Reflektioner och upplevelser

fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Fotosidan i Gnesta?

Man skulle kunna tro det idag, att delar av fotosidan hade emigrerat till Gnesta. I alla fsll var det många bekanta ansikten där.

Foto på baksidan av godsmagasinet, lokalt fotoplank i Gnesta.

 

Bengt Björkbom som ordnat det hela stod och myste i solskenet.

 

 

Bildtittare tittar på bilder

 

Bilder från Istanbul ger upphov till samtal och reflektion.

 

Affe förklarar storformatskamerans fördelar...

 

Och när fotosidefolk möts är det alltid någon som har köpt något nytt intressant.

 

Eller så kan man jämföra sina gamla grejor...

...känn, min är tyngre än din.

 

Mr Bluepen var där också...

 

Några korta intryck.

Postat 2010-07-31 18:02 | Läst 6463 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Anund var nog hög
eftersom han fått en så hög hög
Att gå i klinch med ett gammalt motsträvigt motiv

Numera är det inte så ofta jag passerar här, jag har ju ingen anledning, men en gång i tiden bodde jag inte så långt härifrån, och då var jag också här och fotograferade ibland. Anundshög, Sveriges högsta gravhög, omgiven av stenar, sex stycken skeppssättningar bland annat, en plats där man samlades till ting en gång i tiden.

Jag slank in hit häromdagen när jag var på hemväg från Ängelsberg, kände att jag behövde en paus efter en färd längs vackra vägar i varierat landskap med skönt eftermiddagsljus, ett än så länge rätt öppet landskap. Passerade många vackra vyer, men bildlusten var på låg nivå efter den kreativa urladdningen i Ängelsberg. Fotograferingen får inte bli bara mekanisk, då blir det bara meningslöst samlande av motiv som gör mig besviken när jag kommer hem. Känslan måste finnas där.

 

Nio meter hög gravhög och några av stenarna. En av svårigheterna med motivet är mängden av stenar, inte att de står i vägen, men att få med dem i bilden på ett vettigt sätt. Det är lätt att få det rörigt. Eller missvisande. Eller fel känsla.

 

Här valde jag att låta linjerna dominera, de upptrampade stigarna där människorna gått (och går), skogens och högens profiler, räcket och en antydan till slättland. Och bara en försynt sten, en liten antydan. Vet jag allt det här när jag tar bilden? Nej. Eller ja. Ögat ser, men inte i ord och styr mig, jag ser i sökaren att det blir bra. Ser, eller känner.

Tänker jag kan det ofta bli sämre. Tänka kan jag göra efteråt, eller före, men inte under tiden.

 

Motljuset inspirerade mig till ett grodperspektiv, där växterna får dominera över  högen.

 

 

Det fick bli några motljusmänniskor också.

Jag var inte ensam där, turisterna kom och gick.

 

Eller ska man skildra högen genom att rikta kameran åt ett annat håll?

Släätlandet är ju också en del av miljön, det slättland som en gång i tiden var blötmark eller vattenspegel, när Badelundaåsen höjde sig över omgivningarna och vattenvägarna viktiga. Mötet mellan åsen och vattnet, två viktiga kommunikationsvägar.

 

 

Det går ju också att backa och vidga perspektivet.

Såhär, från en annan liten hög, överblick, men småplottrigt, och ändå är inte alla stenar med.

 

 

Eller så här, om man kliver ner. Men då ser ju högen ynkligt liten ut.

 

Åk gärna hit och titta, det är vackert, även om man inte är intresserad av historien. Eller slink in om ni passerar Västerås, det är bara ett par kilometer från IKEA. Om aftonen när det skymmer syns ljusen från flygplatsen bortom åkrarna. Nutid och dåtid möts.

 

Vem Anund var? Det är det nog ingen som vet...

Postat 2010-07-31 09:43 | Läst 6526 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Sand å sånt

Jag har åkt förbi där så många gånger, hundratals, ja tusentals gånger, och ofta har jag tänkt att där borde det gå att fotografera. Ja det gör det ju överallt, men mer nyanserad borde tanken kanske formuleras som att "där finns det nog motiv, former att fånga".

Häromdagen passerade jag där igen, nej jag passerade inte,  jag svängde av, snirklade in, körde runt, kom fram, parkerade och strövade dit. PEN + vidvinkel var med. Ljuset och vädret var hård kontrast och solen var obarmhärtig mot den enamme törstande ökenvandraren. Åtminstone kunde man få den känslan i all sanden. Grus i dojan var väl inte heller omöjligt.

 

Grus och sand och singel, sten och bumlingar, rullstensåsen genomtuggad och omskapad av människan till ett nytt landskap, ett stort fult sår i naturen tycker många, men visst finns det skönhet här.

 

Som gammal fjällfotograf kände jag igen mig här, samma formspråk, samma letande efter  former och vinklar och kompositioner, samma sökande efter förgrunder, men en helt annan skala. I stället för att flytta sig några hundra meter, eller kilometrar, för att hitta bra vinklar, kunde man ta några steg i sidled, och för att komma in i nästa dalgång krävdes varken dagsmarsch eller övernattning.

En vattenpöl i stället för sjö. Det tar inte några timmar att runda sjön och vandra över slätten,  bort till bergets fot. Tio sekunder är gott om tid.

 

Lite mera färg kanske...

Solen gav inte bara spännande skuggor och kontraster i bilden, den gjorde ju också varje gruskorn till en liten lysande prick, som hade en tendens till att bli störande jättepixlar i den färdiga bilden. Det problemet lär minska i annat väder.

 

 

Gillar man inte sand och grus så finns det även mänskliga lämningar att studera.

 

Kalla det en liten koll, en spaning, en förstudie, en möjlighetsanalys eller vad du vill, men nu vet jag att det går att ta bilder  här.

Äntligen. Efter så många år  av undran.

Men, man ska nog välja tidpunkt för sitt besök, här pågår fortfarande aktivitet.

Postat 2010-07-30 11:07 | Läst 6036 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vattenkrusningar vid den vilda sidan

Jag håller mig kvar i Engelsberg en stund, vädret är så vacket och det är så lugnt och skönt här vid vattnet, som ligger mestadels blankt, när det inte störs av tillfälliga, lätta krusningar.

Den vilda sidan fångar min blick, blå linjer genom luften, böjda och krökta former i sirlig dans. Eller är den vild?

Ett av bidragen till årets skulpturpark, format av Birgitta Muhr.

 

Den vilda stidan står i vattnet och jag fick idén att lite krusningar på vattnet skulle försköna bilden.

Det var lätt fixat, det var ju grus på marken, där jag stod.

 

Gick sedan lite längre bort och stod vid vattnet, med sökaren till ögat och spanade in ett möjligt motiv. Inne i skapandet som jag var, såg och märkte jag inte vad som hände runtomkring, och plötsligt rasslade det till bredvid mig och när jag tittade plaskade det till i vattnet.

Andinvasion!

 

Ändernas lugna simmande skapade nästa sköna krusning på vattnet.

Relationell estetik,  Annika Heed.

 

Simmande änder skapar naturens egen konst och skönhet, bara att sitta där och njuta.

 

Samtidigt hände det saker bakom ryggen på mig...

De krusade också ytan när de gled genom vattnet, men här är de fångade i skön vila.

 

Jag fortsatte att studera himlens sköna spegling i vattnet, som en gammal målning...

... och lugnt gled fåglarna in i motivet.

Fåglar ska man fotografera med 10 mm vidvinkel, eller hur?

 

Canon 4oD, med lite olika objektiv

Postat 2010-07-29 10:43 | Läst 6047 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

När det plötsligt står en pyramidal spegel bland träden, då blir både fotograf, kamera och motiv förvirrade.

Ja det är sant, det stod en spegel där och det var meningen. Visserligen kallar dom det för skulpturpark, men ändå, man blir förvirrad. Vad är vad.

 

 

Det var ingen slump att jag hamnade här, ett gammalt favoritutflyktsmål, i alla fall medan jag bodde kvar i Sala. Det är lite längre att åka nu. Engelsbergs bruk, nedströms bruket och masugnen, där det numera är skulpturpark varje sommar. Ja en del blir kvar på vintern också, som den här, men det mesta är nytt varje år.

 

Det är svårfotograferat också, speglar är ju luriga med sina virtuella bilder.

Man kan juu lägga skärpan i spegelns plan, men då är det bara skarvar och kanter som blir skarpa, i alla fall om man inte gödslar med skärpedjup.

 

Eller så kan man fokusera längre bort, bortom spegeln, där bilden finns, dvs bakom ryggen på fotografen, eftersom det är där motivet finns.

 

Eller så kan man försöka låta spegeln bli en del av motivet, för att få med ännu ett exempel på den härliga grönskan.

 

 

Eller så får spegeln i sig bli motivet.

 

 

Men nu finns det inte bara en spegel här, det finns också vatten som världen speglas i.

Men om den bilden minskar förvirrimgen om vad som är vad, vet jag ju inte.

 

Sedan finns det rinnande vatten också och där vet man ännu mindre vad som är vad.

 

Nu fanns det ju inte bara konstiga speglingar här, eftersom det är en vacker plats, men nu tycker jag detta inlägg är lagom långt, så det får bli en fortsättning. Fler skulpturer, mer vatten och så...

Postat 2010-07-28 22:19 | Läst 6743 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 ... 8 Nästa