Reflektioner och upplevelser

fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Hur är läget
på Spetsbergen?
del VIII

Väntande vid vattnet
våra vänner vilar
sittande stilla
på stenig strand

Vansklig vådlig väg
väntar vandrarna
faran finnes
framåt i färden

Vad väntar dom mera  på? Ja dom väntar på mig, fotografen, som måste klättra upp på vinden igen. Här saknas bilder, som blivit urplockade någon gång för att ingå i någon bildvisning. Bilder från den etapp som ligger framför dem, längs den blå prickade lijen. Ålandsvattnet är en sjö, instängd mellan den stora Mittag-Leffler-breen och bergen. Avloppet från sjön är en isälv längs kanten av glaciären, mellan isen och bergsidan.Här finns många frågetecken (om än bara ett stort på kartan)

 

Kommer de att kunna ta sig fram i rasbranterna? Kommer de att kunna ta sig upp på isen för att gå tillbaka? Svaret på frågar finns på alltså vinden, men vi kan ju alltid ta en titt på vägen som väntar.

 

Vi kan ana en av våra vänner på den här bilden. Det är midnatt.

 

Här ser vi isälven som vi skall följa. Glaciären ligger slät som ett salsgolv därborta, men kanten är hög och älven strid.

 

Rejäla ras när det rasar här. Tänk er att kanten är som ett femvåninghus eller mer.

 

Det här med dimensioner är svårt, men isbitarna som ligger ute i älven är människohöga.

 

 

 Och här ser vi vandrarna vid ett lugnare avsnitt av passagen.

Dagboken igen: "Vi gick ovan älven längs en pampig glaciärkant, ibland 25-30 meter lodrätt. Tydliga tecken efter isras, is uppslängd på stranden, stora isblock längs kanten och fler-tons isbitar muntert dansande i älven." 

Sluttningen till vänster är brant och en del av stenarna vi går bland har kommit däruppifrån och några gånger hör vi bumlingar som kommer dånande, bakom oss eller längre fram.

 

Och här får vi vänta, i väntan på ett nytt vindsbesök. 

Men nu är väntan slut!

 

Postat 2008-09-28 20:51 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Konsten att misshandla en kamera
och dagen efter
Spetsbergen Del VII

En timme efter midnatt var det, och vi pustade en stund, varma och svettiga som vi var, en kort stund, och så var vi redo att fortsätta. Det gäller ju att hålla igång medan man har värmen uppe. Vi tittar efter vad vår ledsagare, dagboken, kan berätta för oss.

"Brantare ner på andra sidan, vi går delvis på skrå. Risk för hängdrivor och sprickor. Sikten inte heller så bra. Isyxorna till nytta. Snödjupet sådant att snö kommer i kängorna. Jag står på huvudet i en spricka och ena kameran rullar som en fotboll nerför branten. Ligger framstupa med ryggsäcken ovanpå

Hjälper sedan Ragnar med steghuggning förbi. Bitvis lårdjup snö. Passet bitvis brantare än vad som kan utläsas av kartan. "

Hur det gick med kameran? Jo, den låg hundra meter längre ner, ensam, och väntade på mig. Så var det med det. Hur det gick med mig? Lite extra snöig. Det som hände, och inte framgår av den lakoniska dagbokstexten, var att plötsligt förlorade ena foten fästet och for rakt ner i en spricka, 75 cm snabbhiss med ena benet och 25 kg på ryggen var inte så bra för balansen, så jag föll pladask.

"...ned på glaciärens lägre delar, planare ut mot tungan. Kraftig mittmorän, två sammanstrålande breer. Skvalrännor, grus, (is-)högar. Ytvattnet tvingar oss att gå av glaciären, på högra sidan ut i grushögar. Via spruckna snöbryggor och snöfält klättrar vi över glaciärbäcken och fortsätter neråt på vänstra (norra) sidan, till första tänkbara tältplats, en lerig grusplatå strax ovan jokken.

Det har regnat lätt sedan glaciärtungen, regnkläder på, ökar vid ankomsten, vilket vinden också gör. Dålig pinnmark i kombination med blåsten försvårar tältresningen. Mycket stenbärande"

"Skönt med kvällsmål (5 på morgonen) sen vi krupit in i tältet. Blåbärssopa, mackor, te, Skåne och Ragnars expeditionspunsch.

Vi hade gått i 13 timmar och sov sedan gott, trots blåsten, till långt fram på eftermiddagen (17-tiden enligt dagboken). Men det där med tiden på dygnet hade vi som sagt tappat bort för länge sedan, det märktes ju inte på ljuset och när det var mulet såg man ju inte var solen var. Vinden hade mojnat och regnet upphört, och på topparna såg vi lite nysnö. Vi bestämde oss för att gå vidare och försöka nå fjorden. Kl halv nio (om aftonen) ger vi oss iväg, mulet och lågt i tak, men vinden har torkat upp marken så det är inte "lika skitigt som i går kväll".

Där nere har dom visst vaknat nu...

 

 

Här finns det visst kol i dagen. Ett coolt fynd?

 

En stund före midnatt nå vi fram till Ålandsvattnet, en sjö inklämd mellan branta berg och den stora Mittag-Leffler-breen. Glaciären stupar brant ner i sjön och synes omöjlig att ta sig upp på. En liten missräkning, eftersom vi funderat på att ta den vägen tillbaka.

Rast vid Ålandsvattnet. Bilden tagen med vidvinkel (24 mm) så glaciären är mäktigare än vad det ser ut. Trikolorfjellet mitt i bilden är drygt 700 meter högt, så det kan ge en uppfattning om skalan.

 

Med tele (85 mm) ser det ut såhär.

 

"Lämnar sjön kring midnatt, går längs glaciären på besvärlig mark,sten, is, lera, kvicksand, brant i  en enda röra"

Vid utloppet ur sjön. Älven rinner mellan isen  och oss. Den där blå iskanten är 25-30 meter hög.

 

Nu har vi nått

den övre röda pricken.

Bara den prickade biten

är nu frågetecknet.

 

En liten titt på

frågetecknet .

 

Till första inlägget i berättelsen

 

 

 

Postat 2008-09-20 22:47 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Oboy, sten och is
Spetsbergen -76 del VI
Och en Leica

Klockan var 21 och vi stod framför glaciären bland grus, sten, is, lera, snö och forsande brunt vatten, Oboyfärgat.

Här står jag, och kompisarna där borta, och mellan oss iskall Oboy.

 

 

Med ett skutt tar jag mig upp till dem och då ser jag denna syn ut över fjorden. Vattnet har skurit sig en fåra i isen och rinner ner i det tomma deltalandskapet nedanför. Och, alla Leica-entusiaster, ser ni att han har en Leica?

Vi är nu uppe på isen, och dagboken berättar: 

"Glaciären lättgången, plan, sträv, sprickfri. En och annan bäck på ytan, högre upp snöslask, ytvatten och allmänt blött. Inte dumt med stövlar.  ...Kafferast vid halv-12-tiden. Moln börjar lägra sig, säkert nederbörd i fjärran. Vid rastens slut börjar det också snöa lätt. När man står på breen, breder den ut sig som ett gråblått salsgolv som övergår i fjorden. Märkliga bergsformationer runt om. Svarta, ljusa, röda, randiga, pyramid- och trappstegsformade. Kol finns säkert här och var."

 

Blått salsgolv.

 

 

Sträv is och strävande vandrare.  Det går uppför

 

Tur att vi hade en läkare med.  Ragnar plåstrar om Bosse som skurit sig på ryggsäcken!

 

"Efter pausen på skrå på snöfält, upp mot passet. Blötsnö, bristande skare, jobbigt men Ragnar spårar villigt. 

Lätt snöfall, sämre sikt, molnen, dimman driver in. Vi går sista biten med mig i täten uppför, tills äntligen snön planar ut och vi är uppe i passet. Svettigt, törstigt, blåsigt. Och en ny dag råder."

 

 

 Uppför.

 

 

 Kort andhämtning med utsikt.  Dimma, snöslask och vinjettering.

 

En timme efter midnatt var vi uppe i passet. Nu är bara frågan om det går att ta sig ner på andra sidan. Den är brantare om vi har tolkat kartan rätt. Det ska visa sig att vi gissat rätt. Nio timmar har gått sedan vi lämnade lägret. Det är en bra bit tills vi kommer till tältbar mark.

 

Vi tar en titt på kartan

Har ni märkt att jag gillar kartor? Gröna strecket visar vår ungefärliga väg. Runt 2 mil och 700 meters stigning.

Vi pustar där ett tag innan vi fortsätter .

 

 

Till första inlägget i berättelsen

 

Postat 2008-09-19 18:20 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Spetsbergen 76 Del V
Ska vi komma fram?

Efter en hastig glimt på läget i förra inlägget lämnade jag er vid Ebba-hytten, med konstaterandet att vi bestämt oss för att försöka nå Austfjorden tre mil norrut, via Hörbye-breen. Där vi var kunde vi se glaciären längst in i fjordbotten, med ett deltalandskap framför. Ja deltalandet såg vi ju inte där vi var, men kunde ana på kartan.

 

Vid stranden, en vy över fjorden, in mot glaciären därborta.  Strax utanför bildkanten till vänster ligger fjället Pyramiden och bortom det, samhället med samma namn, men skymt för oss.

 

Dalgången innanför oss är ganska så karg och arktiskt steril på sina håll

 

 

På andra ställen är det stenigt...

 

 

...medan det går att hitta blommor på andra platser.

 

 

 

Dagboken igen, lite fragment: 

"10 uppstigning ...16  avmarsch... 19-20 middag längst in i fjorden...

Vi ...bestämde oss för tur via Hörbybreen mot Austfjorden. Vi tog med packning för 7 dar. Första bäcken nära hyttan måste vadas. Drygt knädjupt. Nästa bäck, från glaciären i nästa dal var grundare. Mycket frostfenomen, kala ryggar, rut- och polygonmark, kvicksand, flytlera m.m. Fjällsippor vanliga.

Strax före glaciären, intill berget, stannade vi för middagspaus. Utsikt över Billefjorden, med mörkblått, troligen regnväder på andra sidan Isfjorden. Vi satt lugnt och skönt i lä. Vi åt levergryta med ris med extra ris"

Lugnt och skönt i lä.  Peter, Bosse och Ragnar. I bakgrunden Pyramiden.

 

Smöret håller sig i kylan.

 

"Beslöt oss för att fortsätta och inte tälta förrän vi kommit över glaciären. Mäktiga moräner, kanyons och sandformationer nedanför glaciären, trots lite vatten i vattendragen. Vi krysssade över sandtäckta isryggar och kvicksandområden upp mot glaciärporten som släppte ut en Oboy-liknande  ovadbar (med bekvämlighet) glaciärälv. Foto- och tittarrast vid glaciärporten. Ragnar bytte från påsk- till sommarfilm. Efter porten meandrade sig älven genom isen."

Men de bilderna är inte skannade ännu så nu får ni vänta på fortsättningen...

...medan vi tittar på kartan.

På katan har jag markerat Ebba-hyttan där vi startade och  Austfjorden, dit vi siktade. Avståndet fågelvägen mellan de blå prickarna är ungefär 3 mil. Frågetecknet visar att vi inte hade en aning om det var möjligt att ta sig fram. Kartan var inte noggrannare än så här, så den gav ju ingen detaljinformation.

Klockan ha blivit 21 och vi är vid moränerna framför glaciären. Och där blir vi till nästa inlägg .

 

 

Till första inlägget i berättelsen

Postat 2008-09-18 20:03 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ja, så var vi där.
Spetsbergen -76
Del IV

Äntligen var vi framme vid Petuniabukten efter alla inledande transportbesvär. I den gamla hyttan från pälsjägarnas tid vid förra sekelskiftet kamperade ett gäng polacker, medan vi slog upp tälten en bit ifrån. Åt middag halv två på natten, dygnsrytmen hade vi redan tappat.Till efterrätt blev vi bjudna på te av polackerna. Efter lite sömn steg vi upp vid tio-tiden och började packa.

Den andra gruppen från vårt gäng, de som blivit strandsatta på en udde ett tag, hade kommit hit före oss, och kom nu tillbaks från en övernattning borta vid Nordesnskjöld-breen. En blåsig natt, med fem avblåsta tätlinor.

Ebba-hyttan, med Hörbye-breen i bakgrunden

 

 När vi tog en promenad innåt dalgången bakom lägret kunde vi studera den frodiga växtligheten, mest sten grus och lera. Perspektiv och avstånd i en sådan här bild är ju lite svåra, men till bergen där borta är det runt en mil, och de är ca 1100 meter höga. Själva är vi bara några meter ovanför havsytan.

Vid Ebba-hyttan, österut mot Mittag-Leffler-breen.

 

 

Under blå himmel åt vi en skön måltid vid vår fina matplats. Vi diskuterade vad vi skulle gör de närmaste dagarna, och bestämde oss för att gå över till Austfjorden via Hörby-breen.

 

 

Inte så mycket skrivet idag, men några rader för att hålla storyn levande. Dessutom tar bilderna lite tid till de här inläggen. Gamla glasade dia, där jag måste bryta mig in i ramarna innan jag kan scanna dem, och därefter scanning och lite finputs i datorn. Tur att bilderna inte ska vara så stora; det underlättar jobbet.

Och kameran? Olympus OM-1; det mesta med 24 eller 85 mm objektiv. Film Kodachrome, men det syns väl på färgsticket.

 Storyn fortsätter!

Till första inlägget i berättelsen

Postat 2008-09-17 20:40 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa 

Innehållskategorier

Kategorier