fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Mera Lillsjön, och vem sitter där, Salaligan och se Sundbyberg och sedan dö?

När jag vände ryggen till koloniområdet i förra inlägget, såg jag någon sitta där ute.

Hon satt där på bänken och njöt av ett äpple som hon pallat i koloniområdet, och hade det skönt. Men det var inte så farligt med pallandet, äpplet var ett sådant som stugägaren lagt ut till förträring.

Hon njöt inte bara av äpplet utan även av lugnet och fåglarna, och bakom ryggen på henne flög eftermiddagsplanen in mot Bromma flygplats.

Vi pratade om ditten och datten och när hon fick höra att jag bott i Sala, gled samtalet in på Salaligan, inget ovanligt när man pratar med människor i den åldern. Är det något de vet om Sala, är det just detta. Är de lite bildade också, känner de till även silvergruvan.

Fotografen som fotograferade när polisen tog fast ligan fyller förresten 100 år snart, och det uppmärksammas med lite utställning och aktiviteter.

Efter en stund dök det upp fler damer, utan äpplen, men med bröd till fåglarna.

Efter en stund sade jag adjö till både damer, fåglar och sjö och vandrade vidare mot Ulvsunda industriområde och en passande buss. Jag hade först tänkt spankulera även lite där, för att se om jag kunde hitta något välkänt och inte rivet, men det får bli en annan gång, för nu hade fotosjälen i mig somnat, efter Kristineberg, Tranebergsbron och så nu även Lillsjön. Men det går väl bussar även andra dagar.

Ett svartvitt avsked till Lillsjön.

Bussen jag hoppat på gick mot Sumpan, Sundbyberg alltså, och där klev jag av lite före järnvägsstationen och gick en bit, men det var rena kaoset med allt byggande, och då associerade jag av någon anledning till Ulf Peder Olrogs gamla visa om Sundbyberg.

Lyssna på Youtube Se Sundbyberg och sedan dö