Reflektioner och upplevelser

fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Nu kan jag gå igen, och då blir det också bilder
Dagens noteringar, från valborg innan det blev afton

Ja, jag har börjat gå igen efter att ha varit avhållsam länge, men nu går jag utan att det gör ont och jag har atertagit mina dagliga promenader till och från jobbet. Då kan det också bli dagsnoteringar, nu när Tysklandsfärden är färdigberättad

Gick inte långt innan jag passerade denna vårfägring vid en sydvägg.

 

Vände jag blicken uppåt mötte jag istället detta, ett möte i skyn.

 

Sedan var det inte långt till de första gångtunnlarna, som jag inte kan sluta fascineras av och fortsätter att fotografera trots att jag gjort det så många gånger.

Vårsopningen är inte avklarad än, som synes, men det bidrar till strukturen...

 

Och raskt kommer jag till andra tunneln

Går mot ljuset i tunneln.


Innan nästa motiv fastnade på näthinnan och i kameran fick jag gå en bit, uppför alla backarna.

Kanske skulle jag inte ha gått så nära....

 

De runda vet jag vad de är, men den fyrkantiga...

 

På väg med två blå kassar

Eller var det vitsippor jag fotograferade - ibland vet jag inte.

 

Och som avslutning en kär gammal vän som har överlevt.

Vattenpölen! Och jovisst, soptunnan har också varit med förut.

 

Trevlig valborgsmäss på er allihop!

 

Dagens noteringar med Olympus PEN + 17 mm.

Postat 2010-04-30 17:00 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Med tid, tålamod och en god bok
gick det att ta sig hem
Tysklandsäventyret slutar

 

De senaste dagarna hade jag, som så många andra, levat i askmolnets skugga. Vägen från Sydtyskland hem till Stockholm hade plötsligt blivit mycket längre och svåråtkomligare kändes det som. Jo, det gick att köpa tågbiljetter, men med garanterad ståplats i ett dygn. Om jag åker ett dygn senare då? Nähä. Ännu ett dygn senare då? Nähä. Ännu ett...  Ja det gick!

Avresa från Freiburg kl 6 på morgonen, hemma vid midnatt, inte så illa. Utrustad med matsäck, biljetter och en tjock bok kände jag mig rustad för hemresan. Plus att jag  släpade på en stor röd resväska, med min packning plus dotterns vinterkläder som fick lifta hem med mig.

Tidig morgon på järnvägsstationen

 

Första biten gick bra, gott om plats och tunnt med morgonresande. Jag vilade en stund först innan jag öppnade boken.  "Ta med den här, den är bra, den måste du läsa" , sa  dottern inför avresan. Lite tjock var den också, nästan 600 sidor pocket. Lite bättre tågresebok än den flygresetunna jag själv hade med.

 

Skönt att vila på tåg, när det är morgon och gott om plats.

 

Efter två timmar och några kapitel i boken var vi framme i Mannheim med tågbyte. Nu var jag glad att jag hade platsbiljett, folk stod redan i gångar och korridorer när jag klev på. Jag blev inklämd vid fönstret i en kupe belamrad med buttra affärsmän med blickarna drunknande i sina uppfällda PowerPoint-maskiner.  Det sydtyska gemytet som jag vant mig vid den senaste veckan var som bortblåst.

Men jag hade min bok och min matsäck, så jag skapade min egen värld i mitt lilla hörn.

När vi kom till Hannover efter några timmar lättade trycket. Tåget spottade ut rader med kavajer som skulle till Hannover-mässan som just öppnat, innan vi fortsatte mot Hamburg.

Till Hamburg kom vi i tid. I Hamburg regnade det. I Hamburg var det kallt. På stationen var det fullt av folk. Jag hittade dock en ledig stol (den enda lediga på hela stationen tror jag), med tillhörande kaffe, med tillhörande tilltugg.

När jag tuggat klart var det dags att gå ner på perrongen.

När jag kom ner på perrongen var det dags att byta perrong, sa perrongfarbröderna.

På den andra perrongen stod ett tåg till Århus. Eller var det Ålborg. Eller var det någon annan Ål. Minns inte, i alla fall var det inte Köpenhamn dit jag skulle. Lyckligtvis förvärrades inte kalabaliken av att man fick någon information från högtalarna.

Hittade dock en uniformsfarbror som kunde upplysa mig. "Köpenhamn är bakre delen av tåget!" Intressant, jag som trodde att Köpenhamn var en stad. Upplyst gick jag vidare. Han hade ju gett mig en upplysning till: Därborta, där alla människor är!

Vid Köpenhamnsvagnarna var det kaos. Vid varje dörr stod två uniformfarbröder och lekte dörrvakter och släppte igenom två kategorier: Oss med platsbiljetter och de med småbarn. Fast jag behövde ändå vassa armbågar för att ta mig fram till farbröderna och dörren.

Lyckligtvis var min plats den första innenför dörren. Tur det, annars hade jag ju haft ett gatlopp kvar genom vagnen. För tomt var det ju inte i gångarna. Men där jag satt, satt jag bra med bok och matsäck, ganska skönt inklämd mellan fönstret och en barnvagn. Allt medan förseningen växte.

Köpenhamn

Ja dit kom vi, försenade förstås, och snabbt lämnade ett svenskt lämmeltåg tåget för att tåga till Öresundståget. Och det kom förstås försent till Malmö. Sista tåget (mitt tåg) hade gått. Inga platser på nattåget. Extratågen hade också gått. Morgondagens tåg var fullbokade. osv...

Swebuss sa någon. Lämmeltåget startade igen. Över 400 biljetter såldes på mindre än en timme. 10 bussar gick klockan 22 mot Stockholm. Sista matsäcken gick åt till supé. Och några kapitel till kvällslektyr. Vi kom fram lagom till Centralen för att jag skulle hinna med första pendeltåget hem. Jag sov två timmar innan jag gick till jobbet (men jag hade ju sovit en del på bussen också. Man blir visst trött av att resa.

Inga bilder från resan? Nej boken var för bra.

Vilken bok? "Boktjuven" Sno den och läs!

Postat 2010-04-29 20:29 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Även om jag tycker att jag inte kan,
så prövar jag på ibland,
att fota på gator
Tyskt äventyr [7]

Ja, om man nu är i en främmande stad, eller ok då, lite halvbekant vid det här laget, så ska man väl fota lite på gatorna, om man vill fånga stadens själ, men jag har funderat lite om gatufoto stämmer med mitt sätt att betrakta världen.

Jag är på något sätt lite mer långsamt, eftertänksamt betraktande när jag ser mig omkring och då stör det mig att behöva vara sådär på helspänn som behövs för att blixtsnabbt fånga skeenden.  Jag tappar på något sätt lite av upplevelsen om jag ska vara redo att fotografera.

Eller så är det ovana.

Det här stämmer bättre med hur jag ser och uppfattar staden, när jag flanerar i staden, människorna som små figurer som befolkar scenen.

 

Eller som här, den vandrande mannen som gör att staden inte blir helt öde. Han skänker bilden liv. Men det som fångade min bildsyn här var ju paren - två bilar, två träd, två röda fönster. Inte för att jag tänkte på det när jag tog bilden, men jag inser nu efteråt att det var det jag intuitivt såg.

 

Här har jag vågat mig närmare. Antikvariat på gatan.

Snarare är det väl så att man automatiskt är närmare när man rör sig i folkvimlet, så här kanske jag lyckades med att vara gatufotograf.

 

 

Måste man stå i givakt när man läser tidningen?

 

Snabbmat, då ska det gå fort, va?

 

Och här hann jag ju faktiskt med att fånga några nunor så där i flykten...

 

Men jag slutar med en stillsam bild så jag känner mig hemma.

Är det gatufoto om man fotar i en gränd?

 

Ja, just det: Det kan löna sig att klicka på bilderna...

 

forts...

På Freiburgs gator

med Olympus PEN och 17 mm

Postat 2010-04-28 22:19 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Jag blir nog aldrig någon bra gatufotograf, så då får jag väl ägna mig åt ytor och linjer istället
Tyskland[6]

Jag går längs gatorna och ser alla linjer, ytor och mönster och andra former och njuter spontant och vill ofta lika spontant fånga dem. Ska jag fånga andra gatubilder, gatuliv och människor måste jag anstränga mig mer, mycket mer och blir sällan nöjd. Visst det är en fråga om träning och vana, men det är något mer, känslan är inte den rätta.

När jag passerar en sådan här kyrka kan jag inte undvika att se och titta och uppleva linjespelet och geometrierna, och eftersom jag passerade där flera gånger blev det en  bild också.

 

De här vita skynkena som används så flitigt vid byggen idag har ju försett oss fotografer med en helt ny bildvärld och bidrar aftonsolen dessutom med släpljus är det bara att tacka och ta emot.

 

Kommer man sedan utanför själva stadsbebyggelsen öppnar sig stora ytor, här kantat upptill av en vingård.

 

Och här ger vinodlingen både yta och linjer och mönster.

 

 

Lite längre upp på berget är det linjerna som först fångar ögat, trots de stora ytorna, iallafall mitt öga.

 

För att inte tala om den skönt formade kurvan...

... i skirt vårljus.

 

Och när man kommer ut ur skogen till det här öppna landskapet är det nästan så att man vill brista ut i sång. "Sound of Music ..."

 

Vi kan väl stanna här och njuta...

(Hm, undrar varför människorna blir så små i mina bilder)

 

Olympus PEN

på fortsatta äventyr i Freiburg

Postat 2010-04-27 19:40 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En dunkel, italienare de bästa älskarna och så en kaffe på det
Tyska äventyr [5]

Ja det handlar om intryck från ett kafé dit jag med återigenkännandets glädje återvände. Det var när jag höll mig undan för att dottern skulle skriva rapport i lugn och ro. Vi åt sushi och dottern tyckte jag tog skrämmande mycket wasabi, (just det, vi hittade wasabi-ost också, smaskens) och sen skildes vi. Hm, vart ska jag gå? Italienaren förstås. Strosade iväg, placerade mig i skuggan under träden och beställde "ein Dunkel, Bitte".

Det satt fler där.

Jag satt där och njöt långsamt av ölen och lika långsamt av folklivet, samtidigt som jag korrekturläste en av dotterns rapporter.  Kristall-tillväxt i vakum är ju inte direkt mitt område, men struktur och språk kan jag, och att jag inte behärskar området gör ju att jag upptäcker om det är oklart formulerat.

Öl och rapport höll samma tempo, och det var ju bra att de tog slut samtidigt.

Jag tror inte dom pratade om kristalltillverkning.

 

Vad han tänkte på vet jag inte heller, men han hade skaffat sig en naturlig inramning.

 

Vid det här laget hade det blivit lite kyligt, så jag gick in och tog mig en cappucino. Jag satte mig vid det lilla bordet vid trappan och brydde mig inte om att gå en trappa upp till den ombonade övervåningen.

Tyvärr är inte italienaren själv med på bilden, men det är hans kafé och han har nyss passerat. Det känns på stämningen. Och på disken sitter den där lappen som jag såg första gången för två år sedan, men sedan glömt bort exakt vad det stod. Så nu skriver jag ner det för säkerhets skull.

Lappen

I den bästa av världar är:

britterna poliser

portugiserna kockar

schweizarna mekaniker

italienarna älskare

och tyskarna organisatörer

 

På den nedre halvan av lappen har man flyttat ner nationaliteterna ett steg

I den sämsta av världar är:

tyskarna poliser

britterna kockar

portugiserna mekaniker

schweizarna älskare

och italienarna organisatörer

 

Foton på väggarna har de också.

 

Dags att lämna kaféet och dra mig hemåt mot den studerande dottern.

Solen började gå lågt och kvällsskuggorna växte.

 

Det skymmer i gränderna.

 

Men när jag kommer hem lyser flitens lampa.

Klockan 21.

Klockan 23, nästan klart.

 

Ännu en dag till ända

fortsättning följer

Postat 2010-04-26 21:09 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa 

Innehållskategorier

Kategorier