Ett nytt kapitel i livet med bland annat slagfält och körsbär

Som vi sa redan i förra blogginlägget så är vi sedan den 28 maj tillbaks i Sverige men vi har några ställen i Holland och Tyskland kvar att redogöra för.

När vi nu är tillbaka i Sverige efter ”det första varvet” med husbilen "Minisand" genom Europa kan vi börja reflektera över vad vi egentligen har varit med om och lärt oss.

Totalt omfattade varvet, tillsammans både ner och upp genom Europa, cirka 2  400 mil och sju länder: Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal, Belgien och Nederländerna.

Detta gjorde att det ibland rörde ihop sig med språken. Bara detta med att säga tack kunde bli förvirrande. Det gällde att komma ihåg vilket land man var i och vilket ord för tack som användes där: obrigado/obrigada, gracias, merci, danke.

Att varje land har sin egen karaktär, rytm och tradition märks tydligt när man passerar gränserna inte minst på trafikbeteendena. Speciellt märkte vi skillnaden mellan Tyskland och Frankrike där farten och trafikmängden är mycket intensivare i Tyskland. Vi blev nästan chockade när vi såg de enorma mängderna med långtradare på autobahn. Det var som långa tågsätt med tradare utefter vägarna. Så fort vi kom över gränsen till Frankrike kände vi direkt hur axlarna åkte ner ett par snäpp.

Vi får också erkänna att vi inte hade riktig koll på topografin i Europa. Det var betydligt fler dalar och höga berg än vad vi hade klart för oss. Helt plötsligt befann vi oss uppe i bergskedjor som låg på mellan 800 och 1 300 meters höjd. Detta gör att temperatur och vindar också varierar väldigt.

Ytterligare en upplevelse var hur historien sköljde över oss. Vi har besökt väldigt många medeltida byar, städer med medeltida centra, fantastiska katedraler och alla gamla platser där människor har slagit ihjäl varandra under olika krig och slag genom århundradena. Vi har passerat orter där man härjade under 30-åriga kriget, Napoleons fälttåg som t ex slaget vid Waterloo och platser från första- och andravärldskriget.

Andra vardagliga reflektioner av hela ”varvet” är det långsamma tempot i Portugal (utom i trafiken). Står man i kassakön i ett snabbköp får man inte ha bråttom. Här är det oartigt om man inte samtalar med kassörskan/kassören om dagens händelser. Det tar en enormt lång tid för varje kund när de ska plocka med alla sin varor, Euromynt och rabattkuponger och plötsligt kommer på att det måste gå tillbaks in i affären och hämta gräddförpackningen som de glömt. Men det är uppenbarligen naturligt där och som ”rationell” svensk blir man lite stressad men man får bara finna sig i att ta det som det kommer.

Mycket av detta känner vi att vi kanske borde ha känt till bättre innan än vad vi gjorde men det är aldrig för sent att lära sig nytt. Vi upplever att vi nu påbörjat ett nytt kapitel i vårt liv.

När vi väl kom av Stenafärjan i Göteborg tillbringade vi ett par dagar där med att besöka släkt och vänner. Vi gjorde sedan en övernattning i Åmål på vägen ”hem” till Storsand i Värmland.

John D. Frost var befälhavare för den brittiska 2nd Parachute Battalion under Operation Market Garden i september 1944. Han ledde sina trupper i den avgörande striden om bron i Arnhem, där hans enhet lyckades ta sig fram till bron och försvara den mot övermäktigt tyskt motstånd under flera intensiva dygn. Trots brist på förstärkningar och förnödenheter höll Frost och hans soldater ut tills de slutligen tvingades kapitulera, en insats som blivit symbolisk för modet och uppoffringen i Arnhem.Bron är idag uppkallad efter honom – John Frost bridge – som ett erkännande av hans och bataljonens hjältemod.

Idag är det "ingen ko på isen" i Arnhem.

Det finns en hel del gatukonst på olika ställen i Arnhem. Här är ett par exempel.

En insektschaufför?

Efter Arnhem åkte vi vidare till den tyska staden Hagen där vi stod den 21 - 24 april.

I staden Hagen finns den tyska genbanken för körsbärsträd. Genbanken vid Hagener Jägerberg är ett unikt initiativ där man bevarar många äldre och ovanliga körsbärssorter, upp emot 300 olika sorters körsbärsträd finns där. Träden sköts noggrant för att säkerställa den genetiska mångfalden och göra den tillgänglig för kommande generationer. Besökare får möjlighet att uppleva både blomning och frukter samt lära sig om körsbärens betydelse för regionen.

Det var en mycket idylisk och avstressande plats där fåren betade under de blommande körsbärsträden. Det var en anledning till att vi stannade flera dagar här.

En trio får.

Ställplatsen låg precis vid körsbärsträden och fårhagarna. En kväll kom en luftballong och passerade över oss.

Inne i staden Hagen fanns också en mängd gamla fina hus. Detta från år 1723.

Den 26 april körde vi vidare till den tyska staden Plön. På parkeringen framför ställplatsen fanns en restaurang/café där det dessa dagar var en stor MC-träff med 100-tals häftiga motorcyklar av olika ålder och fabrikat.

I staden Plön fanns ett stort slott med strålande utsikt över en sjö.

Slottet i Plön.

Detta är grindstugan till slottet.

Utsikten från slottet innefattade också denna till synes döda ö.

Vi kunde konstatera att våren inte hade gett upp utan följde oss, helt planenligt, norrut i Europa.

Så hade vi då nått dagen, den 28 april, när vi skulle ta Stenafärjan från Kiel till Göteborg. Vi var framme i god tid vid "Schwedenkai" och ställde oss i kön för husbilar.

Färjan Stena Germanica låg i Kielhamnen och väntade på oss. Avgång vid kl. 18.15.

Vi blev eskorterade ut ur Kiels hamn av några segelbåtar.

På morgonen den 29 april kunde vi beskåda Vinga fyr vid inloppet till Göteborgs hamn. Nu var vi snart på svensk mark igen efter ungefär 7 månader utomlands.

Vid inloppet till Göteborg fanns denna lilla sandstrand mitt i farleden. Vid kajen låg kryssningsfartyget Spirit of Adventure som gör kryssningar i första hand i medelhavet och de norska fjordarna.

Vi passerade också containerhamnen i Göteborg med Karlatornet i bakgrunden. Karlatornet som numera är Sveriges och nordens högst byggnad med sina 246m och 74 våningar.

En typisk bild från den Göteborgska skärgården. Möjligen är det Hönö?

Ytterligare slagfält i den europeiska historien

Vi kan erkänna att när detta blogginlägg skrivs så befinner vi oss redan i Sverige. Men vi har några irrfärder kvar att redogöra för innan vi beträdde svensk mark igen efter att ha varit ute i Europa i runt 7 månader.

Här nedan redogör vi för våra sista sträckor i Frankrike och vår tur genom Belgien.

Den 14 april anlände vi till den lilla sömniga franska staden Mouzon. Vi stannade där i två nätter. Ställplatsen låg centralt och idylliskt placerad vid kanalen som passerar genom staden.

I bakgrunden på bilden syns stadens kyrka som låg precis i centrum. Mouzons gamla kyrka, Saint-Pierre-et-Saint-Paul, har sina rötter i medeltiden och har varit en viktig samlingspunkt för både stadens invånare och pilgrimer genom århundradena. Kyrkan har genomgått flera ombyggnader och restaureringar, vilket speglas i dess arkitektur där både gotiska och romanska inslag möts.

Stadshuset med det sneda tornet är ett av Mouzons mest karakteristiska landmärken, och det säregna tornet tros ha fått sin lutning på grund av markens sättningar under byggnationen.

En av Mouzons största verksamheter har varit filttillverkning. På bilden syns den gamla filtfabriken som nu är nedlagd. I likhet med många svenska småorter såg man också många tomma skyltfönster med papp för. Det vill säga många nedlagda butiker. Kvar fanns dock ett alldeles utmärkt boulangeri (bageri) där vi kunde köpa färska baguetter, croisanter och tartaletter.

En fasad i Mouzon var täckt av denna muralmålning. Den var tydligen inspirerad av en av stadens mer kända och aktiva släkter. En av dem hade varit framgångsrik racerförare och någon hade varit pionjär inom flyget.

Den 17 april anlände vi till den franska staden Rocroi. Ställplatsen låg alldeles utanför stadens gamla gröna befästningsvallar.

Staden är särskilt känd för sitt imponerande stjärnformade fort, en typisk befästning från 1600-talet som uppfördes för att skydda den franska gränsen mot Spanien. Staden blev berömd genom slaget vid Rocroi den 19 maj 1643, då den franska armén under hertig av Enghien besegrade de spanska trupperna. Denna seger markerade slutet på den spanska militärens dominans i Europa och var en vändpunkt under Trettioåriga kriget.

Mycket av den gamla fästningen finns bevarad.

Vallarna innehåller många och långa tunnlar.

Stadsplanen för Rocroi är rund. Mitt i staden ligger torget varifrån alla gator utgår som en solfjäder.

I slutet av alla gatorna kan man se fästningens gröna vallar.

Torget är väldigt typiskt franskt, åtminstone enligt den förutfattade uppfattning vi har av hur det ska se ut.

I närheten av Rocroi ligger staden Charleville vilket vi tolkar som Frankrikes svar på Karlstad.

Den 18 april åkte vi över gränsen till Belgien och besökte Waterloo. Ytterligare ett av Europas kända slagfält. Vid infarten till området möttes vi av ovanstående arrangemang. Kanske inte helt välkomnande?

Det första man ser när man närmar sig Waterloo är den pyramidliknande kullen som rest som minnesmärke över slaget. Just när vi var där pågick renovering av det stora lejon som står på toppen av kullen.

 I en helt rund museibyggnad var väggarna prydda av målningar av slaget i Waterloo i en 360-gradersvy.

Slaget vid Waterloo, som ägde rum den 18 juni 1815 i Belgien, är en av de mest berömda striderna i europeisk historia. Här möttes Napoleons franska armé och de allierade styrkorna under ledning av den brittiske hertigen av Wellington och den preussiske fältmarskalken Blücher. Efter en lång och hård kamp besegrades Napoleon, vilket satte punkt för hans herravälde och markerade slutet på hans kejserliga epok.

Vid slaget i Waterloo den 18 juni 1815, som pågick i endast 9 timmar, beräknas det att omkring 45 000 soldater stupade, blev sårade eller saknades. Av dessa var ungefär 22 000 från Napoleons armé och 23 000 från de allierade styrkorna, vilket visar på hur blodigt och avgörande slaget var för Europas historia.

I museet i Waterloo fanns denna situation iscensatt med dockor i dåtidens uniformer. Det är ett antal av Napoleons generaler som planerar de kommande striderna. 

Det var ungefär 200 trappsteg upp till lejonstatyn på minneskullen.

Väl uppe på kullen kunde man blicka ut över de fält där slaget utkämpades för 210 år sedan. Idag är det bördig jordbruksmark.

... och sedan var det 200 steg ner igen. Till vänster ses den runda museibyggnad där 360-gradersmålningen av slaget fanns att beskåda.

Runt minneskullen fanns män iklädda dåtidens uniformer.

Efter besöket i Waterloo hittade vi en lantligt belägen ställplats. På ängarna runtomkring gick det hästar och betade och precis bredvid låg en modellflygklubb som visade upp avancerade flygningar med sina modellplan som var ungefär en meter långa.

Är människan oförmögen att lära sig av historien??

Vår färd mot Sverige går vidare. Vi har bokat färjebiljetter med Stena Line mellan Kiel och Göteborg till den 28 april. Att ha ett fast datum att förhålla sig till stämmer inte riktigt med vår filosofi att ”ta dagen som den kommer”. Men enligt vad vi har hört så behöver man ha rätt lång framförhållning för att komma med båten något så när när man vill. Det dilemma vi nu befinner oss i är att balansera vår färd så att vi inte kommer för tidigt till Kiel men inte heller kommer för sent. Vi checkar av med Googlemaps hur många mil vi har kvar att köra till Kiel och delar det med antalet dagar som återstår till färjeavgången. För tillfället visar det att vi får/ska köra ungefär 6,5 mil om dagen. På sistone har det kanske gått lite för fort fram så vi får kompensera med att stanna några extra dagar om vi hittar en bra ställplats i en trevlig omgivning.  Dessutom så ska helst våren hinna med oss. Vårvädret varierar väldigt så från att ha haft ett antal dagar med strålande sol och 26 grader varmt så hade vi den 13 april endast 1,5 grader varmt på morgonen.

I detta avsnitt visar vi bilder från vår vidare färd genom de franska städerna/byarna Gron och Verdun.

Den 10 april stannade vi över natten i byn Gron och som syns så hänger våren fortfarande med oss norrut.

Det fanns inte mycket som var öppet i byn men vad skulle en fransman göra utan sin baguette? Jo man har sett till att det finns baguettomater så man kan få sin dagliga baguett när som helst. Stoppa bara i en euroslant så kommer brödbiten ut. Färsk var den också!

När man åker genom det franska landskapet så slås man av de vidsträckta fälten med rapsodlingar. Bönderna sår rapsen på hösten och den övervintrar för att sedan explodera i färg i april och maj. Det blir ett fantastisk vackert lapptäcke av gula och gröna rutor.

Frankrike är ett av Europas största rapsproducerande länder och odlingen täcker tiotusentals hektar, särskilt i regioner som Bourgogne, Champagne och Île-de-France. Produktionen är betydande både för livsmedelsindustrin, där rapsolja används som matolja, och för energisektorn, där rapsen förädlas till biodiesel.

Plötsligt när man åker genom det färgglada jordbrukslandskapet dyker det upp en liten stad. Alla orter med självaktning har en egen kyrka det har vi kunnat konstatera. Vissa är större och ståtligare än andra. I staden l`Epine dök denna enorma katedralliknande kyrka upp. Den är vad som kallas för basilika och är i Gotisk stil. Som så många andra kyrkor härstammar den från 1200-talet och just denna finns med på UNESCO:s lista över världsarv.

Många färgglada kyrkfönster.

Den 12 april kom vi fram till Verdunområdet som vi hade haft som ett mål. Slaget vid Verdun 1916 var ett av de mest omfattande och blodiga slagen under första världskriget. Det började i februari och pågick till december, där franska och tyska styrkor kämpade om kontrollen över staden Verdun. Striderna kännetecknades av intensiv artillerield, stora förluster och ett landskap som förstördes av granater och skyttegravar. Över 700 000 soldater dödades, sårades eller saknades, och slaget blev en symbol för meningslöshet och mänskligt lidande. Dessutom ansågs egentligen inte någon av länderna som segrare efter slaget. Gränserna var i stort sett oförändrade.

På bilden ovan ses en av de största och viktigaste forten i den franska försvarslinjen, Fort de Douaumont. Här syns framsidan av fortet som är insprängt i berget. Det enda som syns är de olika bevakningstornen och kulsprutenästena. Anledningen till att kullen ser så oregelbunden ut är spår efter de kratrar som bildades efter alla artillerigranater som sköts mot fortet.

Detta är baksidan av kullen där bland annat fortets ingång fanns.

Fortet, som ursprungligen var den största och mest befästa delen av Verduns försvar, erövrades snabbt av tyska trupper i februari 1916, vilket blev ett hårt slag för fransmännen och en symbol för tysk framgång. Under månader av blodiga strider försökte franska styrkor återta fortet, och det blev en plats där tusentals soldater från båda sidor stupade eller sårades i de trånga, mörka kasematterna och på de omgivande slagfälten.

Återerövringen av Douaumont i oktober samma år blev ett viktigt mål för Frankrike och markerade en vändpunkt i Verdunstriden. Fortet förblev ett monument över de enorma uppoffringar och det mänskliga lidande som präglade första världskriget, och står idag som en påminnelse om krigets meningslöshet

Här är en av de underjordiska gångarna i fortet.

Detta är ett av logementen inne i fortet. Fortet var dimensionerat för 1 000 man men under perioder fanns upp till 3 000 man i anläggningen.

I ett par kanontorn fanns kraftiga 155 mm kanoner som kunde rotera 360 grader. Här är en del av maskineriet inne i fortet.

Ytterligare delar av kanonmaskineriet.

Att gå genom fortet idag var både fuktigt och kyligt. På väggar och i taket växte mossa och alger.

Under en period när tyskarna hade erövrat fortet hände en olycka som troligen förorsakades av att några soldater försökte göra upp eld med hjälp av det bränsle som användes till eldkastarna. Tanken var att värma sig och koka kaffe men det explosivt brännbara bränslet tog eld och och det ledde vidare till att ett ammunitionslager exploderade. Ungefär 700 man omkom och 1 800 skadades vid den olyckan.

En av fortets tunnlar, på bilden ovan, användes som grav åt de omkomna och platsen besöks än idag.

Elsystemet i tunnlarna.

Dagen vi var i fortet var det också en trupp franska soldater som var där på studiebesök. De blev illustrativa statister på några av våra bilder.

Ett av fortets skyttevärn med utsikt över nejden. Under krigstiden fanns inte all den skog som syns idag utan det var öppna fält. Det var ett landskap som var helt förstört av granatkratrar och skyttegravar.

En del av befästningsverket.

Man kan undra vad dagens unga franska soldater tänker när de besöker denna plats där så många av deras föregångare som soldater fick offra sina liv.

Idag vajar symboliskt den tyska och franska flaggan tillsammans med EU-flaggan på fortets krön.

Ett par kilometer från Fort de Douaumont finns idag en minnesplats för de som stupade i striderna om Verdun. Douaumont Ossuary är ett minnesmärke som innehåller skelettrester av soldater som dog på slagfältet under slaget vid Verdun under första världskriget. I det som kallas "benhuset" finns skelett från 130 000 oidentifierade franska och tyska soldater. På fälten framför byggnaden finns dessutom gravar med kors för 16 000 namngivna soldater.

Kors på kors i snörräta rader.

De numrerade korsen har namn på dem som ligger där.

I denna grav finns kvarlevorna av fem namngivna franska soldater och fem oidentifierade.

Det var ofrånkomligt att känna sig påverkad av det man fått ta del av i Verdun. Hundratusentals liv till spillo vid detta slag under första världskriget. Ett slag och ett krig som egentligen inte ledde till någon förändring i maktbalansen i Europa. Med tanke på vad som sker idag i världen undrar man om människan är fullständigt oförmögen att lära sig av historiens fruktansvärda misstag??

Vi har valt den smala vägen

Vi har valt att ta den smala vägen i livet, just nu i alla fall, och det innebär i vårt fall att vi ställer in vår GPS-navigator så att den undviker betalvägar. Betalvägar är naturligtvis bredare, oftast motorvägar med häftiga brokonstruktioner, och som tar en fram snabbt mellan två orter. Gratisvägarna är oftast smala och krokiga och ibland är det inte många centimeter mellan backspeglarna på de fordon vi möter. Men det är inte att nå slutdestinationen så fort som möjligt som är målet utan det är själva resan i sig. Via den smala vägen kommer vi närmare landskapet och naturen, vi passerar mängder med små byar, små städer, floder och får se saker som man inte hinner uppfatta från motorvägen. Vi kan lätt stanna till i en spännande by eller vid en vacker utsiktsplats. På den breda vägen finns det sällan en avfart just där man vill stanna till.

 I detta avsnitt visar vi bilder från vår vidare färd genom de franska städerna/byarna Mouleydier, Saint Priest Taurion, Luant, Beaulieu sur Loire och Chatillon sur Loire.

Det gäller att välja rätt väg. Vi valde den smala eftersom den ger fler möjligheter att komma nära landskapet vi åker igenom.

Den 1 - 3 april stod vi på denna ställplats utanför staden Mouleydier. En lantlig och lugn plats att stå på.

Gränsande till ställplatsen fanns en äng med får. Bland dessa fanns fyra ystra lamm som livligt skuttade omkring. Klockan tidigt satte också en tupp igång att gala.

Ett typiskt franskt hus  utanför Mouleydier.

I närheten av vår ställplats fanns flera små och medelstora städer/byar. En av dem var Issigeac där det första vi gjorde var att besöka boulangeriet (bageriet) som låg i ett gammalt korsvirkeshus. Vi har ju verkligen fått smak för franska bakverk.

Issigeac har rötter ända tillbaka till romartiden och utvecklades vidare under medeltiden. Redan under antiken fanns romerska bad och bosättningar i området. Issigeac är särskilt känd för sin unika stadsplan, byn är nästan cirkelformad, med smala, slingrande gator. Många hus är korsvirkeshus från 1200–1600-talet. Atmosfären kändes som att kliva rakt in i en annan tid, tack vare de välbevarade historiska miljöerna.

En av byns gränder.

Eftersom byns gator är små och smala är det viktigt att välja fordon som kan ta sig fram där.

I ett kvarter stötte vi på denna tesalong. Tyvärr var den inte öppen när vi var där.

Tesalongens "skyltfönster".

En av byns konstnärliga utsmyckningar, möjligen lite makaber.

En annan stad som låg i närheten av vår ställplats var Bergerac som vi också besökte. Även det en stad med många medeltida byggnader som till exempel dessa korsvirkeshus.

Denna staty av Cyrano de Bergerac står på ett av stadens torg. Cyrano de Bergerac är en berömd karaktär från den franska litteraturen, känd för sin stora näsa och sitt kvicka språk. Han blev särskilt känd genom Edmond Rostands pjäs från 1897, där Cyrano är både poet och svärdskämpe, men också olyckligt förälskad. Figuren har blivit en symbol för romantisk idealism och mod, och kopplas ofta till staden Bergerac tack vare sitt namn, även om den verkliga Cyrano inte hade någon direkt koppling till platsen.

En av Bergeracs muralmålningar.

En annan fantasifull väggmålning i Bergerac.

Den 4 och 5 april stod vi på denna plats intill floden/forsen i Saint Priest Taurien. Det vita staketet snett bakom vår bil inhägnade ortens fotbollsplan så vi hade mindre än 10 m till hörnflaggan.

Staden hade också denna mäktiga järnvägsbro över floden. Åsnorna betade i förgrunden.

Ena kvällen som vi stod i Saint Priest Taurien spelade ortens stolta fotbollslag match. Eftersom vi endast hade 10 m till kantlinjen så tittade jag på första halvleken och fotograferade uppgörelsen. Gissningsvis var det en match motsvarande svenska division 4 eller 5. Tyvärr så låg hemmalaget under med 2 - 0 efter första halvleken.

Den 6 april övernattade vi vid denna lilla sjö utanför orten Luant. Det var strålande vårväder med klarblå himmel och 26 grader varmt. Här stötte vi också på en annan svensk husbil och bytte några ord med de personer som åkte i den. Det har varit väldigt sällsynt med svenska bilar under vår resa norrut.

Vi tog en promenad på den fina vandringsleden runt sjön. Turen var ca. 3,5 km.

På turen stötte vi på dessa tre sällskapliga fjärilar. För första gången denna vår hörde vi också göken.

Den 7 april  stod vi på en plats på orten Beaulieu sur Loire intill floden Loire. I bakgrunden syns ett av Frankrikes 18 kärnkraftsanläggningar. Tillsammans på dessa 18 anläggningar finns det 56 kärnreaktorer. Dessa reaktorer står för cirka 70 procent av landets totala elproduktion, vilket gör Frankrike till ett av de länder i världen som är mest beroende av kärnkraft. 

Den 8 april förflyttade vi oss en kort sträcka, ett par mil, till en ort med namnet Chatillon sur Loire där vi stannade två nätter, också det en ort vid floden Loire. Här stod vi alldeles intill en kanal med en hel del kanalbåtar i.

Fortfarande strålande vårväder med blå himmel, vindstilla och 26 graders värme.

En gatuvy från Chatillon sur Loire.

En rolig väggmålning i ett hörn i stan.

Fortsättning på vår färd hemåt med våren i följe kommer.

Vägen norrut genom ett historietyngt Europa

Vår färd norrut fortsätter programenligt. Det slår oss återigen hur fyllt av historia Europa är. I de flesta byar och städer vi passerar finns någon historisk sevärdhet i form av kyrkor, katedraler, borgar slott eller medeltida städer med smala nyfikenhetsskapande gränder, torg och brunnar. Det är fascinerande att se alla hus som fortfarande finns kvar och i många fall är bebodda trots att de ibland är över 500 år gamla. På många av ställena har det utspelats maktkamper och stridigheter.

Under tiden man är på väg mellan de olika platserna finns också en vardag. Man behöver serva hushållet (bilhållet?). Ibland behöver man tanka diesel och fylla på gasolen som används till värme, spis och kylskåp (om man inte står på en plats med eluppkoppling förstås). Man behöver också tvätta kläder och handla mat och andra förnödenheter med jämna mellanrum. Sådana faciliteter där man kan göra detta får man hålla utkik efter under färden och slå till när de dyker upp.

Oftast försöker vi att ta en promenad i de orter där vi övernattar för att suga åt oss av deras sevärdheter och atmosfär. Det ger enormt med nya intryck och för att komma ihåg och hålla reda på allt så är denna blogg en viktig hjälp för oss själva att bena ut vad vi egentligen gjort och sett.

I detta inlägg redogör vi för våra irrfärder genom Frankrike och orterna Sainte Eulalie de Cernon, Lisle sur Tarn och Moissac.

Det är tyvärr inte alltid lätt att styra bildernas placering här i bloggen. Meningen med denna bild från staden Moissac är att den ska ligga sist i dagens flöde. Kanalbåtarna mitt inne i staden gav en speciell karaktär åt platsen. Denna kanal La Garonne är kopplad till floden Le Tarn.

Vardagssysslorna måste skötas under färden norrut. Bland annat behöver man tvätta kläder. Något som inte finns i Sverige, åtminstone inte vad jag sett, så är det denna typ av tvättstationer. De finns många gånger i anslutning till köpcentrum eller större livsmedelsaffärer. Oftast är de bestyckade med en större och en mindre tvättmaskin och en torktumlare. I detta fall var vi högt uppe i Centralmassivets bergslandskap. Det var 7 - 8 grader varmt, duggregn och en kraftig vind på upp mot 15 - 16 m/s i byarna. Det var inte skönt att vara ute men vad gör man inte.

Till vår stora lycka låg ett boulangerie, det vill säga ett bageri/konditori, alldeles i närheten. Vi har upptäckt de fantastiska bagerierna i Frankrike. Under tiden tvätten rullade på passade vi på att fika med varsin frukttartalett. De är helt fantastiska. Vi köpte dessutom med oss en baguette, några croissanter och ett par matpajer.

Här är en bild från ställplatsen i Sainte Eulalie de Cernon som låg nere i en dalgång och där vi övernattade den 28 mars.

Från ställplatsen hade vi fin utsikt över orten Sainte Eulalie de Cernon som är en liten medeltidsstad belägen i södra Frankrike, känd för sin välbevarade historiska miljö och trivsamma atmosfär. Staden utgörs av smala gränder och gamla stenbyggnader, där tiden verkar ha stannat och varje hörn berättar om riddare och tempelherremän som en gång hade sin bas här. I staden finns även flera historiska sevärdheter, bland annat den gamla tempelherrekommanderiet och kyrkan som vittnar om stadens betydelse under medeltiden. Det är en plats där man verkligen känner historiens vingslag och en genuin fransk bymiljö.

Torget med fontänen framför kyrkan i Sainte Eulalie de Cernon.

Intill kyrkan vid torget ligger också tempelherrekommanderiet.

"Ljuset i tunneln" i en av alla små gränder och passager i staden.

Lite överraskande låg utanför den medeltida stadskärnan även denna inrättning.

Nästa anhalt på vår tur var staden Lisle sur Tarn som det färgglatt står på denna husvägg. Namnet kommer från floden Tarn som går genom staden. Här stannade vi den 29 - 30 mars.

Dessa fjäderfän trivdes utefter vattnet.

Det gamla torget i Lisle sur Tarn. Staden grundades ursprungligen under medeltiden, närmare bestämt på 1200-talet och är således 7 - 800 år gammal.

Man fascineras av hur de gamla bjälklagen av trä fortfarande finns kvar efter 700 år.

En vägg i Lisle sur Tarn med patina.

En betydligt modernare företeelse, något som vi aldrig stött på tidigare i Sverige eller någon annanstans var denna typ av pizzaautomat. Här kan man betala med sitt kreditkort, vänta några minuter och sedan få en rykande varm pizza. Efter att vi sett denna automat för första gången har vi sedan sett dem på flertalet ställen. De är tydligen rätt vanliga i Frankrike. Vi har dock (ännu) inte testat någon av dem själva.

Vår färd norrut innebär rätt många mil i bilen utefter de franska vägarna och vi måste erkänna att vi blivit förälskade i det franska landskapet. På många sträckor är det ett böljande landskap med gröna kullar och djupa dalgångar och plötsligt och ofta dyker det upp små karaktäristiska byar och städer.

Fransk landsbygd. 

Kullar och dalgångar med floder och små byar, otroligt vackert.

Franskt jordbruk.

Så här såg ställplatsen i Moissac ut där vi övernattade den 31 mars.

Den gamla kyrkan med tillhörande kloster i Moissac. Kyrkan började byggas på 1200-talet.

Vackra valv i 1200-talskyrkan.

Men det fanns även modernare konstverk i den gamla staden. 

Och här var det alltså tänkt att den bilden som kom först i denna blogg skulle ha legat, den med kanalbåtarna.

Fortsättning följer.