En ljus idé. HPD (DIY)

Det är kul när en fundering leder till något i slutändan.
Förutom själva bildskapandet så är utrustningen och tekniken bakom fotografi och videofilmning kul att syssla med.
DIY "Do It Yourself" eller HPD "Hop Plockade Delar" kan ibland vara en lösning när tillbehör fattas hemma eller inte finns att få tag i.

Prylar till hemmagjord hållare "Gelklämman" för filter till blixten.

 
Godox tillverkar och säljer billiga och funktionella kopior av blixtar, studiolampor, tillbehör mm. 
Men när de gör egna grejor blir det en del brister.
För seriöst arbete med blixt så krävs det ett filter (gel) för att kunna korrigera färgen på blixtens ljus som är dagsljus 5600 K (Kelvin grader).
Då behövs filter med olika färgtemperatur som man sätter på blixten (eller framför blixten t.ex i en softbox)
Ett orange filter CTO "correction temperature orange" sänker färgtemperaturen till ca 2800-3000 K. Då får blixtljuset samma färg som vanliga glödlampor och LED-lampor. En klar fördel om man önskar samma fina färgskala i hela bilden i vanlig rumsbelysning.

Ett problem med Godox är att de inte har några filterlösningar till några av deras annars utomordentliga studioblixtar som AD300/400.

 

Studioblixt Godox AD300 med min "gelklämma" som passar bra på blixtens reflektor.
Det oranga filtret gör så att blixtljuset får samma färg (temperatur) som vanliga glöd och LED-lampor.

 
 
Två olika ringar som passar till gelklämman. En ring från ett Cokin polfilter och en anpassningsing 77mm. Glaset och trådringen behövs inte.

 
Jag har saknat möjligheten till att sätta filter på studioblixten och fick en idé när jag rotade igenom diverse tillbehör i garderoberna.
Ett polfilter från Cokin råkade passa perfekt på blixtens reflektor och det gick att ta bort glaset för att komma åt det viktiga - ringen.
Ännu gladare blev jag när jag senare kunde konstatera att det gick att göra en filtehållare klämma med hjälp av ytterligare en ring typ anpassningsring 77mm.

 

"Gelklämman" består av 2 ringar ihoptejpade med gångjärn av reparationstejp.  En samling korrektionsfilter för andra ändåmål rotade Sven på Photax fram åt mig. 

 

Min klämma med gel. Ett set består av 16 filter. De viktigaste är orange CTO och blått CTB i olika styrkor. De är 77mm breda i kvadrat och råkar passa fint över blixtens reflektor med hjälp av klämman. Gel är plastfilm och vanligtvis finns gelen i stora ark som man får klippa till så att de passar för olika ändamål som softbox, reflektor, blixthuvud etc.
Mitt set  SA-11T är avsett för andra prylar än blixtar men råkar passa ändå.

Med hjälp av klämman är det enkelt att montera eller byta filter och jag behöver inte tejpa på själva gelen för att få dit den på blixten.

 

"Blandljus" Nu får blixtljuset och lampljuset från golvlampan samma färg med hjälp av CTO-filter på studioblixten. Blixten är slagen upp i det vita taket så ljuset reflekteras runt nästan i hela rummet. Färgtemperatur inställning i kameran är 3000K.

Kostnaden
Ringarna till klämman kommer från pensionerade filter som är avskrivna för längesedan.
Filter set Godox SA-11T  kostar 119 kr hos Photax

Skrak, and och knipa. En tidig junimorgon

https://youtu.be/xY10plHslXA

Stillbilder i all ära. Rörliga bilder och ljud är inte heller fel.

Födas, fortplanta sig och dö i racerfart

 
Sanddagslända som stretar sig ut ur larvhuden.

Dagsländan är den enda flygfärdiga insekten som ömsar skinn när den har vingar och redan är flygfärdig. Dessa insekter fanns redan för över 400 miljoner år sedan.
Fullt utvecklad äter sländan ingenting utan fortplantar sig enbart, efter några timmar upp till ett dygn dör den.

Vänster: Kläckningen har precis börjat, huvud och rygg är ute ur det gamla skinnet.
Höger:    Någon halvtimme senare är dagsländan fri och snart färdig för att flyga vidare.
Under sista kläckningsfasen har sländan endast genomgått små förändringar och ser ungefär likadan ut som innan.

En konstig insekt satt på altanväggen så jag hämtade ut kameran med ett makro-objektiv för att ta några bilder.
Det tog en stund innan jag insåg att det var en slända som höll på att kläckas ut ur larvhuden.
Fram med insektsboken  där sanddagsslända verkade stämma bra. En ganska stor slända med tre långa bakspröt.

 

Larvhuden som alldeles nyss klädde sländan. Sländan har förlorat ett par av sina ben under utvecklingsprocessen. Från larv till slända kan den ömsa skinn upp till 20 ggr eller mer under ett par år.

Dagsländans plats i naturen verkar vara att bli fiskföda. Sjöar och vattendrag kan på ytan myllra av larver och nykläckta omogna sländor som fiskar kalasar på.

Närbild på den nykläckta sanddagsländan. 
Här fick jag tillfälle att testa min nyinköpta macrobelysning till kameran. 
Ett av frambenen saknas. Det är väldigt få sländor ur mångfalden som överlever och blir fullt utvecklade.

Ett grått spektrum med Fomapan 400 svartvit film.

"Kossa"  Film Fomapan 400

Fomapan 400 är en lågbudgetfilm som får blandade omdömen av testare och brukare på nätet.
Jag har dragit mig för att testa den eftersom betyget alltid har landat på att den är kornig eller för kornig.
Nu har det i alla fall blivit en rulle 24x36mm och den har framkallats i Fomas egen framkallare Fomadon LQN som också är billig i sammanhanget.

Jaroslav.

Korn är inget som avskräcker mig, tvärtom för det ger det analoga fotot dess karaktär. Men det säger ändå en del om filmens kvalitet.
Det som intresserar mig mest är bildernas allmänna utseende med kontrast, gråskala och skärpa. Och det skiljer en hel del mellan olika typer av film och fabrikat.

DET GRÅ SPEKTRUMET
Det de flesta nog inte tänker på eller vet om är att olika svartvita filmers återgivning av ögats synliga färger skiljer en hel del.
Man nöjer sig i regel med att filmen är pankromatisk för då kan den återge alla färger. Men kruxet är att en del filmer är mer rödkänsliga än andra eller så skiljer det i nyanser i någon annan färg. Jag tror att det är en ganska viktig egenskap som påverkar fotografen som provar sig fram och väljer ut sin favoritfilm att jobba med.

Överst Spektrumtest med Fomapan 400.   Underst Spektrumtest med digitalkamera EOS R5

Visst ser de två testbilderna olika ut. Framförallt beroende på att de olika prylarna får helt olika gråtoner när färgåtergivningen blir så annorlunda mellan bilderna.
Det syns väldigt tydligt på "gråkortet" i mitten längs bort i bilden.
Det är ett så kallat vitbalanskort med sex fält i färgerna svart, vitt, Y (gul), M (magenta), C (cyan), R (rött), G (grönt), B (blått).
Filmen är betydligt känsligare för rött än digitalkameran. Men digitalkameran är känsligare för grönt. Det finns andra skillnader också.
De färgglada leksakerna har fått olika nyanser. Tjejen längst ner till vänster har en ljus top på filmen, loket bredvid henne är mörkare än i digitalbilden. Osv. etc...

"Kyrkan" 

Många gillar Fomapan 400 för kontrasten, skärpan och kornets skull. Jag kan förstå det. Negativet på bilden av det gamla huset i starkt solsken är väl exponerat och går bra att gradera efter tycke och smak. Kanske inte helt i min smak här men annorlunda.

"Utblås" 
Lite rost i mjukare ljus. Nu tycker jag om tonerna och kornet, här presterar filmen bra för min del.

"Montör"
Ut i den starka solen igen. Resultatet med tanke på kontrast och toner är bättre än förväntat. 

"Golden"
Separationen i de ljusaste partierna är bra vilket är en fundamentalt viktig egenskap hos en film. Skärpa går inte att klaga på.
Hur är det då med korn och kornighet? Nja, vad tycker du?

Ett första omdöme om Fomapan 400 framkallad i Fomadon LQN

En intressant film som är prisvärd och annorlunda mot andra filmer. Den kan vara kul att experimentera med och jag vet inte riktigt hur resultatet kommer att bli. 
Det är ibland tjusningen med svartvitt analogt foto.
Det är kornigheten som är en vattendelare. Kornet är grovt men inte fult.
Dagens snabba filmer i 400-klassen är mer eller mindre finkorniga, val av framkallare och framkallningsmetod kan styra kornigheten.
Fomapan 400 sticker dock ut som en katt bland hermelinerna, på gott och ont.

Press

Lisa. Film Ilford DELTA 400.  
 

Det finns olika anledning till att "pressa" den svartvita filmen för att få ökad känslighet (högre ISO/ASA).
Den första anledningen är uppenbar, man kan behöva snabbare slutartider eller mindre bländare. För att undvika skakningsoskärpa eller rörelseoskärpa så måste man pressa filmen om ljuset inte räcker till. Vanligtvis pressar man "snabba" filmer som har nominell känslighet på 400 ASA (ISO). Ett steg blir 800 ASA, två steg blir 1600 ASA.
En annan anledning är att man vill öka kontrasten och få en annan tonkurva eller gradiation. Ofta handlar det om tycke och smak, kanske för att få lite dramatik, kornighet eller konstnärligt stuk i bilden. Inspiration från de gamla mästarna och karaktären i deras bilder kan vara en morot.

I detta inlägg har jag testat att pressa Ilford DELTA 400 ett steg till 800 ASA. Genom att framkalla filmen lite längre än vanligt i Kodak D76 framkallare.

Zelda.
Den svarta labradoren Zelda i soffan gör sig bättre än vad jag förväntade mig. Svärta och mörka partier kan vara svåra att bemästra, framförallt vid pressning av filmen. Men också att T-korns film typ Ilford DELTA eller Kodak TMAX har svårt för att teckna i riktigt mörka partier redan i nominell känslighet. Tricket är att lyckas med exponeringen, då främst genom att undvika underexponering. Den svarta hunden är absolut viktigast och soffan med omgivning får bli som det blir.

Emilia.
Kornet ökar i storlek vid pressning, men skärpeintrycket kan t.om öka pga. kornet och den ökade kontrasten som överframkallningen ger.
Tittar man kritiskt på jackan i bilden så syns det att filmen inte kan hantera svärtan ordentligt. Gradiationen blir flack och olika partier "sotar igen". Jackan ska egentligen vara blankare och inte så här matt.
Här är det inget problem eftersom sotningen inte är något som stör själva bilden. De annars fula sotade kornen drunknar i svärtan.

I badkaret.
Det är alltid spännande att få se hur den svartvita filmen hanterar ljuset. Förväntan på resultatet är egentligen den stora skillnaden gentemot digitalt foto då man har direkt kontroll på processen och resultatet. Det gulliga ansiktet passar fint in i motljuset och gråskalan går ju att modellera (gradera) i redigeringen efter att negativen är digitaliserade.

Ödeladan.
Svagt ljus, lång exponeringstid och ett ordentligt stöd för den handhållna kameran. Tack vare att Lisa står stilla så räcker 800 ASA till för att få skärpa utan skak eller rörelse.

Fingervirkning.
En snabb film hjälper till att fånga ögonblick och ger möjlighet till spontana bilder. Korta slutartider är ett måste.

OMDÖME om Ilford DELTA 400 framkallad till 800 ASA i D76.
 Filmen får både ris och ros. Egentligen så försämras filmen gradiation så att mörka eller svagt exponerade partier saknar separation.
Men den ökade kontrasten och karaktären i bilden kan ofta passa väldigt bra och lyfta en annars ganska livlös bild.
Kornigheten ökar men vid 800 ASA är det inget problem alls tycker jag. Vill man ha finare korn så finns det andra framkallare som ger ett annat resultat än D76.
Slarvmarginalen minskar vid pressning av film och att exponera korrekt blir viktigare än vid normal framkallning. Så det går åt mer dyr film och kräver fler alternativa exponeringar när man pressar rullen.

Filmen är framkallad i D76 brukslösning 11 min i stället för 9.5 min. Agitering första 15 sekunderna därefter en vändning av dosan varje helminut.