Reflektioner och upplevelser

fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Å nu har det kommit nya Olympusar och nya objektiv, bl.a. min gamla favoritbrännvidd, måste jag köpa nytt nu...

Tre nya kamerahus och en rad nya objektiv, det är ingen måtta på nyheterna. En god sak med det är väl att m4/3-standarden verkar livskraftig, när både Olympus och Panasonic kommer med nyheter.  Jag får väl räkna mig till pionjärerna, eftersom jag köpte min PEN E-P1 för två år sedan, och jag har inte ångrat mig. Det var ju delvis ett känslomässigt val, gammal Olympus-älskare som jag var. Jag var ju lite pionjär med Olympus OM-1 för snart 40 år sedan (Oj, vad tiden går!). Sedan höll jag mig till det, så länge jag var analog i mtt fotograferande.

Det finns alltid vägval...

När jag köpte E-P1 :an, såg jag nog det som ett engångsköp, att få en liten kamera med bättre prestanda än en ren mini/pocket-kamera, att ha med mig till vardags för det vardagliga fotograferandet (och bloggandet) till och från jobbet.

Med tiden visade den sig mer kapabel än så. Glädjande. Därför är det också glädjande att systemet växer. Tydligen är det fler som uppskattar  det, inte bara en gammal nostalgiker. Och nu har det alltså kommit (eller är på väg) nya kvalitetsobjektiv med fasta brännvidder.

Min favoritbrännvidd med det gamla OM-systemet blev med tiden 24 mm, och då Olympus lilla suveräna 24/2.8. Det är inte lika märkligt idag, som det verkade vara då. Det var inte så vanligt med så pass kraftig vidvinkel, 35 mm  och 28 mm var mycket vanligare och 24 mm tyckte många var lite extremt. Det gällde att använda det rätt, så det inte blev löjliga förvrängningar.

Det jag mest använde det till var landskap. Skärpedjup handlade det om, skärpa från nära till fjärran. Idag jagar jag lika ofta litet skärpedjup. Smaken ändras, eller snarare man kan inte hålla på med samma sak hela tiden, inte jag i alla fall, jag måste ha omväxling för att hålla fotointresset uppe.

Kuopervagge

Typisk vidvinkelbild från 80-talet. Olympus OM-4, 24mm

Nu har alltså motsvarande brännvidd dykt upp för m4/3, Olympus nya 12 mm/2.0. Måste jag då inte ha den om det är min gamla favoritbrännvidd? Nja jag vet inte.  Hoppsan, priset! 8000! Nä, det är det inte värt. Speciellt inte som jag inte är säker på att jag behöver den eller skulle använda den så mycket.

Skulle jag ta den typen av bilder idag, skulle jag nog använda min Canon i stället, och där har jag en 10-22 mm-zoom, och mitt i det intervallet har jag ju en motsvarighet till 24mm. Alltså känns det onödigt med den nya 12:n.  Klarar mig nog ändå.

sofforna

Vidvinkelbild från 2000-talet, Canon 10-22 mm.

Men det har ju kommit en ny gedigen 45/1.8 också (eller kommer lite snare i år) för bara 3000 kronor. Kan inte den vara något då? Nä, jag köpte ju nyligen en 55/1.8  för en tiondel av priset. En av de stora fördelarna med m4/3 är ju möjligheten att återanvända gamla gedigna manuella objektiv.

Återanvändning av 55 mm på m4/3-kamera.


Gammalt blir som nytt på m4/3!

.

Postat 2011-06-30 17:50 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

17 mm, 28 mm, 40 mm, 50 mm, 55 mm, behöver jag verkligen alla? Och tre stycken 50 mm? Och allt för tusen spänn!

Egentligen gillar jag ju inte att ha onödiga prylar och är ingen prylsamlare, men det här är ju roligt, ju!  Inte värre än filmkostnaden om man skulle köra analogt, för att hålla sig med objektiv.

Beträffande frågan i rubriken finns det bara ett rationellt svar: NEJ!

Och ett känslomässigt: JA, det är skoj, och det gör det roligt att fotografera. Roligare? Ja, på ett sätt, lite "back to basic", där jag tar vara på det bra från det gamla och kombinerar med det bra från det nya. Och när jag skriver bra, menar jag det som jag subjektivt uppfattar som "bra". Inte något objektivt "bra". Om det finns.

Men om vi börjar från början. 17 mm har jag haft hela tiden jag har varit m4/3-fotograf, ett lagom objektiv som jag använt mycket de senaste två åren. Det har setat på kameran (Olympus PEN EP-1)  i stort sett hela tiden och i långa perioder följt mig dagligen.  Sällan har jag saknat längre brännvidder, och har jag gjort det har jag ju en större kamera också.

Några gånger har jag testat att använda zoomen som följde med kameran (14-42 mm), men det har inte varit något skoj. Känslan på något sätt. Plastigt. Autofokus, och lite bökigt att fokusera manuellt. Ingen sökare. EP-1:an är suverän med vidvinkel, och vid behov användbar för annat foto. Det hade varit annat om jag haft någon av de senare modellerna som kan ta den elektroniska sökaren.

Men hela tiden har det här med adapter och manuella objektiv funnits i bakhuvudet.

Och så, för drygt tre veckor sedan fick jag ändan ur vagnen och bjöd hem ett modernt  (ja, 70-80-tal), japanskt 40 mm + adapter från Tradera, och ett gammalt sovjetiskt Industar 50 mm/3.5.

Behöver jag då båda? 40 och 50 mm är ju ganska när varandra i brännvidd och båda två blevkorta telen på min PEN. Men de har helt olika karaktär. Speciellt Industaren som kan vara både skarp och mjuk, och få en pregnant (ful tycker en del, personlig tycker jag) oskärpa i bakgrunden. Dvs ett objektiv jag kan använda för att ge bilderna ett visst uttryck. Exakt hur får jag utforska mer. Sommaren är lång...

Men sedan var karusellen igång.

I rask takt köpte jag några objektiv till, bara för att de dök upp på Tradera  till humana priser.

Plötsligt satt jag där med 40, 50 och 55 mm, och började använda dem. Och trivdes och såg att de var lite olika till karaktären, kärvare , mjukare, skarpare, trögare, smidigare, men alla fem trevliga bekantskaper. Och alla fem lite av korta telen med en begränsad syn på världen. Plus vidvinkeln. Däremellan fanns ett glapp.

Så jag dök ner i Tradera en gång till.

När jag kom upp igen hade jag ett 28 mm i handen, en till sådan där modern japan från 70-80-talet. Den felande länken i kedjan. En vidvinkel som har blivit normal.

Men innan dess var det en annan brist som måste åtgärdas, bristen på sökare. Vägrar att använda skärmen för att ställa skärpan och vill kunna komponera med kameran vid ögat. Så då blev det en följdinvestering, en ny kamera. Köper man en utgående modell blir det billigare, så det blev en Panasonic G2. Den har snabbt blivit en god vän.

Det är nog så att Olympusen får fortsätta att vara vidvinkelkamera medan Panasonicen får ta hand om de längre brännvidderna. Och så kan de ju vara back-up för varandra, för det har jag nyligen läst att man ska ha.

Jag har också läst att Olympusvärlden kommer att ändras i morgon - det kommer visst en radda nyheter.

Behöver jag då alla objektiven, det var ju frågan. Strikt praktiskt är väl fortarande svaret NEJ. Vill jag vara utan dem? Där är svaret också NEJ. Det är för roligt att ha dem! Eller snarare, för roligt att använda dem.  Själva innehavet ger ingen större lycka, det är ju bara prylar, det är vad man kan göra med dem som är intressant.

Bilderna då, vad har de med saken att göra? Egentligen inget alls, annat än att de är tagna med nyförvärven.

Postat 2011-06-29 15:36 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Idag var det för varmt att åka in till stan och då åkte jag in till stan med 105-kronorsobjektivet för att se om det dög

Rosenlunderier eller Åkerlunderier?

Jag visste att det skulle bli en fin sommardag, i alla fall lovade prognoserna det, men att det skulle bli så varmt var jag inte beredd på (eller så har jag blivit känsligare för värme). Jag tänkte att stadsmotiv skulle bli en lagom test för mitt nygamla objektiv. Det blev en test för mig också, varmt och mycket folk.

Erlander

Vi kan börja med Erlander. Eller snarare Slas. Jag slank in på Kulturhuset ett sväng och tittade på Slas-utställningen. Och där var Erlander med på ett hörn.

Det var mycket folk i Kulturhuset också, så jag drog mig därifrån, och sedan var det mycket folk i Kungsträdgården och mycket folk i Gamla stan (inte helt oväntat, så jag undvek turistgatorna). Slussen tänkte jag, där bör det finnas skugga.

Det fanns inte bara skugga där, det fanns duvor också.

Uppenbarligen duger objektivet till duvfotografering.

Sedan gav jag mig på ett motiv som inte är nytt, både jag och andra fotografer före mig har varit på det. Men jag tänkte det kunde vara bra för objektivtest.

Skärpan verkar ju vara OK i alla fall.

Men något annat är ju inte att vänta när man använder ett småbildsobjektiv på en m4/3-kamera, man nyttjar ju bara de 25 bästa procenten i centrum av objektivet. Där objektiv brukar vara skarpa, även om de är kassa längs kanter och  i hörn.

Det är ju en del av vitsen med att återanvända gamla objektiv, mycket skärpa för liten peng. Kanske ska man räkna upplösning/krona i stället för upplösning/mm ;)

Fast det var varmt, ver det inte många som tagit sin tillflykt hit till skuggan, så det var ovanligt folktomt.

Det var ingen som ville gå i trappan, så då fick jag låta bli att fota folk i trappan.

I stället gick jag själv upp för trappan för att informera mig.

Hm?? Blev inget klokare.

Däremot kunde jag konstatera att det var städdags.

Undrar om han kommer över...

Stadsmuseet

Sedan fkydde jag undan solen och gick in på Stockholms Stadsmuseum. Käkade lunch, drack kaffe och gick runt i museet. Det var länge sedan sist. Trevligt och gratis. (Museibesöket alltså, inte lunchen).

Norrmalm på 1690-talet, före slottsbranden.

Det var fler inresserade  än jag som var där. Jag minns hur spännande  jag som barn tyckte att alla modellerna på museet var. En del av dem finns kvar, medan en del saknade jag. Undanstoppade i förråd, eller tärda av tidens tand? Jag gissar att sådana här modeller måste underhållas.

Sedan gick jag förbi en massa andra ställen också, där det var för mycket folk, innan jag åkte hem.

Objektivet?

Jag tycker objektivet fick godkänt. Det  är lättarbetat också. Hexanon 28mm/3.5

Postat 2011-06-28 19:53 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ny normal för 105 bagis eller 8000 spänn! Jag valde det billigare och måste genast pröva...

Idag sa det duns i brevlådan igen. Mitt sista (eller i alla fall sensate) inköp kom!

28 mm på micro 4/3,  Det borde duga som normal för 105 kronor. Mindre än vad en adapter brukar kosta. Annars finns det ju en Summilux från Panasonic för dryga 8000. Tycker mitt val är mera prisvärt.  

Måste ut och testa! Tar en promenad runt nejden. 28 mm blir ungefär som 56 mm på småbild, och normalobjektiv på 55 mm fanns det ju.

Närgräns ooch full glugg måste jag ju pröva också. Hexanon 28 mm/3.5

Nu har jag köpt på mig fem nya (gamla) objektiv på några veckor, för dryga tusenlappen. Det är riktigt roligt! Men nu ska jag lugna mig ett tag. 40 mm, 50 mm och 55 mm kan ju låta lite onödigt, men objektiven har ju lite olika egenskaper också.

Jag måste än en gång säga att det är riktigt roligt att använda manuella objektiv igen. Jag överlåter exponeringsmätningen åt kameran, men sköter skärpan själv och har koll på skärpedjup.  Det passar mig bra. Ingen zoom, ingen autofokus, det tar ner tempot och ökar nöjet och välbefinnandet.

Alla bilderna är tagna idag på eftermiddagen med det nya objektivet.

Det går att ta "skak"-bilder på annat än blommor och blader och träd också!

Panasonic G2+28 mm/3.5

Postat 2011-06-27 22:54 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

När aftonen kommer och även sommaren skymmer blir tiderna längre och man kan skaka loss med kameran

Jag fortsätter att odla mitt återuppvaknade intresse för rörelseoskärpans bildskapande egenskaper, och inte då rörelseoskärpa för att motivet rör sig utan för att kameran rör sig. Avsiktligt.  Styrd av fotografen. För att skapa mönster och effekter.

Är det då bara slumpen som ger resultatet? Kan man ha någon koll, när man inte ser vad man gör. Visst blir det  oförutsägbarheter och överraskningar i resultatet, men med träning och vana kan man också styra resultatet i en önskad riktning. Men att bara repetera sådant man redan har gjort (och lyckats med) är inte spännande i längden, roligare är då när man hittar något nytt. Och lika tråkigt är det när bildresultatet blir nedslående, när en idé inte fungerar.

Långa tider

Det behövs långa exponeringstider och där dyker de tekniska svårigheterna upp. På dagen är det ljust och lång exponeringstid ger ljusa, överexponerade och urfrätta bilder. När mörkret faller blir exponeringstiderna längre, men samtidigt minskar kontrasterna i bilden. De bildmässigt intressanta kontrasterna. Att hantera och utnyttja detta är en av utmaningarna som gör bildjakten intressant. Den andra utmaningen är att få till inressanta motiv/bilder.

Men man slipper besväret att hålla kameran still. Frihandsfoto även när det är mörkt. Inget stativ! Frihet åt fotografen. (Men myggbett kanske man får räkna med, beroende på var man befinner sig.)

Skymningen faller. Först blir bilderna ganska ljusa när man rockar loss i gräset.

Mer struktur än komposition, men mönster kan ju också vara intressanta. Man får finna sig i att alla bilder inte blir höjdare när man håller på med  det här. Speciellt i början. Det ligger många misslyckanden kvar längs vägen. Men då har man i alla fall haft roligt under tiden, även om man kan bli lite besviken efteråt.

(Och, som sagt, förstora. Annars ser man inte hur det ser ut)

Vartefter ljuset tonar bort mörknar också bilderna, de mörka ytorna blir större och det gäller att hitta det ljusa i bilden.

Här är det en ståtlig vit Digitalis som får stå för ljuset.

Fotografen har varit lagom darrig på handen

Mot en ljus vägg kan några torra spretiga spiror bli riktigt skira, trots att mörkret har kommit. Där finns fortfarande kontrast.

När det mörknar blir jakten på kontrast viktig. Då är det inte fel med vita blomor.

Är blommorna tillräckligt många, kan de nästan ge ett skimmer som av månsken.

När kommer trollen?

Postat 2011-06-27 13:06 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 8 Nästa 

Innehållskategorier

Kategorier