Denna blogg ska handla om mig och min frus irrfärder runt om i världen. Dessa turer ska beskrivas i ord och bild. Slår man upp ordet irrfärd så kan det betyda "planlöst kringflackande", "resa utan mål", "på villovägar", "fåfängt sökande efter mål". I Odyssén beskrivs Odysses irrfärder som att det handlar om ”veteranernas kvardröjande dragning till spänning”. och ”tärningen måste kastas då många lider av stor uttråkning som civila”. Björn & Ulla Eliasson

En känd textilkonstnärinna och en legendarisk dokumentärfilmare

Efter att vi besökt Västervik på vår väg söderut så behövde vi hitta en plats att ställa upp vår husbil på för natten. Som tur är finns en rad appar som visar olika typer av ställplatser. En av dem heter ”Park for Night” och via den hittade vi ett ställe som låg exakt mitt emellan Västervik och Oskarshamn. Det skulle vara en parkeringsplats precis intill en liten sjö med en badplats. Det verkade vara en bra övernattningsplats. Så vi åkte E22:an ett par mil söder ut från Västervik och svängde av på en smal väg rätt in i skogen. Efter några kilometer, en brant nedförsbacke och en tvär kurva dök en liten by upp i dalgången och vi letade oss fram till parkeringsplatsen. Det började skymma så vi såg inte så mycket av byn men det fanns en bro över kvarndammen och en rad stora stenhus. Atmosfären kändes bra och vi bestämde oss för att titta närmare på byn nästa dag innan vi åkte vidare.

Medan vi nästa morgon fortfarande stod kvar på ställplatsen vid sjön kom ett par gamla damer på 80 + utrustade med vandringsstavar förbi. De var ute på morgonpromenad men stannade till och pratade en stund med oss. Senare på förmiddagen när vi promenerade runt i den genuina miljön kom en av de gamla damerna tillbaks från sin promenad och började pratade med oss igen. Hon berättade att hon bott i byn som hette Mörtfors i 80 år med undantag för några år när hon utbildade sig till textilkonstnär i Göteborg. Hon berättade om ortens storhetstid när det bland annat funnits en möbelfabrik, bensinstation, lanthandel, skola, bilverkstad, läkarmottagning, brandstation, apotek, pensionat och en veterinärmottagning. Hon visade oss på huset hon bodde i som låg mitt i byn och tidigare varit just veterinärmottagningen som drevs av hennes far. Nu bodde hon ensam i det stora huset. Jag såg att det satt en liten träskylt på staketet som det stod ”Textilkonst” på och frågade om det. Då bjöd hon in oss till sin ateljé som var fylld med olika vävstolar, hyllor med garn och mängder med konstnärliga vävar med motiv utförda med olika avancerade tekniker. Det kändes som att damen var stolt över sina alster och gärna tog chansen att få prata med några besökande personer. Kanske hände det inte så ofta?

Nu vill jag beskriva en annan tråd som vid en första anblick inte tycks höra ihop med denna berättelse. Vi har alltid beundrat den nu legendariske svenska dokumentärfilmaren Tom Alandh. Jag tror att de flesta svenskar känner igen hans karaktäristiska berättarröst till de underfundiga och intressanta dokumentärfilmer han gjort. Tom är idag 81 år och har i stort sett avvecklat sin verksamhet som producent men under sin karriär producerade han över 100 dokumentärfilmer. En av de sista filmerna han gjorde (2020) handlade om hans egen pappa. Jag och Ulla såg denna film på SVT i vintras och den satte sina spår hos oss. Se gärna dokumentären på SVT Play på länken: svtplay.se/video/e4z6gnD/mortfors-tarzan .

Pappan var en stilig man med god fysik som i grunden var flygingenjör. Han gillade det glamorösa livet och omgav sig gärna med fina bilar. Hans äktenskap med Toms mamma höll inte så länge och pappan reste mycket i sitt jobb. Toms familj sprack och Tom placerades hos en fosterfamilj där han växte upp. Pappan skickade dock alltid kort och presenter till sonen genom åren. Pappan hade också många kontakter och ordnade på så sätt ett sommarjobb åt Tom på ett pensionat. I filmen om pappan beskriver Tom hur han cyklade från Västervik till pensionatet där han levererade frukostkorgar till pensionatets gäster varje morgon under sommaren. Detta jobb hade Tom i flera år. Eftersom Toms pappa hade en atletisk kropp blev han anlitad av en lokal konstnär som modell för en trästaty som skulle föreställa Tarzan. Statyn placerades i byn i närheten av pensionatet.

Plötsligt gick det upp för mig. Jag kunde koppla ihop de båda trådarna! Pensionatet där Tom sommarjobbade låg i Mörtfors och hans pappa och statyn kom att kallas för Mörtfors-Tarzan. Mörtfors-Tarzan blev också namnet på dokumentärfilmen om Toms pappa. Statyn köptes sedermera av den kände svenska filmregissören Jan Troell.

Någon dag efter vårt besök i Mörtfors Googlade jag på ”textilkonstnärinna i Mörtfors” och fick då reda på att damen som berättat om byn och som bjudit in oss till sin ateljé är 86 år och heter Christina Ciardi Lokrantz. Hon har varit en framgångsrik textilkonstnärinna som haft många uppdrag att utsmycka offentliga byggnader och kyrkor. Hon har haft flertalet utställningar med sina alster och också genom åren fått en rad konst- och kulturstipendier. Ja tänk vad man kan stöta på under en irrfärd.