Skepnad

Form och gestalt

Traditionell film och framkallning. HP5 och D76 hör ihop.

Ilford HP5 plus tycker jag ska framkallas i Kodak D76 (samma som Ilford ID 11)
D76 kom redan 1927 och håller fortfarande ställningarna.


"Gitarrist". Yashica Electro 35 1,7/45mm f2. Ilford HP5+
Kameran kom 1970

D76 i brukslösning ger mycket fin gradiation, fint korn och bra skärpa.
Många använder D76 1+1 eller ytterligare spädning. Detta ger längre framkallningstid, större korn, mer skärpa och mer teckning i skuggpartier.
Det är väl en smaksak vad man väljer för koncentration, jag föredrar brukslösningen men skillnaderna är små.

 

"Janne" Canon EOS med Sigma ART 50mm och grönt filter. Foto Rohny Gustavsson.
Skärpa i bilden gör att kornigheten knappast märks.  

Silverkornen i traditionell svartvit film är som byggstenar i bilden fotografens bästa vän .
T-korns film är mer finkornig än traditionell film och därmed skarpare, men det sker på bekostnad av förmågan att samla ljus.
T-kornsfilm har sämre egenskaper i de mörka partierna av bilden och kräver speciella T-kornsframkallare för bästa resultat.

 

Det är viktigt att välja rätt framkallare till sin film. Här går åsikterna och tyckandet isär. Man får helt enkelt prova sig fram som i all övrig fotografi för att hitta vad som passar en själv enligt tycke och smak.
Grundprincipen är traditionell framkallare till traditionell film som TRI-X, HP5 , FP4, Fomapan m.fl.
T-kornsframkallare till TMAX och Ilford Delta.
För att undvika störande kornighet bör man framkalla kort tid och kanske välja finkornsframkallare.

Det är lätt som "nybörjare" att förväxla kornighet med allmän dålig skärpa och kontrast i bilden.
En bild som saknar detaljer och ordentlig kontrast blir genast kornig och får inget som helst skärpeintryck.
Då ska man inte gå i fällan och skylla på själva kornen när det egentligen är bildens övriga svagheter det handlar om.
Däremot ger en kontrastrik bild med bra gradiation och skärpa på rätta stället ett bra intryck och eventuell kornighet stör inte alls utan kan snarare ge karaktär.

Det finstilta: T-korn står för tabular-grain, silverkristallerna är relativt små och flata. Till skillnad mot traditionella eller kub-formade silverkristaller som är klumpigare och kräver tjockare filmemulsion. T-korn används framförallt i negativ färgfilm som består av flera olika skikt i emulsionen.
Kornigheten man ser i en bild är kluster eller ansamlingar av kristaller som i sig själva är mikroskopiskt små.
Ett bra sätt att undvika ful kornighet är att undvika överframkallning och överexponering som ger upphov till "pancro-sjuka" där ljusa partier saknar teckning och blir störande. Ansamlingarna av korn har då bakats ihop till större kakor. Det påminner om utfrätta partier i en digitalbild fast fulare ändå.


Vit hund överexponerad. Negativet till vänster. Pancro-sjuka

Alla bilderna är från samma HP5 plus-rulle och framkallad i D76 brukslösning.

Om intresse så läs vidare om svartvitt i andra inlägg i bloggen.
Hälsar Janne

Postat 2020-05-28 14:48 | Läst 2619 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Grönt ljus för filmen HP5

Jag har alltid gillat Ilford HP5. När det begav sig innan den digitala revolutionen var den ofta första val till kameran.


Ett grönt filter på kameran till den svartvita filmen.

 

När jag ändå får ett återfall till gammal hederlig svartvit analog fotografi kan man passa på att lära sig lite nytt.
Olika färgade filter var användbara till svartvit film. Framförallt gula, orangea och röda filter. Gult var nästan standard för att få fin kontrast och tonskala i landskap. Orange och rött ökade kontrasten dramatiskt med mörk (blå) himmel och vita moln.
Men vad gör man med grönt, det har jag aldrig använt tidigare?


Rohny. Canon EOS med Sigma 50mm ART, grönt filter. Ilford HP5 Plus

Grönt filter gör gröna nyanser ljusare och dämpar rödaktiga färger. Filtret är speciellt användbart vid porträtt eftersom hudfärg är rödaktig.

 


Björn. Canon EOS med Sigma 50mm ART. Grönt filter. HP5
Hur mycket det gröna filtret påverkar i denna bild är svårt att säga men jag gillar kontrasten och skuggorna.

HP5 utan filter.
Det är verkligen grönt ljus för HP5 utan filter. Det är en mycket användbar allroundfilm som passar för det mesta.
Jag tycker att den enda anledningen att välja bort denna svartvita film är när finkornighet och detaljrikedom prioriteras.
Känsligheten är i normalfallet 400 ASA (ISO) och det går bra att pressa filmen till 1600 ASA. Man kan även minska känsligheten något steg till 200 ASA om man önskar lite finare korn.


Guitar Man. Yashica Electro 35. HP5, 400 ASA
Det är så här jag gillar analogt svartvitt foto. Kameran är från 1970. 

 


Gusse vid tangenterna. Yashica Electro 35. HP5 400 ASA. "klassiska korn"

 

Den analoga processen är långsam och helt annorlunda än den digitala som ger omedelbar behovstillfredsställse.
En lyckad hybrid blir när man digitaliserar svartvita negativ och trollar med dem i photoshop (eller annat program)

 

Tack för titten, kika gärna på mina andra inlägg om svarvitt foto och filmer
/Janne

Postat 2020-05-19 11:36 | Läst 2142 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Långsam men naggande god

 Man ska inte låta lågt ISO/ASA avskräcka

Visst är Ilford Pan F Plus långsam då en känslighet på 50 ASA (ISO) gör den mindre lämplig för handhållen kamera när ljuset är för knappt.


En småbildsrulle Pan F Plus, färdig att laddas in i min analoga Canon EOS.

Varför överhuvudtaget en långsam film?
Svartvita filmer håller generellt mycket hög kvalitet, snabba och medelsnabba rullar täcker i stort sett de flesta behov gällande gråskala och skärpa. Filmer som Ilford FP4+, Delta 100, Kodak TMAX 100 och även från andra fabrikat är finkorniga och ger mycket fin gradiation.

 


Den gamla ödegården växer igen. Pan F och Canon EOS

Man får det där lilla extra med Pan F. Något bättre skärpa, lite bättre gradiation med teckning i skuggor och ännu finkornigare.
Men skillnaderna och "vinsten" är ändå marginell. Pan F är absolut ingen allroundfilm, fördelarna gentemot medelkänsliga emulsioner märks inte alltid i praktiken, men finns där.

 


Lina. Pan F och Canon EOS med Sigma 50mm ART.


Om man "enbart" är ute efter bästa möjliga tekniska bildkvalitet med skärpa och toner så är det bättre att köra helt digitalt.
Men nu handlar ju kvalitet om så mycket mer än teknik och prestanda. Det klassiska utseendet hos svartvit analog film och mörkrumskopior har andra estetiska värden. Det märker även den yngre generationen och inte bara gamla rävar som jag med rötter i mörkrummets framkallningsskålar.

 

Digitaliseringen. Jag fotograferar av negativen på ett ljusbord med makro-objektiv 


Råbild- eller hur ett negativ kan se ut efter avfotografering. Bilden är enbart inverterad och rättvänd.
(Man får först en negativ och spegelvänd bild när man fotograferar av negativet)

Med en upplösning på 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv så kramar man ur i stort sett all information ur ett småbildsnegativ. Högre upplösning med mer pixlar är lönlöst och tillför ingenting. En riktigt bra filmskanner levererar mellan 3000-3600 dpi eller mer vilket motsvaras av ca 15-20 Mpix.

 


Den gamla traktorn. Råbilden är nu redigerad och klar för visning.
Här tycker jag att det klassiska utseendet från analoga svartvita bilder kommer fram.

En del av tjusningen är att redigera råbilden och locka fram gråskalan jag är ute efter. Ofta är råbilden mjuk, kontrastlös och i stort behov av en ordentlig ansiktslyftning. 
Dags att plocka fram grejor ur verktygslådan. Nivåer med svartpunkt och vitpunkt. Kurvor, skuggning och efterbelysning med eller utan masker i olika lager. Fullt drag i spakarna efter tycke, lust och smak.

 


Del av traktorn i 100% pixelförstoring efter redigering och skärpning. Råbilden är ca 5200 x  3900 pixlar stor.
Kornigheten är försumbar och syns inte i stora utskrifter eller mörkrumskopior vid normalt betraktningsavstånd.

 


Ytterligare en traktor. Pan F.

Jag bor på en gård och har nära till två gamla traktorer som jag gillar att fotografera. De har blivit testobjekt för mina olika kameror och objektiv. Jag kan få jättefina bilder med utsökt färg och tonskala i svartvitt med min digital systemkamera och olika skarptecknande objektiv. De analoga svartvita bilderna ser helt annorlunda ut i gråskala och skärpeintryck och blir ofta tilltalande i mina ögon.

Men behöver man då Pan F med sin låga känslighet?  Både ja och nej. 
Filmen är överkurs och kan undvaras om man nöjer sig med Ilford FP4+ eller T-kornsfilmer som Ilford Delta 100, Kodak TMAX 100.
Filmen är bra att ta till om man klarar sig med 50 ASA (ISO) och vill få ut ytterligare bättre gradiation än vad T-korn klarar eller bättre skärpa och finkornighet än medelkänslig traditionell film typ FP4+

Tack för titten, kika gärna på tidigare inlägg om svartvitt/
Janne

Postat 2020-05-15 18:04 | Läst 2178 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

50+ är väl ingenting

För mer än 50 år sedan började mitt intresse för fotografi att spira. Pappa Olle hade införskaffat en banbrytande liten kamera.
Ingen visste att pärlan skulle bli en klassiker och braksuccé för Yashica.
Yashica Electro 35, världen första småbildskamera med elektronisk tidsautomatik.
 


Yashica Electro 35 GS en modell som kom 1970

 Den allra första modellen kom 1966.Under en 10-årsperiod utvecklades olika modeller med små detaljförändringar och de fick namntillägg typ GS, GSN mm. Öknamnet "Fattigmans Leica" spred sig, mycket tack vare optikens goda egenskaper. Bilderna blir skarpa. Pappa Olle gjorde ett gott val.

 


Traktor som är äldre än min kamera och fortfarande i tjänst. Yashica Electro 35 GS bländare 2, film Ilford FP4+.

Yashicas 45mm f:1,7 normalobjektiv som sitter på flera av deras modeller är ett erkänt mycket bra objektiv och mycket användbart på en kompaktkamera.

 

Nattkameran. Den elektroniska tidsautomatiken, det ljusstarka objektivet samt mätsökaren gjorde att kameran lämpade sig mycket väl för svagt ljus och kvällsbilder. Den lanserades som "Nattkamera" och sålde väldigt bra.

 
Enkelhet. Välj bländare, ställ in avståndet i mätsökaren och tryck av.
Den gula lampan lyser om exponeringstiden är 1/30 sek eller längre, då vrider man bländarringen i pilens riktning för att blända upp.
Den röda lampan lyser om 1/500 sek inte är tillräckligt snabbt, vrid då ringen i pilens riktning för att blända ned.

Batteriet. Dåtidens kameror hade oftast kvicksilverbatterier som idag måste bytas ut mot alkaliska eller lithium.
Man kan köpa specialtillverkade batterier. Jag valde i stället att köpa en adapter som anpassar ett 4LR4  6- volts batteri till kameran. Det kostade en hundring från Spanien hem till brevlådan.

 


Rohny Gustavsson vid sin stuga. Ilford FP4+

 

 Om man vill skaffa en Electro 35?
Det finns en hel del till salu och i skiftande skick. Många som säljer vet inte om kameran fungerar för de har inget batteri till den.
Andra tror att den fungerar för lamporna blinkar, men de har aldrig testat med film i kameran och sett några bilder. Eftersom de gärna vill sälja kameran så tror de att den fungerar, men köparen kan aldrig veta.
Generellt sett så har kameran hög kvalitet och är driftsäker. Det finns ett typfel på de första årsmodellerna som går hyfsat billigt att åtgärda. Det är en gummipackning som torkar ut så att elektroniken inte fungerar, den går att byta ut t.ex hos analogakameror Stockholm.

 


Electro 35 GS med närbildstillsats, försättslins både för objektivet och sökaren. Fokuserar mellan 80-45 cm.

 
Janne. Electro 35 med närbildstillsats. Ilford FP4+. Foto Rohny Gustavsson.


Rohny Gustavsson. Electro 35 med närbildstillsats. Ilford FP4+

Även om förväntningarna var höga på kameran så slås jag av hur fint objektivet tecknar och kontrasten.

 
Den gamla traktorn. Ilford FP4+

 

Att jobba med nattkameran?
Det som var revolutionerande för 50 år sedan är idag passé. Analogt är på uppgång igen och många vill tillbaks till rötterna.
Kameran är automatisk, vilket innebär att man kan inte ställa tid och bländare manuellt. Det är "point and shoot" som gäller.
Enda möjligheten att kompensera för under- respektive över-exponering är att ändra ASA (ISO), som  går upp till 1000 ASA.
Räkna med att få en hel del felexponerade bilder om ljuset är knepigt för kameran att mäta, det kan svida för puritanen att gilla läget.
Med svartvit film eller negativ färgfilm för färgbilder så har man stor exponeringstolerans och det gör inte så mycket om bilderna är ett eller två steg felexponerade åt endera hållet.
Det gäller också att vänja sig vid den pyttelilla romben i sökaren där en dubbelbild ska bli enkelbild när avståndet är korrekt inställt. Med mindre bländare och på lite längre avstånd ställer man in avståndet på objektivets avståndsskala och använder skärpedjupsmarkeringarna. Från bländare 8 till 16 får man ett stort skärpedjup som lämpar sig bra för street, candid och situationsbilder eller vad man nu blöder för.

 
Electro 35. I mitt tycke en vacker kamera som idag väcker nyfikenhet hos många.

 

Den lilla häftiga loggan

Loggan med elektronen som snurrar runt atomkärnan på världens första kamera med elektronisk automatik.
Jag är glad över att nu ha funnit en Electro 35:a i fint skick, den symboliserar något fint från ungdomen och gymnasietiden.

Postat 2020-05-10 13:58 | Läst 1549 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Är det kornet vi ser?

Den svartvita bildens kornighet är något som alltid diskuteras.

Vad som egentligen är korn kan vara ganska förvirrande. I alla fall när man själv framkallar sin svartvita film och vill styra kornigheten och skärpan.

Det korta svaret på rubrikens fråga är: Nej, man ser mönster eller kluster av korn i bilden inte enstaka korn.
För att kunna se hur själva kornen ser ut så måste man använda ett mikroskop.

 

"Den klassiska looken"


Torghandlare 1974. Kodak Tri-X världens förmodligen mest kända svartvita film.

De populäraste filmerna är nog de som har en känslighet "snabbhet" av 400 ASA (ISO).
Dessa filmer håller tillräckligt hög kvalitet för småbildsformatet 24x36 mm, med kornighet utan att göra avkall på gradiation eller skärpa. Filmerna är allround framförallt för att känsligheten tillåter korta exponeringstider som passar för handhållen kamera. Kornigheten är tydlig men ej störande, tvärtom ofta önskvärd och estetisk.

Detalj i förstoring i 100%, bildens originalstorlek är 3500 x 5000 pixlar

Man ser ansamlingar eller klumpar av korn

 

 

"Medelsnabb eller finkornig film"


Gullranka ödegården. Ilford Delta 100. Delta- eller T-kornsfilm

Filmer med känslighet på 100 ASA (ISO) ger utomordentlig hög kvalitet med skärpa och gråtonsskala.
Den lägre känsligheten gör att exponeringstiderna blir relativt långa. Det kan vara knepigt med handhållen kamera eller för motiv som är rörliga. Kornigheten är minimal och ibland obefintlig.

Vi hoppar över långsamma filmer med känslighet på 50 ASA som är mer för finsmakaren och kräver exakt exponering/framkallning. Ber att få återkomma med Pan F i senare inlägg.

Kornen eller silverkristallerna

Principskiss av filmemulsion i genomskärning (överst) och i mikroskop (nederst)

Traditionella korn är kub-formade vilket gör att filmen behöver en tjockare emulsion. De är bättre än T-korn på att samla ljus.
T-korn (Delta-korn) är platta och tunna med en tunnare emulsion. Det ger mindre kornighet och högre skärpa än vad "klumpiga" traditionella korn gör.
(T står för Tabular form, inte för vad många kanske tror T-formad. Kristallerna är långsmala och platta som tabletter)

 

Experimentera, testa och lek

Det finns säkert lika många åsikter om vad som är bäst som det finns olika experter på svarvitt och framkallning.

Det bästa och roligaste är att prova sig fram med olika filmer och framkallare. Exempelvis så spelar agitationen när man framkallar filmen en viktig roll. Standard är att vända framkallningsdosan en gång per minut, tätare agitation ger en aggressivare framkallning som påverkar kontrast och kornighet.
Jag håller med de fotografer som ser fördelar hos både T-kornsfilm och traditionell film, bägge är lika bra men används på olika sätt.

Traditionell film
Himmelsberga Öland. Ilford FP+  Hasselblad. Traditionell film med stor exponeringstolerans.

Kubformade korn med tjockare emulsion är mycket bra på att samla in ljus. Det dynamiska omfånget från svärta till vitt är mycket stort. Toleransen mot olika exponeringar är hög. Med olika framkallningstider kan man variera känsligheten, t.ex FP4+ rekommenderas variera mellan 80 - 200 ASA. Kodak TRI-X och Ilford HP5+ kan varieras mellan 200 - 1600 ASA utan problem.
När man "pressar" filmen genom att höja ASA och öka framkallningstiden så ökar kontrasten och kornigheten.

 

T-korn

Buse. Ilford Delta 100, Canon EOS Elan 7 N. Mycket finkornig och skarp film

T-kornsfilm (el. Delta-film) är skarpare och finkornigare än traditionell film. Gradiationen är annorlunda och man kan få problem med de mörkare partierna i bilden. Titta i det mörka i pälsen på katten Buse, där finns knappt någon teckning fast det är ju inget som försämrar bilden.
På olika forum rekommenderas att nybörjare ska börja med traditionell film för att T-kornsfilm kräver mer av fotografen.
Korrekt exponering och framkallningsmetod är viktigt för att få ett bra resultat. Man kan variera känsligheten med olika ISO, för bästa resultat bör man använda T-kornsframkallare när man "pressar" och höjer ASA (ISO)

 

 Fram med luppen!
Vad vore ett inlägg om korn om man inte fick pixelpeepa också.

Linas nos. Ilford Delta 100. Förstoring i 100 %


Lina. Ilford Delta 100, Canon EOS Elan 7N. Originalstorleken var 5800 x 4000 pixlar - 23 Mpix. När man skriver ut bilden eller gör en fotokopia av negativet så blir bilden i stort sett kornfri för ögat vid normalt betraktningsavstånd

 

Alla negativen är avfotograferade med Canon 2,8/100 mm L IS macro och Canon EOS R.
Filmerna är framkallade i Kodak D76.

Att jämföra analoga silverkorn med digitala pixlar är ganska knepigt

I princip kan en film vara så gott som kornfri och i teorin så kan både ett 24x36 mm negativ och mellanformatsnegativ vara skarpare än kameror med 40-60 Mpix. Men i verkligheten är det inte så. Den digitala tekniken har sprungit ifrån den analoga på alla fronter. Det går inte att göra en egentlig jämförelse mellan korn och pixlar. Bästa sättet borde vara att jämföra mörkrumskopior från negativ med printade bilder från digitalkamera.
En bra filmskanner har en verklig upplösning på ca. 4000 dpi eller mer och klarar av riktigt skarpa småbildsnegativ med scannad pixelstorlek 24 Mpix.
Det är ändå överkurs, man klarar sig ganska bra med en skanner som effektivt klarar 3000-3200 dpi och scannad pixelstorlek 15 Mpix.
För mellanformat så räcker Epsons bästa flatbäddscanner med filmtillsats bra. Scannern klarar  en verklig upplösning på 2300 dpi och ger då pixelstorlek 30 Mpix från ett 6x6-negativ. För många fotografer är det fullt tillräckligt.
Det diskuteras flitigt i olika forum hur många pixlar som behövs för att att utnyttja det analoga mellanformatet 6x6 till max.
Sansade bedömare menar att 60-80 Mpix räcker för de bästa och skarpaste bilderna.  I praktiken har man sällan eller aldrig så skarpa bilder.

Postat 2020-05-01 11:39 | Läst 1551 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 Nästa