Reflektioner och upplevelser

fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Lugnet före stormen?

När jag nu hade kommit igång med mitt fotograferande igen, försökte jag upprätthålla det även igår, fast jag borde hållit mig hemma och vårda min kraxiga kråka i halsen. Jag hade nämligen ett ärende till jobbet som var enklare att klara av på en gång än att skjuta på. Men jag frångick mina principer, jag gick inte, jag tog bilen, så bilderna är från den korta promenaden mellan parkering och bil.

 

Blåsvädret hade inte dragit igång ordentligt ännu, men snön hade börjat yra och husen började fördunklas i snödiset. Ett tunnt snölager dolde de förädiska halkfläckarna så det gällde att kliva rätt.

 

Inne bland husen, i lä, dit snön ännu inte nått, hittade jag en lättjefull och slank yngling i vila, med armarna bakom huvudet och bena i kors.

 

Inomhus var det varmt och skönt, ute började ljuset sina...

 

...men när jag skulle hem var det både mörkt och båsigt.

Rött överallt! "Ingen kommer här fram..."

 

Och morse kom jag knappt ut. Jag fick ta i ordentligt för att skjuta bort drivan framför dörren, innan jag kom ut genom springan och kunde titta ut.

Inbäddat i snö och morgonmörker.

 

Skådespelet var i stället på andra sidan huset, ute på gatan som är en uppförsbacke. Oplogad. Där fastnade bilarna. Baxade, mixtrade, skjöt på, fastnade igen, stod på tvären, saknade spadar. Nu är det lugnt igen, men det var nog många som kom försent. Men inte jag, för jag håller mig hemma och dricker te med honung.



Postat 2011-02-11 09:13 | Läst 3710 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Det var mörkt när jag gick hemifrån - när det gått över närmade jag mig jobbet

En vandring från bländare 2.8, 1/20 s och ISO800,  till 6.3, 1/60 och 400

 

Jag hade stoppat kameran i ryggsäcken, för det var så mörkt ute, men natten hade bjudit på spårsnö så jag halade snabbt fram den igen när spåren uppenbarade sig. Det var i mörkaste laget för att kunna fota på fri hand, men jag slösar ju inte på film, så då kan jag ju kosta på mig några rutor. Det var också i mörkaste laget för  för att ändra inställningarna på kameran, jag såg ju inte var knapparna satt.

 

Det var inte många som hade varit ute före mig. Stora rushen till dagis, jobb och skola hade inte börjat än, precis lagom många fotspår hade trampat här.

 

Men så är det det här med färgerna. Vitbalans och färgstick och så, och inte blir det bättre av att det finns flera olika belysningar med olika färgtemperaturer, rött å grönt å gult å blått å...

Jag såg ju redan på skärmen att det såg hemskt ut när jag tog första bilden, lingon-med-mjölk-färg på snön. Det blev lite bättre om jag ändrade inställningen, men sen kom jag ju på: det är mönstren jag fångar, vad ska jag med färgen till. Sagt och gjort, in under en lampa och pilla med knapparna, och vips var kameran svartvit. Skönt.

 

Det blev mycket mer harmoniskt både på skärmen och i bildsinnet när kameran blivit svartvit. Och jag tror bilderna blev bättre också.

Jag kunde i och för sig ha sparat bilderna i färg i kameran och sedan svartvittifierat dem i datorn, men jag gillar ju att skapa bilderna direkt i kameran, vid fotoögonblicket. Det är ju delvis ett arv från alla mina år som dia-fotograf, där man i princip gör allt jobbet med bilden just i fotoögonblicket, eller kanske snarare före själva ögonblicket, när man gör de precisa inställningarna för att det ska bli bra.

(Därmed inte sagt att svart-vitt inte kräver noggrannhet, men där finns ju en justeringsmarginal efteråt.)

Digitalt har man ju båda möjligheterna på ett annat sätt, i kameran eller i datorn efteråt, och jag uppskattar alltså att kunna göra mer direkt i kameran. Svart-vitt t.ex. Men det har jag visst redan sagt.

 

Här kan man ju nästan ha folk- och hundräknning. Hur många har passerat på morgonen? Inga pris utlovas för rätt svar.

 

En del hade mer bråttom än vad jag hade.

Hon gick med tydliga rejäla jag-måste-hinna-i-tid-kliv

 

Redan vid första kurvan hade hon dragit ifrån rejält!

 

Hon hann. Hon skulle med bussen, och den hade inte kommit ännu.

 

Om vi förflyttar oss framåt i tiden och längs vägen har vi kommit fram till bländare 4 0ch 1/40 ungefär.

I bakgrunden reser sig hotellskrapebygget högt över nejden och här har också fotspåren hunnit bli  fler.

 

Inte alla går...

De har inte förstått att det är halt att cykla...

...men det gjorde ju jag i den åldern också, så jag ska kanske inte säga något.

 

En berättelse måste ju ha ett slut också. Ett långt slut? Eller kanske ett högt.

 

Här, när slutet nalkas, har ljuset kommit:  bländare 6.3, 1/60 s och ISO400

Och vi har också bytt kommun, den sista bilden är tagen i Stockholm, de andra i Sollentuna.

 

Sällskap på färden: Olympus PEN EP1+ 2.8/17 mm



Postat 2011-02-09 07:27 | Läst 4343 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Skit, shit eller bara onödiga intryck?

Ja, det kan man fråga sig, varför tar man alla dessa onödiga bilder, bara för att det är kul eller för att det är nödvändigt? Och varför skriver man alla dessa onödiga ord. För mig är det ibland så att orden bara väller över mig och någonstans måste jag göra av dem, och att skriva ner dem är ett sätt. Sedan är jag av med dem, och de slipper ligga där och kalla  på uppmärksamhet.

Inte minst rinner orden till när jag går, precis som fallet är med alla små vardagliga, meningslösa små synintryck som också pockar på uppmärksamhet. Som när jag går hem från jobbet, till exempel. Idag hade jag kameran i fickan när jag gick hem, mörkret till trots. Fri hand, 1/20, 2,8 och ISO 800 var det som gällde. Så nu har jag testat det.

 

Har ju funderat flera gånger på hur jag skulle kunna fånga hotellbygget som jag går förbi ganska ofta, men hittills har det inte blivit något försök. Att jag inte haft kamera med mig kan ju vara ett skäl. Och att jag inte haft kamera med mig kan i sin tur bero på att jag inte haft någon lust att ta hand om bilderna när jag kommer hem. Men ett skäl  är ju också att bygget har vuxit sig stort och svårfångat.

 

Inte precis något litet synintryck.  Strävar efter att  bli högst i Kista.

 

Men idag flög alltså något i mig, när jag passerade det växande tornet, och jag slängde iväg några snapshot när jag passerade. På vinst och förlust. På något sätt gjorde mörkret det enklare, det dolde en massa detaljer, virrvarr och andra störande inslag.

 

Det blev ett skott till när jag kom närmare.

 

Nä jag passerat tornet viker jag in på lugnare gator, utan den stora folkstormen på väg till eller ifrån pendeltåget som ofta rör sig runt tornets fötter, och som gör att man löper risk att bli nertrampad om man stannar upp ett tag. Lika farligt som i Pamplona känns det ibland.

Men här är det lugnare. Enstaka dubbdäckscyklister som rasslar förbi är det enda som stör friden, i alla fall om man filtrerar bort bruset från motorvägen som går intill. Men eftersom jag bara pratar med mig själv när jag går där generas jag inte av ljudnivån. Anpassad till storstaden?

 

Varför tar jag sådana här bilder, när det finns andra som gör det mycket bättre, med stativ, storformat, tid och tålamod. Men jag vill inte konkurera med dem.. Visserligen är det roligt när resultatet blir lyckat, men för mig är det vägen dit som är roligast, och då i första hand själva fotograferandet, att gå med kameran, söka, hitta, pröva, misslyckas, och lyckas ibland.

Det är med bilderna som med orden i bloggen, en rad med spontana intryck som jag formulerar innan de bleknat så mycket så inte ens jag själv tycker att de är intressanta, tankar och bilder i nuet.

Skriver jag till bilderna, eller tar jag bilder som passar tankarna, eller är allt bara skit?

Men det roar mig!

 

Och i svartvitt slipper man alla besvär med vitbalans och färgstick!

 

Nu tog orden slut, så då blir det i all stillhet en bild av min mest fotograferade gångtunnel.

 

Och när jag kom hem lyste det i husen mittemot.

God natt!

 

All bilder tagna idag, med Olympus EP-1 och 17mm/2.8.

Den rymms i jackfickan.

 

Och rubriken? Ja, den bara anföll mig i morse, när jag gick till jobbet. Så då fick jag ju se till att leva upp till den.

Postat 2011-02-07 20:57 | Läst 4291 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

I går var det ljust när jag gick
och jag hittade en kamera i fickan
så då blev det bilder

Jag har ju inte tagit en bild sedan i början av oktober. Mörkt på morgonen när jag går och mörkt om aftonen när jag går hem. Och på helgerna har inspirationen helt uteblivit, även om jag ibland ser möjligheterna. Är det inte skoj så är det inte. Så enkelt är det.

Men i går när jag halkade till jobbet (eller var det i torsdags? tiden går så fort) var det ljust, i alla fall tillräckligt ljust. Men det var också halt, faktiskt onödigt halt, och sandkornen som skulle hjälpa mot halkan hjälpte inte, för de var infrusna i isen. De syntes men hjälpte inte. Jag trillade dock bara en gång, de andra gångerna kunde jag parera piruetterna.

Men innan jag trillade hände det, motiven kom till mig och jag och jag hade lyckan att hitta en kamera i fickan, så jag kunde fånga dem.

 

Typisk bild på halka, men inte den halka jag halkade på.

 

Jag gick vägen förbi min välfotograferade bro, som fortfarande inte har öppnats för trafik, det är bara gång- och cykelbron som används.

En modern stendös ligger och vilar bredvid bron, men jag har inte förut fått till någon bra bild på den, men nu när snön hjälper till att isolera den från omgivningen vågar jag mig på ett par skott. Färg och svartvitt.

 

 

Lite senare blir jag stående och vet inte vilken väg jag skall ta.

Ilsket oranga står de där och vill få mig gå åt olika håll. Personklyvning eller en gyllene medelväg? Vem vet, kanske står jag fortfarande kvar där?

(Hur böjer man orange, förresten? Brandgula?)

 

Dock kom jag vidare...

...föör jag kunde ta den här bilden efter det jag fallit och tagit emot mig med kameran i handen. Uppenbarligen överlevde vi, båda två. Däremot hade jag i fallet kommit åt knappar och reglage på baksidan, så att kameran hittat lägen och funktioner som jag knappt vissste fanns.

 

Och jag kom fram till Kista, som jag skulle.

 

Så, nu har jag fotograferat i år också. Och skrivit ett blogginlägg. Också det första i år.

Postat 2011-02-05 12:30 | Läst 4794 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera