Skepnad

Form och gestalt

Det finns klassiska kameror, det finns legendariska kameror och så finns ROLLEIFLEX

Japanska och tyska småbildskameror får ursäkta. Även Hasselblad får buga.
Det är inte lätt att hitta så många kameror som ger samma vibbar som Rolleiflex.
 


Rolleiflex Automat K4A  1951-1954. Med motljusskydd och hopfällt schakt.

 

Varför sticka ut hakan och trampa alla märkesnördar på tårna?
Svaret är lika enkelt som givet. Från ca 1930 och fram t.om. 50-talet så var kameran det första valet för de flesta fotografer.
Kameran kom för ca. 90 år sedan och har givetvis utvecklats genom åren. Långt in på 70/80-talet var kameran i bruk tack vara de ypperliga bilderna den kunde leverera i rätta händer. Många fotografer fortsatte att använda Rolleiflex som komplement till sin småbildsutrustning även senare. Kameran tillverkades faktiskt långt in i detta årtusende.
Leica och kanske framförallt Contax började  producera riktigt fina kameror för småbild som föll fotograferna i smaken under 1930-talet . Men småbild är småbild och Rolleiflex var gjord för mellanformat rullfilm 120. Det gjorde skillnad.
Titta på reportagebilder från 50-talet, där professionella fotografer samlades och blev med på bild så använde de flesta Rolleiflex.

 


Sonson och son. Farfar är lika gammal som kameran. Rolleiflex film FP4+

 
 


Principskiss, Rolleiflex i genomskärning. TLR "Twin Lens Reflex" "Tvåögd spegelreflex"
Ögat tittar genom en lupp ner i schaktet där en spegel reflekterar bilden från det övre sökarobjektivet.
Bilden i sökaren blir spegelvänd.
Det undre tagnings-objektivet  projicerar bilden på filmen.
Man ser filmspolarna och hur filmen löper mot bakstycket till vänster.


Massey Ferguson i motljus. Antireflexbehandling av objektiv har utvecklats enormt sedan 50-talet.
Med en gammal kamera får man slöja och överstrålning i ljusa partier. Precis vad jag önskar! Old School photography.

 

 
Veven drar fram filmen och spänner slutaren. Det övre objektivet är sökarobjektivet, det undre själva kameraobjektivet.

Jag tycker att Rolleiflex är en av de vackraste kamerorna och att designen är fulländad. Ha då i beaktande hur revolutionerande kameran var i början på 30-talet och vilken efterfrågan den fick. Den var lätt, snabb och mycket smidig att arbeta med. 
Bildkvaliteten var den absolut bäst tänkbara. Rullfilmen med 12 bilder var en lättnad när man slapp böka med bladfilmskasetter och kunde arbeta med handhållen kamera.

 


Tessar 75mm f:3,5  Tessar-typen är förmodligen den viktigast konstruktionen av alla objektiv som utvecklades under 1900-talet.
Tessar sitter i hur många olika kameror som helst och har hög status.

 

Efter 2:a världskriget kom produktionen av objektiv igång ordentligt. Finare kameror fick linser som hade ordentlig antireflexbehandling vilket ökade prestanda med bättre kontrast och skärpa. Minskade reflexer och mindre slöjbildning mellan linser gjorde att avancerade objektiv med många linser kunde konstrueras.  Zeiss hade patentet på T-behandling.
Det är främst 4 olika objektiv till kameran som jag vill nämna, med det fanns även enklare objektiv för en del Rolleiflex och Rolleicord.
Schneider-Kreuznach levererad Xenar 3,5/75mm och Xenotar 2,8/80 mm.
Zeiss  levererade  Tessar 3,5/75mm och Planar 2,8/80 mm.
I stort är alla dessa objektiv likvärdiga när det gäller bildkvalitet. De ljusstarka Xenotar och Planar är dyra avancerade konstruktioner som idag är eftertraktade av framförallt samlare. 
(Tänk då på att ljusstyrka 2,8 hos normalobjektivet 80 mm motsvaras av 1,8/50mm för småbild)

 


Interiör med Lina. Stativ och trådutlösare är oumbärliga redskap.
Ska man handhålla kameran så är det snabba filmer som gäller och mycket korta slutartider.

 


Ingenjörskonst på hög nivå.
Uppfällt schakt. Ofta håller man kameran på magen och tittar ner genom schaktet på sökarbilden.
Till höger syns avståndsratten. 

Analogt
Ursprungliga betydelsen av ordet analog kommer som så ofta från de gamla grekerna.
"Svarande mot det riktiga" "Motsvarande förnuftet" är ju en förträfflig beskrivning av analogt foto.
Helst ska det vara klassisk svartvit fotografi. Vitt, svart och grått med korn av silverkristaller på film.

 


Hytten Massey Ferguson.
Med filmen Ilford FP4+ framkallad i D76 kan man krama ur vilka som helst gråtoner ur ett svarvitt negativ.
Man drar helt enkelt i spakarna efter digitaliseringen för att få önskad svärta, vitt och kontrast.

Det var några bilder från en första testrulle med den "nya" Rolleiflexen.
Bilderna på kameran är tagna med Lumix GH5 och Olympus 1,8/45 mm
För er som läst mitt tidigare inlägg om Yashica-Mat som är en ren kopia av denna kamera så kan jag tala om att Yashican står sig väl mot sin förebild. Yashinon eller Lumaxar-objektiven är förträffliga Tessar-konstruktioner.

Postat 2020-07-24 12:15 | Läst 2586 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Japansk tvåögd spegelreflex nästan som det tyska originalet


Son och sonson fångade med en nyinköpt gammal Yashica-Mat 
(Frugan får vara statist och agera fotograf)

Detta år chockade ryssarna amerikanarna med att skicka ut Sputnik den första satelliten i rymden.
Året var 1957, då chockades nog tyskarna av japanarna som släppte sin Rolleiflexkopia Yashica-Mat. Eller så fnyste tyskarna åt jappsen ovetandes om framtiden.
Inom några år så gjorde kameran succé och sista modellen Yashica- Mat 124 G blev en storsäljare i USA.

 


Skönt i skuggan under äppleträdet. Film 120 Ilford FP4 plus 6x6

 


Antingen kikar man genom luppen och finjusterar avståndet eller så håller man kameran på klassiskt vis på magen.
Ljusschaktet skärmar av störande ljus vilket behövs för mattskivan är ljussvag och ganska mörk.

 


"Smedjan". Kameran hanterar väldigt starkt motljus på ett bra sätt. Kontrast och skärpa i de mörka partierna är alldeles utmärkt.
Slöjbildning och överstrålning i de ljusa delarna ger bilden karaktär med patina. Här skiljer dåtidens optik ut sig mot dagens högpresterande objektiv som ger kliniskt rena och "polerade" bilder.
Antireflexbehandlingen började bli utbredd på 50-talet och har successivt förbättrats genom åren.


1. Fronten med sökarlinsen överst och objektivet Lumaxar 3,5/80mm som snarast bytte namn till Yashinon redan 1957.
2. Genom sportsökaren (uppe till höger) kan man följa motivet utan att behöva titta i sökaren.
3. f: sec (nere till höger) Bländaren ställer man in med den lilla ratten till vänster under sökarlinsen, ratten för exponeringstiden syns till höger. Här alltså bländare 11 - 1/100 sek.

Att börja fotografera med en TLR " Twin Lens Reflex " känns avigt när man är van vid dagens kameror.Att alla funktioner är helt manuella är inga problem, det som är knepigt är att sökarbilden blir spegelvänd.Den översta linsen är sökarobjektivet som speglas upp till sökaren.Det krävs en hel del träning innan muskelminnet lär sig att vrida kameran åt avigt håll. Att fotografera med ett stativ som hjälp i början rekommenderas.

 


"På trappan". Ilford FP4 är en allround film som hanterar solljus såväl som skugga.
(FP4 framkallad i D76 brukslösning är min heliga Graal)

 


"Porträtt". Närgränsen är 1 m och på största bländare 3,5 så blir skärpedjupet kort.
Eftersom sökarbilden är mörk så är det svårt med precisionen. Här hamnar skärpan lite för långt bort och inte på det ögat som är närmat kameran. Men det får duga i alla fall.

Jag har sökt efter en Rolleiflex en tid och hittade i stället denna fina Yashica-Mat från 1957.
Med den kan jag ta de analoga bilder som får den karaktär och utseende som är så olikt digitala bilder vilka jag också värderar mycket högt.

Första versionen av objektivet Lumaxar hade brännvidden 75mm men man ändrade snart till 80mm. Pga. en namntvist fick namnet ändras till Yashinon. Konstruktionen är av Tessartyp som Zeiss utvecklade 1902. Det fyrlinsiga Tessaret är förmodligen 1900-talets viktigaste objektiv och sitter i hur många kameror som helst. 
Xenar var Schneiders motsvarighet till Tessar och dessa två objektiv var mycket vanliga i Rolleiflex.

Sedan finns ju Rolleiflex 2.8 med de exklusiva objektiven Zeiss Planar eller Schneider Xenotar, men det är en annan historia och framförallt en helt annan plånbok.

Postat 2020-06-05 09:22 | Läst 2891 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

En svarvit rulle i kamerornas kamera

Få kameror är så intimt förknippade med analog fotografi som Hasselblad

Innan digitalkamerorna tog över så tänkte många på kameror från Japan och Tyskland i första hand, men bara för småbild 24x36.
Kejsaren var svensk och det var mellanformat som klingade högst. Negativen och diabilderna är ca. 3 ggr så stora som småbild och skillnaden märks i mörkrummet, tryck och förstoringar.


Hasselblad 500 C/M, Sonnar 4/150mm, Magasin A12, Prismasökare. Sekonic ljusmätare.

 Min vän Rohny Gustavsson lånar generöst ut sin Hasselbladare till mig.


Rohny Gustavsson. Sonnar 4/150mm. (Mjukt ljus i skugga)

 Mästerfotografen Rohny från Kalmar kan det analoga. Han är känd från fotoklubben och har varit en populär kursledare.

 Zeiss optik


Planar 2,8/80mm. Sonnar 4/150mm. Distagon 4/50mm

En bidragande orsak till Hasselblads framgångar är utan tvekan den ypperliga optiken från tyska Zeiss.
Vidvinkel 50mm (motsvarar 30mm). Normalobjektiv 80mm (motsvarar 50mm). Kort tele 150mm (motsvarar 90mm)
Med dessa tre objektiv och ett par mellanringar har men en väldigt allround uppsättning.

 
Boningshuset vid ödegården. Planar 80mm

 Varför analogt kan man undra?

För mig är det ett återfall. Tillbaks till rötterna och svartvit fotografering, framkallning och kopiering. Fast mörkrummet är ersatt av photoshop och det gör det bara lättare och roligare.
Karaktären i bilderna, svärtan, gråtonerna och kornigheten blir så annorlunda mot den digitala bilden.
Processen är härligt långdragen. Du vet inte hur bilderna blir innan de är framkallade eftersom kameran inte har någon skärm som omedelbart avslöjar allt. Du måste i blindo veta hur filmval, exponering och framkallningsmetod skapar dina negativ. 
Du måste snåla med antalet exponeringar eftersom filmen är dyr. En rulle till Hasselbladaren rymmer endast 12 bilder.
Hela gången från idé till bildskärmen är lång och omständig, något helt annat än omedelbar tillfredsställelse.
Löken på laxen är att trots att jag genom åren tagit väldigt många rullar svartvitt så vet jag aldrig hur bilderna kommer att se ut förrän negativen digitaliseras och bearbetas. Förr i mörkrummet, idag vid datorn.

 


Taket på ladan har rasat in. Solsken med hård kontrast. Distagon 50mm. Ilford FP4+

Gradiation

Egentligen handlar allt om gråtoner. Gradiation från svärta till vitpunkt.
Du väljer film och framkallningsmetod efter ljuset och motivets kontrast. I denna serie från ödegården använde jag en rulle Ilford FP4+. Det är en mycket populär film för att den är så j*klar bra. FP4 kom någon gång på 1930-talet och framkallaren D76 kom ännu tidigare 1927!
Det bästa med FP4+ är att den går att använda som långsam finkorning film och medelsnabb (medelkänslig) film med högre kontrast. Man styr kontrast och kornighet med framkallningstid och agitation. (Agitation är hur man vänder på framkallningsdosan så att framkallningsvätskan rörs om och blir aggressivare)


Gullrankan är lika torr och död som själva ödegården. Sonnar 150mm

Skärpa. Skanna eller fotografera vid digitaliseringen av negativen.

Det känns ju överflödigt att nämna att skärpan blir bra med en "Bladare".
"Hassy" (jänkarna kan inte säga Hasselblad) är ju kung pga. den utsökta bildkvaliteten som kameran kan prestera.
Dagens digitala kameror har en upplösning och skärpa som har utvecklats många steg sedan den analoga tiden.
Man kan säga att när man jämför digitaliserad småbildsnegativ mot mellanformat så är det skillnad, och det märks.
Redan en ganska enkel och billig filmskanner klara av teckna ut småbild med skarpa korn. Om man i stället fotograferar av negativet så räcker det gott och väl med en systemkamera på ca 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv.
För mellanformat om bilderna är extremt skarpa (vilket de sällan är i praktiken) så kan det behövas 50-60 Mpix i kameran.
Min erfarenhet är att för mellanformat så räcker 30 Mpix långt.
Många fotografer digitaliserar genom att skanna in mellanformat i en Epson flatbäddskanner med filmtillsats. En sådan skanner levererar en verklig upplösning som ligger på motsvarande ca 30 Mpix. Det räcker för tryckkvalitet 45x45 cm.

 
Rohny Gustavsson. Solen är irriterande när Rohny vill filma vid ödegården. Sonnar 150mm.

Bilden på Rohny som plirar mot solen hade varit svår att få till i mörkrummet. Kontrasten i solen är väldigt hög och det kräver mycket efterarbete i photoshop.

Jämför med den tidigare bilden på Rohny som är tagen i skugga och mjukt ljus.

 


Halva ladan står kvar vid ödegården. Distagon 50mm

 

Bilderna från ödegården är digitaliserade i 38 Mpix, 6200 x 6200. 

Här finns det man behöver veta om skannrar för digitalisering:
https://www.filmscanner.info/en/FilmscannerTestberichte.html

Postat 2020-04-17 15:47 | Läst 7069 ggr. | Permalink | Kommentarer (20) | Kommentera