Skepnad

Form och gestalt

Traditionell film och framkallning. HP5 och D76 hör ihop.

Ilford HP5 plus tycker jag ska framkallas i Kodak D76 (samma som Ilford ID 11)
D76 kom redan 1927 och håller fortfarande ställningarna.


"Gitarrist". Yashica Electro 35 1,7/45mm f2. Ilford HP5+
Kameran kom 1970

D76 i brukslösning ger mycket fin gradiation, fint korn och bra skärpa.
Många använder D76 1+1 eller ytterligare spädning. Detta ger längre framkallningstid, större korn, mer skärpa och mer teckning i skuggpartier.
Det är väl en smaksak vad man väljer för koncentration, jag föredrar brukslösningen men skillnaderna är små.

 

"Janne" Canon EOS med Sigma ART 50mm och grönt filter. Foto Rohny Gustavsson.
Skärpa i bilden gör att kornigheten knappast märks.  

Silverkornen i traditionell svartvit film är som byggstenar i bilden fotografens bästa vän .
T-korns film är mer finkornig än traditionell film och därmed skarpare, men det sker på bekostnad av förmågan att samla ljus.
T-kornsfilm har sämre egenskaper i de mörka partierna av bilden och kräver speciella T-kornsframkallare för bästa resultat.

 

Det är viktigt att välja rätt framkallare till sin film. Här går åsikterna och tyckandet isär. Man får helt enkelt prova sig fram som i all övrig fotografi för att hitta vad som passar en själv enligt tycke och smak.
Grundprincipen är traditionell framkallare till traditionell film som TRI-X, HP5 , FP4, Fomapan m.fl.
T-kornsframkallare till TMAX och Ilford Delta.
För att undvika störande kornighet bör man framkalla kort tid och kanske välja finkornsframkallare.

Det är lätt som "nybörjare" att förväxla kornighet med allmän dålig skärpa och kontrast i bilden.
En bild som saknar detaljer och ordentlig kontrast blir genast kornig och får inget som helst skärpeintryck.
Då ska man inte gå i fällan och skylla på själva kornen när det egentligen är bildens övriga svagheter det handlar om.
Däremot ger en kontrastrik bild med bra gradiation och skärpa på rätta stället ett bra intryck och eventuell kornighet stör inte alls utan kan snarare ge karaktär.

Det finstilta: T-korn står för tabular-grain, silverkristallerna är relativt små och flata. Till skillnad mot traditionella eller kub-formade silverkristaller som är klumpigare och kräver tjockare filmemulsion. T-korn används framförallt i negativ färgfilm som består av flera olika skikt i emulsionen.
Kornigheten man ser i en bild är kluster eller ansamlingar av kristaller som i sig själva är mikroskopiskt små.
Ett bra sätt att undvika ful kornighet är att undvika överframkallning och överexponering som ger upphov till "pancro-sjuka" där ljusa partier saknar teckning och blir störande. Ansamlingarna av korn har då bakats ihop till större kakor. Det påminner om utfrätta partier i en digitalbild fast fulare ändå.


Vit hund överexponerad. Negativet till vänster. Pancro-sjuka

Alla bilderna är från samma HP5 plus-rulle och framkallad i D76 brukslösning.

Om intresse så läs vidare om svartvitt i andra inlägg i bloggen.
Hälsar Janne

Postat 2020-05-28 14:48 | Läst 2750 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Långsam men naggande god

 Man ska inte låta lågt ISO/ASA avskräcka

Visst är Ilford Pan F Plus långsam då en känslighet på 50 ASA (ISO) gör den mindre lämplig för handhållen kamera när ljuset är för knappt.


En småbildsrulle Pan F Plus, färdig att laddas in i min analoga Canon EOS.

Varför överhuvudtaget en långsam film?
Svartvita filmer håller generellt mycket hög kvalitet, snabba och medelsnabba rullar täcker i stort sett de flesta behov gällande gråskala och skärpa. Filmer som Ilford FP4+, Delta 100, Kodak TMAX 100 och även från andra fabrikat är finkorniga och ger mycket fin gradiation.

 


Den gamla ödegården växer igen. Pan F och Canon EOS

Man får det där lilla extra med Pan F. Något bättre skärpa, lite bättre gradiation med teckning i skuggor och ännu finkornigare.
Men skillnaderna och "vinsten" är ändå marginell. Pan F är absolut ingen allroundfilm, fördelarna gentemot medelkänsliga emulsioner märks inte alltid i praktiken, men finns där.

 


Lina. Pan F och Canon EOS med Sigma 50mm ART.


Om man "enbart" är ute efter bästa möjliga tekniska bildkvalitet med skärpa och toner så är det bättre att köra helt digitalt.
Men nu handlar ju kvalitet om så mycket mer än teknik och prestanda. Det klassiska utseendet hos svartvit analog film och mörkrumskopior har andra estetiska värden. Det märker även den yngre generationen och inte bara gamla rävar som jag med rötter i mörkrummets framkallningsskålar.

 

Digitaliseringen. Jag fotograferar av negativen på ett ljusbord med makro-objektiv 


Råbild- eller hur ett negativ kan se ut efter avfotografering. Bilden är enbart inverterad och rättvänd.
(Man får först en negativ och spegelvänd bild när man fotograferar av negativet)

Med en upplösning på 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv så kramar man ur i stort sett all information ur ett småbildsnegativ. Högre upplösning med mer pixlar är lönlöst och tillför ingenting. En riktigt bra filmskanner levererar mellan 3000-3600 dpi eller mer vilket motsvaras av ca 15-20 Mpix.

 


Den gamla traktorn. Råbilden är nu redigerad och klar för visning.
Här tycker jag att det klassiska utseendet från analoga svartvita bilder kommer fram.

En del av tjusningen är att redigera råbilden och locka fram gråskalan jag är ute efter. Ofta är råbilden mjuk, kontrastlös och i stort behov av en ordentlig ansiktslyftning. 
Dags att plocka fram grejor ur verktygslådan. Nivåer med svartpunkt och vitpunkt. Kurvor, skuggning och efterbelysning med eller utan masker i olika lager. Fullt drag i spakarna efter tycke, lust och smak.

 


Del av traktorn i 100% pixelförstoring efter redigering och skärpning. Råbilden är ca 5200 x  3900 pixlar stor.
Kornigheten är försumbar och syns inte i stora utskrifter eller mörkrumskopior vid normalt betraktningsavstånd.

 


Ytterligare en traktor. Pan F.

Jag bor på en gård och har nära till två gamla traktorer som jag gillar att fotografera. De har blivit testobjekt för mina olika kameror och objektiv. Jag kan få jättefina bilder med utsökt färg och tonskala i svartvitt med min digital systemkamera och olika skarptecknande objektiv. De analoga svartvita bilderna ser helt annorlunda ut i gråskala och skärpeintryck och blir ofta tilltalande i mina ögon.

Men behöver man då Pan F med sin låga känslighet?  Både ja och nej. 
Filmen är överkurs och kan undvaras om man nöjer sig med Ilford FP4+ eller T-kornsfilmer som Ilford Delta 100, Kodak TMAX 100.
Filmen är bra att ta till om man klarar sig med 50 ASA (ISO) och vill få ut ytterligare bättre gradiation än vad T-korn klarar eller bättre skärpa och finkornighet än medelkänslig traditionell film typ FP4+

Tack för titten, kika gärna på tidigare inlägg om svartvitt/
Janne

Postat 2020-05-15 18:04 | Läst 2275 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera