medeltiden. Inte bara anor, byn var från medeltiden. Det fanns en mur som omgav byns hus och små smala gator eller snarare gångar.

Castello Mendo hade under slutet av 1200-talet en strategisk roll genom sin position vid gränsen. Man behövde försvara Riba-Coaområdet från grannrikena León och Castile. Byn byggdes därför som ett starkt fäste med borg och försvarsmurar.

Det kändes andaktsfullt och mäktigt att gå på de gamla kullerstenslagda gatorna som omgavs av de gamla stenhusen. Det kändes som om tiden stått stilla. Byn innehåller idag några bofasta familjer, en kyrka, en turistbyrå, några souvenirbutiker och ett café. För sakens skull tog vi en fika på caféet. Vi var de enda gästerna där just då.